While Waiting

Under tiden jag skriver den här recensionen så står While Waiting på i bakgrunden. Det som gör detta spel väldigt annorlunda är att du klarar av nivåerna genom att bara låta det vara. Det är, som titeln antyder, genom att vänta som nivå för nivå klaras av. Detta gör While Waiting på många vis helt olikt saker jag spelat tidigare. Det börjar från det tidigaste skedet; du väntar på att födas. Här står du i kö. Och väntar. Sedan följer då livets alla händelser i rad. Alltid kring något man väntar på. Varje scen är bara några minuter lång och du kan styra din karaktär runt, integrera med lite objekt och det finns en lista över små "achievements" man kan klara av. Detta gör att det finns något att göra, medan man väntar...

Det finns en väldigt originell designtanke här. I allt ifrån hur det ser ut, till den klassiska musiken som pryder bilderna och så självfallet i hela stillsamheten. Lite som en visuell novell utan all text, som en walking simulator fast bara i stillbilder. Spelet följer den anonyma karaktären genom hela livet. När han väntar på bussen, väntar på att en lektion ska ta slut, väntar på att få mat. Det presenteras som små målningar från en sådan där bok där man fyller i färger själv. Allting är inte ifyllt, det mesta är bara tomma siluetter förutom det ska man kan integrera med.

Det är just genom att undersöka de små miljöerna som man bockar av sakerna på listan. Det ges bara en kort ledtråd så får man helt enkelt gå runt och vidröra allt som går att petas på. Om man är en sådan som gillar att klara av allt sådant här får man dock köra en andra genomspelning, då ett av kritierierna är att inte "göra någonting". Det går dock helt fint att bara låta konsolen stå på i så fall och låta nivåerna gå en efter en.

While Waiting är väldigt svårt att bedöma kring ren underhållning. Det startar även med några varnande ord om att det går ut på att vänta och kan bli stundtals tråkigt. Det är väl också någonstans i just det som jag känner mig rätt kluven kring hela upplevelsen. Det är ganska trivsamt att se livet långsamt ske, och idén att följa en karaktär hela vägen från födsel och vidare genom livet är unikt. De olika scenerna är fina, men ja, det händer ju liksom inte så mycket. Jag tror att man hade behövt bryta av hela konceptet med något som varierar det. Risken är väl samtidigt att själva visionen tappas då. Men när jag får chansen att spela Snake på en TV eller sortera böcker som i Tetris, så känns det ändå som att dessa små pussel och interaktiviteten bryter av tristessen.

För, det krävs en hel del tålamod. Speciellt om man då väljer att engagera sig aktivt i det. Om man bara låter det rulla i bakgrunden och kikar på bilderna och lyssnar på musiken så blir det ganska trivsamt att följa hela karaktärens liv. Men det är samtidigt väldigt segt och som sagt, helt befriat på variation gällande spelmekaniker. Med hundra nivåer hinner det verkligen gå genom alla tänkbara scenarion i ett liv. Det sker dock lite snabba hopp, framförallt mellan barndomen till tonåring och några scener känns mest som kopior på varandra. Visst att man står i kö en hel del i verkliga livet men här hade man kunnat ta bort en tredjedel av alla dessa scener och det hade ändå funnits väldigt många av dem.

Dryga tredjedelen in ska man vänta på vid ett övergångsställe. Scenen är åtminstone väldigt kort, men det blir väldigt mycket av denna typ av rätt ointressanta sådana. Som att varje detalj ska avhandlas för att öka på speltiden. Jag tycker också att den klassiska musiken inte alltid matchar scenerna. Det är som att man satt lite väl ivriga pianoslingor till saker för att stressa upp dem. Det blir dessutom rätt tjatig musik snarare än att ha ett matchande och originellt soundtrack.

Jag vill gärna ge en eloge till den otroligt kreativa grundtanken. Det är ett väldigt originellt koncept med fin visuell stil. Så helt bortkastad tid känns det ändå inte riktigt som. Men i slutändan är det tyvärr för min del en övervägande känsla av tristess snarare än att det är underhållande.