Water Park Shark

Okej. Filmen heter Water Park Shark. Vi börjar där. Jag älskar titlar som så tydligt anspelar på vad vi faktiskt kommer att få se. Det går inte att misstolka. Samtidigt kan man fråga sig själv vem som faktiskt anser att en film med den här titeln är värd att slösa nittio minuter av sitt liv på? Svaret är yours truly. Jag älskar bra film. Men jag älskar också riktigt dålig film. Ständigt på jakt efter något som kan toppa The Room. Jag vet, det kommer aldrig att hända, men hoppet dör aldrig. Men, åter till vattenparkshajen.

Intrigen, om någon är intresserad:
När vithajar stormar en vattenpark på Cape Cod måste en före detta fotbollsstjärna som blivit badvakt, tillsammans med sin exflickvän och tillika stadens polischef, avslöja den chockerande hemlighet som lockar havets största rovdjur innan det är för sent.

Så, vem är hjärnan bakom detta vattenspektakel? Jo. Anthony C. Ferrante, såklart. Mannen som gav oss Sharknado. Han tycks aldrig tröttna på att simma med hajar. Och det är ändå något nobelt i att lägga sin karriär på att skapa riktigt dåliga filmer. Men på något plan funkar det, för det är väl få filmintresserade som inte hört talas om hajtornadon?
Det är ingen raketforskning som ligger bakom intrigbygget eller manuset. Dialogen pendlar ofta mellan träig och rent ut sagt pinsam.

Och på tal om pinsam så måste vi ju såklart presentera filmens skådespelare. I huvudrollen som Austin ser vi Matthew Dame som bara varit med i ett par kortfilmer. Det här blir inte hans stora genombrott. Polischefen spelas av Chelsea Gilson som gjort inhopp i diverse serie och någon liten roll i Dolemite Is My Name. Det slår inga gnistor mellandem. Jag fick knappt godkänt i kemi i grundskolan men de här två hamnar faktiskt på minus.

Filmens stora namn är David Chokachi (säg det fem gånger snabbt i en livsmedelsbutik och någon lär ringa larmcentralen). Okej. Stort namn kanske var att ta i, men han spelade ju faktiskt Cody Madison i Baywatch och är således filmens stjärna. Här spelar han Coach.
Ni vet, en sådan där helyllesnubbe som huvudkaraktären ser upp till och strösslar oneliners och visdomsord omkring sig. Det finns något här som pendlar mellan vag charm och skämskuddevarning.

Ni förstår såklart redan vart det här är på väg. Nej. Water Park Shark är ingen ny klassiker.
Den är riktigt, riktigt dålig. Tyvärr är den inte på nivån så dålig att den blir bra. Men visst, den har några underhållande stunder, även om jag aldrig riktigt lyckas fatta hur hajarna faktiskt kommer upp i tubrutschkanorna, men det är för mycket att begära en förklaring.
Just det, nämnde jag att filmen är riktigt ful också? Effekterna är extremt dåliga, som väntat. Utan att förespråka det så undrar jag varför folk som sysslar med lågbudgetproduktioner av det här slaget inte lutar sig mer åt AI. Det här är Ferrantes nionde hajfilm. Det är ju faktiskt värt en liten applåd. Med det sagt ser jag hellre att ni lägger tid på att se någon av alla hajfilmer som åtminstone är någorlunda spännande.
Water Park Shark kan ni med gott samvete skippa.