Wii Play

Okej, så du har övertygat föräldrar, barn eller flick- /pojkvänner att hemmet är i behov av en Wii och nu sitter de där och stirrar dumt på handkontroll och nunchaka. Zelda är för komplicerat och Wii Sports för fysiskt ansträngande. Du känner pressen på dig själv att motivera investeringen innan adventsfirandet helt spårar ur och glöggmuggarnas innehåll kastas på den fina vita plasttingesten framför TV:n. Vad göra? Jo, plocka fram Wii Play, det helt idiotsäkra spelet som till och med lär farmor hur en Wii-fjärr ska svingas.

Du sätter en kontroll var i två av familjemedlemmarnas händer och låter dem skapa sig var sin Mii. Precis som i Wii Sports följer nämligen ditt digitala alter ego med dig genom många av minispelen vilket onekligen höjer underhållningsvärdet. Efter ett antal genomprovade ögonbrynspar, krympta näsor och frisyrshårklyverier är två Mii färdiga och ni kan gå vidare.

Första grenen är en variant på Duck Hunt. Bara att sikta på skärmen och skjuta med B-knappen, väldigt enkelt. Det börjar med långsamma ballonger och slutar med ilsnabba tefat som försöker röva bort era Mii:ar som springer omkring i gräset. Därefter är det dags för en variant på Finn Valle, eller vad de nu hette de där bilderböckerna. Ni vet, en kille i blåa byxor och röd och vit-randig tröja som gömde sig i stora folkmassor i olika miljöer. Här gäller det att välja rätt Mii ur en folksamling enligt olika kriterier. Ibland ska man hitta två likadana, ibland någon som sover och ibland gäller det helt enkelt att hitta sig själv. Pekövningarna avslutas med ett parti bordtennis i bästa Pong-stil.

Näst på tur får familjen lära sig att vrida på Wii-fjärren. Olikfärgade bubblor faller från himlen och det gäller att både passa in sin Mii i bubblan men även vrida Wii-fjärren rätt. Med jättekonstiga bakgrunder och en psykedelisk ljudslinga i bakgrunden är ni alla tacksamma när det så blir dags för nästa gren: laserhockey. Kanhända det roligaste av alla minispelen är det förrädiskt enkelt att sätta sig in i: med siktet styr du en markör på skärmen, en aning liknandes ett gem. Det gäller att vinkla markören och stöta med den för att på så sätt få in bollen i motståndarens mål, sjukt skojigt och beroendeframkallande.

Den goda stämning som laserhockeyn skapat faller dock lite när det är biljarddags. Visst är det kul att använda Wii-fjärren som kö, fast i praktiken är spelupplägget lite för lamt och mekaniken lite för simpel för att locka till omspel. Därefter är det fiske på tur i en damm fylld av papperstunna fiskar. Tekniken är lite klurig att komma på, men efter ett tag sitter din farbror och pimplar skumma gröna fiskar för glatta livet och utklassar alla andra. Dags att byta spel. I det näst sista spelet vänds Wii-fjärren på sidan, som en gammal NES-kontroll. Genom att tippa den åt höger och vänster styr du din tygkossa längs en snitslad bana och ska springa på så många fågelskrämmor som möjligt. Det sista spelet är unikt, dels för att det faktiskt innehåller flera banor, dels för att det närmast kräver nunchakun för att kunna spelas. Med antingen styrspak eller kors styr du en liten pansarvagn och siktar och skjuter med Wii-fjärren. En trevlig bagatell, även om kontrollsystemet inte sätter sig lika idiotsnabbt som i de andra spelen.

Ja, och det, mina damer och herrar, är faktiskt allt som Wii Play har att bjuda på. Som läromedel fungerar Wii Play utmärkt, det har jag empiriska bevis på. Som renodlat spel betraktat har det dock sina brister. Några av minispelen är så pass roliga att de med nöje kan spelas om flera gånger. Flera andra är dock överdrivet enkla och så pass avskalade att fem minuter är allt vad de får. Det märks tydligt att det är rena teknikdemos det rör sig om och Nintendo har inte ens bemödat sig att lägga till flera banor eller spellägen för något av spelen förutom det avslutande pansarvagnssprängandet. Med förhållandevis enkla medel hade Wii Play kunnat förvandlas till ett fullödigt spel. Istället stannar det vid att vara en samling pedagogiskt korrekta, spelmekaniska demonstrationer med begränsat omspelsvärde. Med det sagt finns det och till sitt låga pris kan dock Wii Play rekommenderas till alla som vill ha en extra Wii-fjärr, för att rädda familjefriden om inte annat.