World of Goo 2

Jag skyller på sommarvärmen, eller nåt. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför jag gått från den snäva sorteringen av "passande" action/racingspelsrecensioner som jag pysslat med de senaste tio åren till att helt enkelt tillbringa tid med andra typer av spel, ur andra genrer. Men så har det i alla fall sett ut inte minst under 2024 och även om jag motvilligt delade ut betyg på äventyr, pusselspel och peka-och-klicka-hyllningar tidigare under året, känner jag nu att det bara gjort mig gott. En gång i tiden började jag ju min bana som aspirerande spelrecensent på en lokaltidning (30 år sen, snart) och fick då så lov att testa allt från rollspel till musiktitlar, pussel, action, strategi, plattformsspel och allt där i mellan.

Det känns nästan bisarrt att det gått närmare 16 (!) år sen jag senast spelade World of Goo och det skedde då på redaktionens Nintendo Wii. Nu är det dags, igen, och det är fortfarande samma utvecklare som står bakom uppföljaren som handlar om samma sak, på i stort sett exakt samma sätt. Du ska lösa olika typer av pussel genom att med hjälp av din egen gegga resa olika typer av konstruktioner och byggnader. Din svarta gegga kan forma allsjöns byggstenar som hjälper dig att knäcka även de mest utmanande, fysikbaserade pusslen och allt förmedlas via en handritad, humoristisk, charmig estetik som inte har förändrats särskilt mycket alls från det första spelet.

Utmaningen är i grunden precis lika simpel här som i föregångaren, det är precis som då vägen dit som kräver att jag som spelare gnuggar geniknölarna både en och två gånger. Det finns i starten på varje level ett antal "Goo Balls" som måste flyttas från ett ställe till ett annat och för att åstadkomma detta måste du via en Goo bygga DNA-liknande stegar av gegga som de andra bollarna kan färdas på, för att kunna slinka in i röret som innebär att de förflyttat sig den distans som krävs. Det är fortfarande like somn en mix mellan Worms, Lemmings och Rolando, och det är fortfarande roligt.

För att vara ett fysikbaserat pusselspel innehåller World of Goo 2 mer story och berättande än de allra flesta och medan det första spelet utgjorde någon slags smyg-elak satir mot vårt konsumtionssamhälle (förpackat som ett slarvigt tecknat barnprogram) gör utvecklarna här i tvåan en sak av att driva med dagens Woke-trend, det bakvända miljötänket som många av våra politiker idag basunerar ut samt det faktum att män tilläts tävla mot kvinnor i dagens OS-grenar (bland annat). Det skulle gå alldeles utmärkt att kritisera det här spelet för att vara homofobiskt eller kanske till och med rasistiskt men det är precis lika simpelt att se det som förhållandevis mild satir på vår samtid, och även om jag hade kunnat leva utan storyn i sig (samt de apfula mellansekvenserna), så skulle jag ljuga om jag sade att jag kände mig upprörd över de ofta politiska skämt som erbjuds.

Den största nyheten här stavas "flytande Goo" som utgör stora delar av ganska många av de fysikbaserade pusslen, något som inte var fallet i det mer tekniskt primitiva originalet. Jag gillar denna utveckling men ställer mig tveksam att det räcker för att detta ska kännas som en regelrätt uppföljare som vi väntat närmare 16 år på. Det finns outnyttjad potential här, det finns en del upprepning och även om delar är charmiga kan jag väl ändå inte riktigt påstå att jag känner mig särskilt underhållen efter ett antal timmar World of Goo 2 som känns en smula gammalt. Jag är förvisso ingen stor pusselspelare men kan heller inte påstå att jag känner mig särskilt obekväm med att dela ut betyg till den här typen av spel, och denna titel känns "okej" i min värld, vare sig mer eller mindre.