Tungt. Jag har spelat en del påkostade brädspel i mina dagar och minns med glädje det klassiska Hero Quest och det senare Mutant Chronicles, spel som blandade figurspel som Warhammer med ett vanligt spelbräde och rollspelsinslag. Sen finns det förstås massor av svindyra och svinkomplexa importspel, men i svenska affärer är de svårare att hitta. World of Warcraft är av samma typ men utklassar allt jag tidigare sett, åtminstone när det gäller innehåll. Den enorma kartongen är fylld med plastfigurer, välgjorda kartongbrickor och massvis med kort, och hela paketet väger sina modiga fem kilon. Det börjar direkt klia i målarfingrarna, särskilt när jag hittar de sexton spelarfigurerna som är både detaljerade och tjusiga.
Spelet utspelar sig i Lordaeron, den norra delen av den östra kontinenten i World of Warcraft. Varje zon är indelad i flera små områden och det mesta man kan vänta sig finns med: städer, kyrkogårdar, flygvägar (för att snabbt ta sig kors och tvärs över kartan) och massvis med fiender.
Målet är att besegra någon av tre bossar, vilken bestämmer man innan spelet börjar. De som finns att välja på är Lord Kazzak (han som egentligen härjar i Blasted Lands), Nefarian (slutbossen i Blackwing Lair) och Kel'Thuzad, härskaren över Necropolis Naxxramas i närheten av Stratholme. De har lite olika egenskaper och beteenden på spelplanen, men gemensamt har de att man behöver en hel del eldkraft för att spöa dem. Skulle man inte lyckas inom trettio drag avgörs spelet istället i en massiv PvP-strid mellan alla spelare.
Det gäller därför att gå upp i rang och samla på sig färdigheter och utrustning nog för att besegra dem, innan den andra sidan gör det. För World of Warcraft är förstås ett lagbaserat spel, där Horden och Alliansen tävlar (Horden börjar alltid spelet, för övrigt). Båda sidorna behöver två eller tre spelare, är man färre får man därför fördela figurerna mellan sig. Alla nio klasserna är förstås representerade, men det går inte att använda samma klass på bägge sidorna eftersom korten inte räcker till. Genom att utföra uppdrag och spöa fiender går man upp i rang, och det hela fungerar väldigt mycket som det ursprungliga spelet, med vissa inslag av White Wolfs rollspel. Varje färdighet ger antingen ett par tärningar att lägga till sin "dice pool" eller möjlighet att slå om eller annars manipulera resultaten. Sedan ska man bara få tillräckligt många tillräckligt höga slag för att besegra fienden. Det är lite bökigt i början men snart går det mycket smidigare att samla ihop sina tärningar och räkna ut om man vinner eller inte.
Det är fascinerande att se hur reglerna har anpassats till det enklare brädspelsformatet. Ganska snart genomskådar man metaforerna och kan börja tänka i speltermer, och helt plötsligt går det att planera färdigheter, välja talents med omsorg för bästa resultat, bara för att man känner till den klass man spelar. Men samtidigt är det förstås en massa bök med att ha koll på alla färdigheter, vad som kostar mana att använda, vilka föremål som går att kombinera och så vidare. Spelarkorten är väl utformade och ganska pedagogiska, och visar vilka kort du kan ha aktiva samtidigt. Men räkna med att en omgång tar fem-sex timmar, minst. Och så är spelet, inte helt oväntat, gigantiskt vad gäller bordyta. Med alla korthögar, spelarkort, den stora världskartan och allt annat smått och gott får du lugnt räkna med två kvadratmeter, alltså ett ganska rejält bord.
Spelet är alltså både stort och omständligt att spela, men riktigt kul för World of Warcraft-fans som känner igen zoner, fiender och färdigheter. Vanliga brädspelsfans har dock förmodligen bättre spel att välja mellan. Och frågan är ju om inbitna fans vill slösa bort de timmarna som krävs istället för att raida Zul'Gurub för tusende gången?