Winnie the Pooh: Blood and Honey

När det avslöjades att Nalle Puh skulle bli en skräckfigur i samband med att rättigheterna till karaktären släpptes fri förra året, skrattade jag åt idén. Så bisarrt, men ändå så kul. Jag tänkte väl knappast att det här skulle bli något spektakulärt men konceptet i sig kändes ju så löjligt att det ändå kunde bli något kul av det. Nu har Winnie the Pooh: Blood and Honey funnits ute ett tag och jag har nu kommit fram till att det här är ännu värre än jag någonsin hade kunnat tro.

Filmen inleds med en till synes mysig berättelse om Christopher Robin som lever ett glatt liv tillsammans med sina kompisar i 100 Acre Woods. Till skillnad från vad vi är vana vid tidigare är Winnie the Pooh, Piglet, Tiger, Rabbit, Eeyore och Owl den här gången bara hälften djur, hälften människa. Efter att Christopher Robin växte upp och så småningom flyttade när han började college hade gänget i skogen inte heller någon som vägledde eller matade dem. När vintern kom började de svälta och i ren desperation valde de därför att äta upp halvåsnan Eeyore vilket traumatiserade hela gruppen och ett hat mot Cristopher Robin och hela mänskligheten började gro. När han sedan återvänder, många år senare tillsammans med sin fru, är inget sig likt och Piglet och Winnie the Pooh vill döda bägge två (och alla andra som vågar sig i närheten av deras territorium).

Det dröjer inte länge innan det står klart att den här 80 minuters långa rysaren är häpnadsväckande usel och inte alls fånig på ett komiskt sätt som ändå hade kunnat göra den något underhållande. Förvisso är budgeten extremt snål och man skulle kunna hävda att den är relativt välgjord med förutsättningarna, men tyvärr fungerar ingenting här. När ett gäng tjejer bestämmer sig för att ha en liten minisemester i närheten av skogen och nallebjörnen omedelbart bestämmer sig för att jaga ikapp en av dem, riva av hennes överdel för att få spana in hennes blottade bröst för att sedan trycka ner henne i maskin som pressar sönder hela henne kunde jag bara skrika av skratt. Allt detta medan saliven blandad med honung och blod rinner ur mungipan på honom. Detta sker bara en kvart in i filmen och sätter ribban i fothöjd redan från start.

Inte nog med att berättelsen är löjeväckande usel så kan ingen (och då menar jag verkligen ingen) kan skådespela. Det är så pass illa att man skulle kunna tro att Tommy Wiseau är hjärnan bakom verket som lagt ned noll engagemang. Nalle Puh och Nasse känns dessutom lika otäcka som Gamereactors Marcus Persson. Det vill säga inte alls. Kostymerna liknar något du skulle kunna köpa i närmsta Partaj-affär och inte sällan gör de rörelser som tydligt visar hur masken slutar vid halsen och omedelbart raderar illusionen av att de delvis skulle vara djur. När filmen väl var över kände jag mig en smula förolämpad av så många skäl. För inte ens filmens slut känns som ett slut, utan känns snarare avsnoppat och någonstans måste det finnas filmmaterial som aldrig användes. Det är som om någon med flit gick in i redigeringsrummet och klippte bort den sista biten för att skona sig själv från att eländet skulle fortsätta. Och det i sig är väl helt okej med mig, så här i efterhand.

Vad du än gör så ska du hålla dig så långt borta som möjligt från det här haveriet till film (om man ens kan kalla det). Winnie the Pooh: Blood and Honey känns som ett filmprojekt som ett par elever på högstadiet har snickrat ihop på en elevens val-vecka med obefintliga talanger för redigering, manus och skådespelartalanger. Det här är bland de absolut sämsta filmerna jag någonsin bevittnat och jag skulle hellre slita ut mina ögon än att behöva kolla på uppföljaren (tyvärr blir det mer tortyr) eller regissörens skräckversion av Peter Pan. Eeyore ska vara glad som fick en snabb utväg från denna styggelse.