Jag börjar direkt med att släpa ut elefanten från rummet för att prata öppet om den. Wonder Boy: Asha in Monster World har ingen automatisk sparfunktion. Ingen alls. Nog för att originalet Monster World IV, ett spel som de flesta aldrig har spelat då det inte släpptes utanför Japan förrän 2012 har 25 år på nacken och därmed låg långt ifrån sådan lyx men kom igen. Det är 2021 nu. Att släppa ett spel som inte erbjuder någorlunda regelbunden auto save, inte ens när man klarar en bana eller en boss är förstås ren tortyr. Okej, jag köper förstås konceptet i roguelike, där spelet är designat just efter den modellen, att du skall behöva börja om från början men här snackar vi ett mysigt familjevänligt plattformsspel. Ett lir fyllt med rosa fluff och gulliga gröna monster. Det är inte Slay the Spire eller Spelunky det här.
Jag kan inte ens räkna gångerna jag har fått börja om för att jag glömde att trycka "option", "R2", "Save" och sedan "yes" för att verkligen spara för att sedan manuellt behöva backa tillbaka lika många steg för att kunna fortsätta mitt på många sätt frustrerande äventyr. Det kan ha gått flera banor och åtskilliga bossar, alla på en nivå av utmaning som inte skrämmer någon erfaren gamer när jag plötsligt hamnar i ett område med helt orimligt höjd svårighetsnivå som slukar varenda hjärta jag har samlat ihop och inser mitt misstag. Det är i nio gånger av tio dessutom inte mitt fel, inte jag som behöver "git gud" utan snarare på grund av en gräslig spelkontroll och en bandesign som kan knäcka de starkaste av nerver. Och det är klart att ansvaret ligger på mig i slutändan, det är jag som måste komma ihåg att gå igenom den tidskrävande processen att manuellt spara men det är djupt inpräntat i mitt minne att jag inte skall behöva tänka på sådant där föråldrat meckande med kontrollen längre. Det skall skötas automatiskt, så är det bara. Man hör titt som tätt att det var bättre förr. Här är i alla fall ett konkret bevis på att det inte stämmer.
Storyn i Wonder Boy: Asha in Monster World är icke existerande. Jag skall hitta fyra element i fyra olika tempel. That's it. Jag börjar i min hemby, och till tonerna av en enerverande flöjtslinga som loopas tills jag känner mig hjärntvättad snackar jag lite med utspridda bybor som aldrig har något intressant att säga utan bara stjäl min tid så att utvecklarna kan fylla ut tiden. Själv har jag noll personlighet. Säger knappt flaska utan stirrar bara rakt fram med ögon stora som tefat och gungar lätt med kroppen, så där som animerade gärna gör helt utan anledning. Ett par meningslösa monologer senare får jag ett livselixir och ett par vattendroppar, som när jag når tio stycken fyller på min livmätare med ytterligare ett hjärta.
Jag kan också fylla upp mina hjärtan vid en fontän. Zelda säger hej. Nu är det dags att bege sig till tornet och därmed min första utmaning som skall förbereda mig för den stora världen. Jag springer genom en sidoscrollande skog och hugger mot enkla fiender med mitt minimala svärd, vilket innebär att jag måste upp i ansiktet på mitt byte. Det är dock inga som helst problem, särskilt inte när jag fyllt min "power meter" och kan skicka på en kraftfull "magic hit." Och det är förstås plausibelt i det som förmodligen skall fungera som en tutorial men det håller på i en evighet och är så repetitivt och utmattande att jag redan här funderar på att ge upp men det hade inte resulterat i mycket till recension så jag kuskar vidare, till tornet. Här går jag från rum till rum, hugger mot fortsatt löjligt enkla fiender och duckar för simpla hinder tills jag når spelets första boss.
Nästa stopp, storstan. I alla fall känns det så. Den här delen, som också fungerar som spelets hub är nämligen proppfull av lönlöst irrande mellan NPC:er som alla säger samma sak och en hopplös jakt på pengar. Jag behöver nämligen kitta upp mig på bättre utrustning för att komma vidare till nästa destination, det första templet. Problemet är att pengarna lyser med sin frånvaro och jag har bara råd att köpa ett begränsat antal prylar. Eftersom jag inte får veta vad som faktiskt behöver köpas, mer än i gåtor så riskerar jag att köra fast redan här. Går jag direkt åt höger och kliver in i butiken är risken stor att jag köper något, innan jag fått surra med dörrvakten som huserar till vänster och därmed fått min gåta. Köper jag då ett nytt fräsigt svärd med bättre stats, vilket i ärlighetens namn majoriteten av spelare kommer att göra utan guidning eftersom de flesta vid det här laget garanterat är nådigt trötta på brödkniven man startar med så är man rökt. Köper man istället ett armband så öppnas en låst dörr och blottar nästa bana. Men jag köpte förstås både svärd och en ny sköld som skyddar mot eld, armbandet kan vänta tänkte jag. En ödesdiger strategi så här med facit i hand. Det var bara att börja om. Eftersom jag inte såg någon mening med att spara i en stad helt utan fiender fick jag förstås börja om i det förbannade tornet igen, där jag senast sparade. Jag kände vreden bubbla upp men bet i det sura äpplet och slaktade tornbossen på nytt. Åter i staden köper jag armbandet och kan äntligen äntra templet. Nu börjar en helt ny mardröm för här möter jag tidigt spelets i särklass svåraste fiende, spelkontrollen.
I staden där jag köpte armbandet fick jag också ett mångsidigt husdjur, Pepelogoo. En blandning mellan Flappy Bird, för dess mekanik och Pikachu för designen. Jag håller i denna bångstyriga tingest när jag skall utföra ett dubbelhopp eller placerar den på heta källor för att kunna stå på dess tåliga hjässa och boostas upp till högre belägna platser. Ibland behöver jag ta mig över ett stort hål, då får jag hjälp av dess klena vingar att glidflyga lite i luftrummet. Då och då kan jag kasta den mot en knapp eller en eld eller något annat som öppnar ett nytt område. Idén är väl kul men utförandet är mindre roligt. Dels är Pepelogoo som sagt bångstyrig som få, dels är det ett ständigt balanserande mellan hållande i fågelben och markstrider, vilket resulterar i en fruktansvärt hackig spelupplevelse. I synnerhet eftersom jag hela tiden måste hålla R1 intryckt varje gång jag skall använda min vingprydda polare. Varenda gång jag utför ett dubbelhopp tappar jag greppet och måste genast trycka R1 på nytt, vilket leder till ständig frustration. Om jag hade fått en tia för varje gång jag kastat iväg skrället istället för att hålla i dess spiror så hade jag kunnat checka ut och gå i pension nu. Jag försöker hoppa upp på ett stenblock i rörelse, placerat precis så högt upp att jag bara har ett enda fönster där jag kan dubbelhoppa annars tappar jag greppet om min svajiga kompanjon och ramlar ner till början igen. Här håller jag på i fyrtio minuter, FYRTIO och hade jag haft den bedrägliga Pepelogoo här så hade jag förmodligen strypt honom med mina bara händer.
Bandesignen är... horribel. Det finns inget annat sätt att beskriva den på. Det finns ingen karta men gott om vägval och det mesta ser likadant ut så för en som dessutom helt saknar lokalsinne går proppen direkt. Jag har gått vilse så många gånger att det vore underhållande om det inte var så tragiskt. Och det saknas sannerligen inte backtracking. Faktum är på nästan varje bana måste jag gå tillbaka eller hoppa ner där jag redan varit för att hämta ett nytt spawnat föremål jag behöver för att kunna komma vidare, ofta en bomb i en stor gyllene kista med brunt trä som jag öppnar för att sedan vända mig om och hålla upp mitt nya föremål till en klämkäck trudelutt. Hej Zelda! 3D-designen tillåter mig, genom att trycka på "triangel" att förflytta mig från bakgrunden till förgrunden och tvärtom och det är ju härligt, med lite visuellt djup. Om det hade fungerat vill säga. Det gör det inte. Istället är det onödigt omständligt och bidrar ständigt till att jag ofta får chansa hej vilt då jag inte ser vad som väntar i nästa ruta. Är det där bara ett hopp eller är det ett dödsdömt fall rätt ner i avgrunden? Äh, jag testar väl, vad kan gå fel? Vänta nu, har jag kommit ihåg att spara den senaste timman? (infoga valfri svordom) Då, "back in the days" var allt det här säkert en plattformsdröm som plötsligt blev sann, innovativt och komplext så att det förslår men nu är det inget som inte har gjorts tidigare och framför allt bättre. Eftersom jag inte har spelat originalet så har jag heller inget att jämföra med och därmed ingen nostalgisk känsla som skulle kunna förmildra mitt omdöme. Bara här och nu.
Spelet är på originalspråk så alla dialoger är på japanska men texterna är förstås översatta till engelska så det är inga problem med det men är ändå värt att nämna. Hela äventyret går att klara på ett par timmar om man kommer ihåg att spara, för egen del tog det runt fem och prislappen är därmed hiskeligt hög. I synnerhet för ett spel med så många brister. Nej, det här håller förstås inte. Visst är det färgglatt och en småtrevlig visuell saga med ett par höjdpunkter här och där. Ett oförargligt tidsfördriv i grunden men livet är alldeles för kort för dålig spelmekanik och usel bandesign. Wonder Boy: Asha in Monster World är onekligen oblygt inspirerat av Zelda och mitt råd är att spela om dessa ikoniska speltitlar eller något av de andra i spelserien, där både Wonder Boy: The Dragon's Trap och
Monster Boy the Cursed var riktigt bra remakes istället för att lägga tid och energi på det här omoderna hopkoket av gammal teknik som de flesta moderna utvecklare tack och lov har övergett. Av synnerligen goda skäl.