Svenska
Gamereactor
recensioner
White Knight Chronicles 2

White Knight Chronicles 2

White Knight Chronicles 2 har till sist letat sig till Europa i form av en massiv extra allt-utgåva. Är detta den ädle vita riddare som till sist kommer rädda det japanska rollspelet? Viktor har spelat

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Om Guitar Hero är en simplifiering eller dumifiering av hur det är att spela en riktig gitarr, så är White Knight Chronicles 2 detsamma när det kommer till japanska rollspel. Det här är ett skräckexempel. Ett monument över dussinrollspelet. Något som för evigt kommer kunna hänvisas till för all framtid när helst någon tycker det är dags att kasta lite skit i östlig riktning. Här radar de sedvanliga j-rpg-sjukdomarna tidigt upp sig i en prydlig kö, men allt vad gäller ihålig story, kissnödiga karaktärer och ett automatiserat stridssystem som tävlar i samma underhållningsklass som Microsoft Excel. När spelet själv försöker trycka för att "massiva customiseringsmöjligheter" skulle vara en big deal i ett rollspel år 2011. Så vet man i att på förhand ställa sina förväntningar lågt. Väldigt lågt.

White Knight Chronicles 2
Håll dig lugn nu. Jag är långt ifrån så häftig som du hoppats.

White Knight Chronicles 2 spelar i princip sig självt. Du behöver knappt trycka på en knapp utan behöver bara lydigt titta på. Striderna är ett skämt med en svårighetsgrad som inte kräver mer än att du har en duktig helare i ditt party. Då är du i princip odödlig och även den största av bossar kuvas av ditt blotta varande. Den egentliga utmaningen ligger snarare i att stå ut med de enorma mängder av tristess som sköljer över dig allt medan du tuggar dig igenom bossars oändliga livmätare och ändlösa fiendevågor.

Själva belöningen i spelet är i det här fallet tänkt att ligga i narrativet och den elegant snickrade fantasyhistorien som White Knight Chronicles 2 bjuder på. I alla fall i teorin. I verkligheten är spelet en såsig melodram som är så fullproppad med klichéer och schabloner att den inte lämnar plats för mycket annat. Det är bland det sämsta och lataste jag någonsin sett i den här genren. Den lilla twisten på White Knigth Chronicles 2s storysugrör är förstås det mechtonade elementet med gigantiska robotriddare, men den biten lämnar mycket att önska.

Detta är en annons:

Det lånas och knycks flitigt av mechverk som Escaflowne och förstås, Neon Genesis Evangelion, men resultatet förblir ändå lika livlöst som robotarna själva. Och jag vet inte hur det är med er. Men det skall mycket till för att göra 12 meter höga magidrivna jätterobotriddare tråkiga. Hade jag bara fått chansen så hade jag spottat direkt i ögat på manuset. Det hela hjälps förstås inte av att spelet är horribelt lokaliserat med röstskådespeleri från infernots sjunde krets där termer som inlevelse, engagemang och karaktärisering tycks vara helt utomjordiska koncept.

White Knight Chronicles 2
Striderna hämtar mycket inspiration från de massiva onlinespelen. Den väldiga vildsvins kaninen har dock en annan härkomst.

Presentationen i spelet pendlar mellan att vara fnissigt pinsam och faktiskt rentav imponerande påkostad. Vissa fiendedesigner ser helt enastående ut och en del designbeslut är så smarta att de verkar komma från ett helt annat spel. Trots det så undviker White Knight Chronicles 2 dock skickligt att varsko sig någon som helst form av personlighet. Utan nöjer sig istället med att glatt plaska vidare i konformitetens gråa bassäng. Detta gäller även musiken i spelet som flera gånger bjuder på otroligt varierande och vackra arrangemang, men som aldrig lyckas ta fram någon genomgående tematik i kompositionerna.

White Knight Chronicles 2 håller som sagt väl av sina customiseringsmöjligheter och missar aldrig en chans att göra en större poäng av detta. Allt skall skräddarsys och det första som händer i spelet är att du får skapa din alldeles egna lilla läskiga j-avatar med androgynt utseende och tefatsögon som kan följa med de andra äventyrarna under historiens gång. Det är väl en trevlig idé på pappret men den faller väldigt platt i utförandet då din egna avatar har mycket liten till ingen påverkan alls på den riktiga historien. Det handlar mest om att stå i bakgrunden och se bäng ut. Så i slutändan lägger du egentligen bara massa tid på att göra en statist.

Detta är en annons:

Visserligen kan du ta den här statisten online och möta andra anonyma statister och så kan ni gå på statistäventyr tillsammans och sedan kan du bygga en alldeles egen statist stad som du kan inreda med riktiga statist-statister och som så småningom kan generera fördelar till huvudberättelsen i spelet. Och det hela är förstås totalt sabla onödigt. Tro verkligen inget annat än att det här elementet av spelet är något mer än finputsat grindande. Dödfödda och ihåliga speltimmar för ren och skär utfyllnad. Inverkan som staden har på huvudberättelsen är dessutom så marginell att det känns lika berikande som att låta en myra knuffa en tegelsten genom Gobiöknen. Och därmed står det också klart varför spelet är så långt som det är.

White Knight Chronicles 2
Så här vacker kan din gubbe bli om arbetar flitigt på honom. Inspirererande va?

För långt är det. Ett riktigt rollspelskalas. Tar aldrig slut. Timmar blir till dagar och dagar blir till vansinne. Då kanske många tycker att det är riktigt generöst av utvecklarna Level5 att i Europaversionen av White Knight Chronicles 2 också inkludera hela det första spelet i en uppdaterad version. Och visst, det är onekligen väldigt generöst av dem. Två spel till priset av ett är en bra affär.

Synd bara att spelen inte var lite roligare. Det första spelet, som du kan läsa en recension av här. Är dock det bättre av de båda medan uppföljaren (vars recension du läser nu) mest nöjer sig med att billigt och enkelt återanvända mängder av miljöer och monster från det första spelet. Så även om White Knight Chronicles 2 i slutändan bjuder på en spelupplevelse lång som en arbetsvecka så måste man likväl ställa sig frågan vad det ska vara något positivt när majoriteten av spelandet känns som just arbete.

White Knight Chronicles 2
"Nåja. Vad är väl ett japanskt rollspel? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist och tråkigt å, å alldeles.... alldeles underbart."

Det japanska rollspelet är inte dött. Det lever i allra högsta grad vidare genom otaliga fantastiska spel som släpps varje år men som ofta hamnar under radarn för den bredare spelpressen. Istället får j-rpgt finna sig identifierat i form av antingen usla dussinspel som White Knight Chronicles 2, eller det senaste Final Fantasyt som alltid tillskrivs vara någon slags sabla pulsklocka för hela genren. Men det är inte sant, det finns fantastiska j-rpgs som släppts under de senaste åren. Spel som Valkyria Chronicles, The World Ends With You, Demons's Souls, Eternal Sonata, Radiant Historia, Tales of Vesperia och Persona 4. Som visar att den här subgenren är i högsta grad levande och bjuder på en ständig förnyelse och kreativitet som är få genrer förunnat. Spela något av dom istället. Inte White Knight Chronicles 2. Och sluta framförallt att säg att det var bättre förr med Final Fantasy VII och Chrono Trigger. Det var det inte. Du visste bara bättre då.

White Knight Chronicles 2
White Knight Chronicles 2
White Knight Chronicles 2
White Knight Chronicles 2
White Knight Chronicles 2
White Knight Chronicles 2
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Hela första spelet på köpet, några fina musikstycken
-
Tomma speltimmar, ihåligt och tomt, usel historia, anonym presentation, banala strider, återanvända miljöer och fiender, svagt online-läge
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

3
White Knight Chronicles 2Score

White Knight Chronicles 2

RECENSION. Skrivet av Viktor Eriksson

White Knight Chronicles 2 har till sist letat sig till Europa i form av en massiv extra allt-utgåva. Är detta den ädle vita riddare som till sist kommer rädda det japanska rollspelet? Viktor har spelat



Loading next content