Svenska
Gamereactor
recensioner
White Day: A Labyrinth Named School

White Day: A Labyrinth Named School

Det har tagit väldigt lång tid men nu är detta koreanska skräckäventyr äntligen släppt till PS4

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Den 14:e mars är en särskild dag i Asien. En dag där pojkar och män ger flickor och damer vit choklad och vita rosor. Dagen heter "White Day" och är en lika viktig dag som julafton eller alla hjärtans dag i länder som Kina, Japan och Korea. White Day: A Labyrinth Named School är ett skräckspel sett ur ett traditionellt förstapersonsperspektiv och det släpptes för 16 år sedan till PC. Nu har det polerats upp och dundrats ut till Playstation 4 vilket gjort att vi nu satt tänderna i titeln.

Storyn kretsar kring studenten Lee Hui-min som dagen innan White Day smyger in på skolan Yeondu High för att förbereda en choklad/blomster-dränkt överraskning till kärleksintresset och flickvännen Han So-young. Det tar dock inte särskilt många minuter innan han upptäcker att han spärrats in i skolbyggnaden som befolkats av ondskefulla demoner och lärar-spöken. Det är upp till spelaren att utforska skolan, undvika spökena samt demonerna och lösa mysteriet med vad som hänt med Yeondu High. Du får ett dygn på dig (allt måste kirras innan White Day) annars dör du en ondskefullt våldsam död.

White Day: A Labyrinth Named School

Skolan sägs ha fungerat som ett nedblodat militärsjukhus under det koreanska kriget och den mängd döda själar som svävar omkring i ventiltrummorna har nu gjort att stället liknar rena rama Silent Hill-residenset. Spelet har delats in i fem olika svårighetsgrader och vi avnjöt White Day: A Labyrinth Named School på "Normal" vilket kan likställas med att spelas igenom valfritt Resident Evil på "Expert". Så svårt är detta. Rysligt svårt. Just därför skulle jag nog rekommendera dig att börja på "Easy" för att slippa onödiga frustrationsmoment där du dör och tvingas börja om 10-15 gånger per moment. Eller! Så är jag bara genomgående kass.

Detta är en annons:

White Day: A Labyrinth Named School innehåller inget synligt gränssnitt vilket är udda och tillför stämning och realism till själva upplägget/perspektivet. Spelet innehåller inga vapen eller tillhyggen vilket innebär att du mestadels kommer att stryka runt i korridorerna för att lösa diverse pussel och gåtor. På skärmen existera en liten, semitransparent rektangel och det är den enda grafiska assistent som du har med dig på vägen genom skolans mörka lokaler. Rektangeln förvandlas till en hand-symbol varje gång spelaren närmar sig ett objekt som det går att interagera med, vilket gör att detta är ett mycket logiskt och lättbegripligt äventyr som det bara tar sekunder att sätta sig in i.

White Day: A Labyrinth Named School

Det finns ingen hälsomätare i White Day: A Labyrinth Named School och ingen mätare för din uthållighet. Istället är det grafiska ledtrådar som ibland dyker upp på skärmen för att informera dig om att du är skadad eller trött. Att bli trött är en av nyckelmomenten i White Day: A Labyrinth Named School eftersom den demonlika vaktmästaren på skolan kommer att jaga dig genom mer än halva äventyret och här handlar det om att springa, för allt vad tofflorna håller för. När du blir trött av att försöka undkomma denna ondskefulla rörmokare/städare dyker det upp suddiga moln runt bildens yttre kant, något som gör att du som spelare kommer att tvingas till ett ganska märkligt beteende - att huka sig. Jag har aldrig hukat mig såhär mycket i ett spel i hela mitt liv och någonstans borde White Day: A Labyrinth Named School heta White Day: A Labyrinth Named School - A Crouching Simulator.

White Day: A Labyrinth Named School
Detta är en annons:

Att smyga, krypa och huka sig är väldigt viktigt i det här spelet och det finns gott om tidsbegränsade moment runt om i skolbyggnaden som du som spelare kommer att ställas inför. Dessa moment blandas med betydligt mer långsamma, försiktiga partier där spelaren löser diverse gåtor och pussel och tack vare detta har utvecklarna Roi Games lyckats väl med att bygga en god tempovariation.

En av aspekterna som måste nämnas är musiken i White Day: A Labyrinth Named School som är både snillrikt iscensatt och irriterande överdramatisk. Det finns stunder då lugn, harmonisk musik används för att vagga in mig som spelare i ett falskt lugn som sedan avbryts av skrikande spöken, det finns även andra stunder då musiken försöker lite för mycket när det kommer till att bygga skräckatmosfär vilket ledde mig till att skruva ned musikvolymen i inställningarna, något som gjorde min upplevelse klart mer njutbar.

White Day: A Labyrinth Named School

Den bästa delen av det här spelet, för mig, är sättet som spökhistorierna berättas på. Det finns så många gamla sagor och historier som moderniserats och stoppats inuti högstadieskolans ljusgula gipsväggar som jag både känner igen och vet med mig att jag vid ett eller flera tillfällen redan skrämts av, under min livstid. Detta gör att skrämselmomenten fungerar bättre, för min del, då jag ibland har en känslomässig koppling till spöket i sig eller scenariot i sig. För du som dessutom gillar asiatisk skräckfilm kommer fragment av filmer som Ring, The Grudge och The Eye att poppa upp både lite här och där.

White Day: A Labyrinth Named School är inte superoriginellt, supernytt eller supersnyggt. Det är dock välgjort och läskigt för den som älskar asiatisk skräck.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Massor med omspelningsvärde, härlig ton, finfin story, väldigt läbbigt i långa stunder
-
Överdrivet dramatisk musik, kräver att du kryper under långa partier
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content