Logga in medlem
[Lokala undertexter finns tillgängliga för denna intervju] Tomás Hijo är en välkänd författare och konstnär, och i denna konversation i Asturien diskuterar vi hans resa från digital konst till antika tekniker, samarbetet med Guillermo del Toro och Tolkien-universumet, Legends of Salamanca, samt ett råd till nya konstnärer som navigerar i det nya AI-fyllda landskapet.
"Hej, alla Gamereactor-vänner! Det här är ännu ett av de sällsynta tillfällena då vi ska göra en intervju på spanska, eftersom vi är här med en framstående konstnär som jag har sett fram emot att träffa. Vi har följt dina konstverk, dina berättelser och ja, för mig är du en av de främsta fantasyillustratörerna just nu. Och självklart kommer vi att tillhandahålla undertexter för våra internationella kollegor så att de kan följa ditt arbete, vilket jag tror också är internationell räckvidd. Vi kommer också att beröra ditt arbete inom film, vilket vi kommer att diskutera lite senare. Jag tror att det måste överskrida gränser, även om vi befinner oss i Spanien, även om vi befinner oss i Asturien, även om vi befinner oss i Avilés, på Celsius 232."
"Så tack så mycket. Det första jag ville fråga dig om är affischen. Den här Årets affisch är helt i din stil. Berätta lite mer om den här gudinnan, om vad som kommer ut ur henne, de här barnen, den här typen av..... Tja, den är lite läskig, om du ursäktar uttrycket, men det är förstås din karakteristiska graveringsstil. Vad kan du berätta om den här affischen? Tja, den är lite kuslig, som du säger, och faktiskt har jag försökt tona ner den så mycket som möjligt – den kusliga känslan som affischen ger – och det jag ville förmedla. Tja, först och främst var det en enorm ära att jag fick designa affischen för Celsius eftersom det är min absoluta favoritfestival; jag har alltid jättekul när jag kommer hit – alla mina vänner är här, människor som jag arbetar med men inte träffar under året, och på ett sätt försökte jag fånga vad andan i Celsius betydde för mig. Och jag har gått igenom en hel del utkast – jag gjorde en hel del skisser – och till slut kom jag fram till att, för mig, är Celsius är en hyllning till berättarkonsten. Så det jag försökte göra var att gå så långt tillbaka som möjligt i det konceptet för att försöka hitta berättaren – den ursprungliga, urtida berättaren. Och jag tänkte på sfinxen – sfinxen som ställde gåtor; jag tänkte också på sirenerna, som lockade sina röster, ja, jag försökte lite grann att gräva i all den mytologi som hade med ordet och berättelserna att göra, och till slut bestämde jag mig för att skapa en sfinx – en sfinx som på sätt och vis är moder till alla berättare, till alla berättare, och som använder en rad masker för att förkroppsliga de olika karaktärerna. Och det är konceptet bakom affischen, och ja, som du säger, är det en gravyr – den ingår i utställningen; det pågår en utställning med grafiska verk just nu här på festivalen, och du kan se originalet där. Det är ett linoleumtryck, och på sätt och vis – ja, det påminner lite om andan i det arbete jag gör, som går ut på att försöka berätta historier genom bilder. Ibland också genom ord, och på sätt och vis har jag lyckats, tror jag, att kombinera en rad saker som jag var väldigt intresserad av att föra samman och som jag tror att jag har lyckats med – ja, med viss framgång. Dessutom känns den kusliga stämningen inte malplacerad, eftersom ett av huvudtemana i Celsius förstås är skräck. Jag ville fråga – innan vi går in på konsten specifikt, dina gravyrer – jag ville fråga dig om ”Legenderna om Salamanca”, om myten om Salamancagrottan, denna legenden, detta rykte, att djävulen finns där och lär människor svartkonst. Det är något vi nyligen berörde i samband med arbetet av vår vän och kollega Ángel Luis Sucasas, som håller på att utveckla ett spel som heter Toymaker, Hur ville du förmedla detta? Du är i första hand konstnär, men i din roll som författare, hur ville du förmedla dessa myter och legender? Hur ville du se till att en så bred publik som möjligt – eftersom boken också har översatts – skulle få lära sig om dessa legender från Salamanca? Just det. Tja, det här är den första illustrerade boken jag någonsin skapat. På den tiden illustrerade jag främst skolböcker, barnböcker och ungdomsböcker, och jag bestämde mig för att skapa en bok med ett annat fokus; jag skrev den själv, och allt har sitt ursprung i min farfar, som var en utmärkt berättare och en person som hade bott i Salamanca hela sitt liv och som berättade tusentals historier för mig – vissa som hade handlade om legender, andra som bara var enkla skämt, men jag var fascinerad av allt det där, och återigen, jag tror att konsten att berätta historier, den jag berättade om tidigare, kommer från mitt intresse för de där berättelserna som min farfar – det var där allt började. Så jag skrev den boken 2002, om jag inte misstar mig, då den första upplagan kom ut. Och det finns massor av legender från Salamanca – det är ju en uråldrig stad med en rik tradition – och du nämnde grottan, grottan i Salamanca – mer än bara en legend, den är en hel samling legender i sig själv, och på vissa vissa avseenden tror jag att den verkligen fångar essensen av den staden, staden Salamanca, som framför allt är en universitetsstad – en stad som, åtminstone i teorin, har ägnat sig åt lärande under mycket lång tid – sedan 1100-talet, sedan 1200-talet. Och det som ”La Cueva de Salamanca” berättar för oss är att det finns ett Salamanca på ytan – den vi ser – som är universitetsstaden Salamanca, den akademiska – och, särskilt under den tiden, även den kyrkliga. Men under Salamanca finns ett nätverk av tunnlar som man når via en grotta – som är en sakristia i en förstörd kyrka, där den andra sidan – den mörka sidan – undervisas. Med andra ord, på övervåningen finns all upplyst kunskap – juridik, teologi, allt sådant saker. På nedervåningen finns demonologi och nekromanti. Och så fanns det en grupp studenter som brukade samlas i den grottan för att studera alla dessa mörka konster. Och legenden säger – ja, den är väldigt lång och har många versioner – att ja, det fanns sju studenter som samlades där i sju år; undervisningen var gratis, och djävulen var läraren, eller hur? I vissa versioner är han en kyrkvaktmästare – ja, det varierar ju. Och för var och en av dessa sjuåriga klasser avgiftsfri utbildning var priset att en av eleverna betalade med sin själ och med sin eviga träldom till djävulen för den utbildningen. Och sedan fortsätter berättelsen fortsätter med en markis, markisen av Villena, som studerade i grottan och som till slut lyckas, genom sina knep och magiska konster, besegra själva djävulen. Så, ja, som jag sa, det är på sätt och vis stadens mörka sida – den mörka sidan av Salamanca skildras i den legendariska samlingen av sägner som kallas Grottan i Salamanca. Och det kan vara en ganska intressant fantasi nuförtiden, i alla fall. Senare ska vi ta upp ämnet undervisning, universitetsmiljön, vilket också intresserar mig, men låt oss prata om din teknik, ska vi? Du nämnde, ja, på sätt och vis den där gamlamodet, den klassiska stilen. Ditt tillvägagångssätt är ganska medeltida – vad tror du att det tillför förutom den där mörka eller gammaldags prägeln? För dig handlar fokuseringen på gravyr lite om det fysiska, hållbarheten. Vad tror du att den här tekniken tillför och gör ditt arbete helt annorlunda eller unikt? Jag satsar på gravyr, och andra tekniker."
"Det började med en idé jag hade, nämligen att försöka skapa en illustration som såg ut som om den kom direkt ur själva boken. Med andra ord, inte en illustration skapad av en samtida konstnär utifrån en klassisk text, utan snarare, om jag till exempel skulle illustrera Tolkien, skulle det se ut som om dessa gravyrer kunde vara en del av själva berättelsen – som om en hobbit hade ritat dem. Ni vet redan att Tolkien leker lite med det – idén om ett upphittat manuskript, att det innerst inne finns en bok som allt detta härstammar från. Varför inte skapa illustrationerna till just den boken?
Som om Sam Gamgee själv, medan han skrev boken, hade en kollega som var bra på att rita och skapade illustrationerna åt honom. Så du väljer tekniken just för den egenskapen, så att det ser ut som något från en annan tid och något som växer fram ur själva fantasivärlden i den text jag illustrerar. Och du kommer säkert att få frågor om Tolkien, förstås – du har gjort verk baserade på Tolkiens verk, och i år kommer det att pratas mycket om Sagan om ringen – ja, det är ju 25-årsjubileet för den första Peter Jackson-filmen, och Gollum är precis runt hörnet; det verkar som att det på San Diego Comic-Con i Málaga kommer att finnas ett stort fokus på Sagan om ringen. Du har ditt eget arbete och även Tarot."
"olika sätt att visa upp din konst. Berätta lite om skillnaderna eller dina inspirationskällor.
Å ena sidan finns det befintliga franchiser eller befintliga idéer – Guillermo del Toro och Tolkien; och å andra sidan det ockulta, tarotvärlden, som också är ganska trendigt just nu. Hur fungerar det för dig? Kanske passar det riktigt bra med din konststil. Vad vill du berätta för mig om dessa tre aspekter? Tja, när man kommer till dem är det en något parallellt. Låt oss säga att det ena inte är helt relaterat till det andra, men det är logiskt hur de hänger ihop. När jag bestämde mig för att starta ett personligt projekt inom gravyr, valde jag *Sagan om ringen*; jag valde Tolkien eftersom det är en av mina favoritböcker. Jag är medlem i det spanska Tolkien-sällskapet Spanska Tolkienföreningen; jag var ett stort fan av filmerna; jag känner personligen några av filmdesignerna, så det är en värld som ligger mig mycket varmt om hjärtat och som jag håller mycket kär. Och därför bestämde jag mig för att skapa en serie personliga gravyrer på temat, och jag gjorde dem, utvecklade dem utan att ta hänsyn till att det finns vissa begränsningar när det gäller upphovsrätt, vilket jag så klart stötte på så småningom, när ämnet hade fått ganska stor uppmärksamhet; det fanns en tidpunkt då det uppstod problem med det. Och samtidigt, å andra sidan, eftersom jag verkligen älskar skräckfilmer, älskar Lovecraft och älskar alla dessa saker, började jag också arbeta med en rad sidoprojekt som ledde till att att korsade vägar med Guillermo del Toro. Och sedan hade jag en romantisk middag i Paris, under vilken idén att skapa tarotkortleken kom upp, och när jag skapade ”Del Toro”-tarotkortleken måste jag säga att det blev riktigt bra – jag skapade den för en amerikansk förläggare, och därifrån började de beställa andra tarotkortlekar, och så jag skapade några baserade på Jim Hensons världar – Labyrinth, Dark Crystal , och ett av förslagen de lade fram för mig – och det här var faktiskt ett uppdrag – var tarotkortleken från Sagan om ringen, så låt oss bara säga att till slut… Till slut skedde sammansmältningen. Det var ett mycket givande projekt eftersom det förstås handlade om att kombinera två världar som intresserar mig. Jag har alltid varit mycket intresserad av tarot, men framför allt som ett grafiskt och berättande uttryck, inte så mycket som den övernaturliga aspekten av tarot – vilket, som man brukar säga, jag varken bekräftar eller förnekar— men det som alltid har intresserat mig – och jag har en stor samling tarotkortlekar – är just den aspekten av det – och även som en sorts tyst bok, en bildbok som man kan sätta ihop och använda för att berätta historier. Och sedan, ja, bortsett från det, har tarot har traditionellt tillverkats med hjälp av tekniker som är mycket liknande de jag använder, med färgade träsnitt, så, ja, låt oss säga att allt är en del av en sorts grafisk, berättande helhet som intresserar mig mycket. Och sedan hela den legendariska aspekten – hela aspekten av teokultism, det övernaturliga och så vidare – intresserar mig också intresserar mig mycket, så, ja, det här är alla teman – teman som intresserar mig mycket. De hänger nära samman, och i slutändan dyker vissa upp i blandningen, andra dyker upp, men jag arbetar i stort sett alltid med samma blandning av element. Och vi kan återgå till att koppla det till Salamancagrottan. Jag är säker på att de delade ut tarotkort där tarotkort delades förmodligen ut där. Definitivt. En liten sak till om Guillermo del Toro. Du sa att du hade den här romantiska dejten – det var där den kreativa och konstnärliga kärleken kom ifrån. Han är, enligt vår åsikt, en regissör som i hög grad använder föremål som medel, nästan som karaktärer. Skulle du säga att just den aspekten av hans arbete var det som gjorde det samarbetet perfekt? Resonanserar den filosofin och det sättet att skapa konst med dig? Kan du koppla det mer till föremål? Har du skapat konstverk åt honom? Tror du att detta var en av de saker som gjorde det enklare? Jag hade aldrig tänkt på det, men det är mycket troligt, för faktum är att jag efter det samarbetet arbetade med El Callejón de las Almas Perdidas (Nightmare Alley) och Frankenstein. Och i båda fallen var min roll att – det handlade inte om att utforma karaktärer eller kulisser, utan att utforma rekvisita – det vill säga att utforma föremål. Och i Nightmare Alley skapade jag tarotkortleken som används i filmen, och i Frankenstein, de där små pedagogiska korten som den blinde mannen använder för att lära flickan att läsa. Så det är verkligen möjligt att föremål har det värdet, för naturligtvis har mina gravyrer – som var det första han stötte på – har det värdet, eftersom de inte är bara en bild tryckt på papper, utan de har volym, de har en kvalitet i det speciella papperet – med andra ord har de också ett objektbaserat värde. Och det var förmodligen en av de faktorer som intresserade honom – den konkreta egenskapen som gravyrer besitter. Mycket fysiskt också, som vi har sagt. Och den sista punkten – du har nämnt flera gånger att det på universitetet, naturligtvis, är något som är en mycket viktig del av livet i Salamanca; man kan känna det på gatorna. Du är också en professor, och du har också nämnt din övergång från digital konst eller digital digital konst och digitala verktyg till ett mycket mer traditionellt sätt att skapa konst. Det uppenbara ämnet som alla undviker att prata om är förstås vägledningen. Vad är nyckeln till att undervisa elever från de nya generationerna, som idag är intresserade av att skapa konst, att förstärka idén om personligt upphov, så att de inte faller in i att använda verktyg de har hämtat från andra konstnärer som kan grumla deras vision att skapa något eget och nytt. Jag vet inte om det du gör är att styra dem mer mot just dessa så att deras hjärnor och nervceller aktiverar de processer som, som bäst – om man inte bara sätter igång och börjar spela in kommer man inte att utveckla muskelminnet – eller finns det något hemlighet för att hålla dem stimulerade också, för, tja, författare, konstnärer, journalister – vi är alla lite som röstskådespelare, lite hotade av det faktum att en maskin kan göra det här redan nu. Så, vad är nyckeln?
Hur går man tillväga? Hur motiverar man dem? Hur får man dem dit? Tja, jag hade möjligheten att lämna universitetet just då, eftersom jag inte har varit professor på några år nu. Och det var precis före AI-boomen. Nu föreställer jag mig den den person som tar över efter mig just nu, och hur hen hanterar det. Tja, jag tror att nyckeln till allt detta – jag gillar egentligen inte att ägna mig åt förutsägelser eller storslagna eftersom det är ett så enormt fenomen att jag tror att det är omöjligt att veta vare sig vad som kommer att hända eller vad som händer just nu. Men vad jag tror – och vad oroar mig mest av allt, när jag tänker på universitetsstudenter eller människor som just nu står i början av sin karriär, är hur man ska ta sig an den svåra, krokiga och brant väg som det innebär att lära sig att göra dessa saker. Och att ur den vägen, ur det som framträder är en unik vision, en personlig vision och en vision som verkligen är skapad av dig själv, inte av en maskin som du ger instruktioner till. Å andra sidan, finns det förstås en mycket enkel väg, nämligen att skriva in en prompt i en maskin och få något som, innerst inne, inte är något annat än en omarbetning och en pastisch av en hel massa tidigare saker. Så, jag vet inte, vad jag skulle försöka göra är att uppmuntra den aspekten – den aspekten av att säga: ”I slutet av vägen väntar en enorm belöning”, och jag är inte längre pratar om ekonomiska termer, eller yrkesmässiga, eller något i den stilen – det handlar om att när man gör något, så gör man det verkligen själv, och det kommer från en specifik människa, en person, med sina brister och sina dygder, och som en kollega sa i morse under ett föredrag vi höll, där hon hon också ställde sig den här frågan, och hon berättade något väldigt roligt för mig. Man kan göra fyra klotter i Paint på datorn, men gör dem själv – de kommer att vara värda mer än vad som helst du skapar med AI. För i slutändan är det en bra sak – det kommer att vara en del en del av en oändlig mängd bilder som redan dyker upp varje dag. Och jag får intrycket av att när jag ser ett bokomslag som skapats med artificiell intelligens... Det finns mycket av det i böcker. Jag börjar redan se mycket av det i böcker. Det känns för mig som att jag tittar på en YouTube-miniatyrbild eller ett meme, och det utgör förstås en del av ett visuellt spektrum som jag tror redan diskrediterar boken i sig."
"Så jag skulle säga till alla dessa ungdomar att de ska hålla ut, kämpa vidare och också förläggarna och andra yrkesverksamma – ja, att försöka hålla igång det här, för om annars tror jag att, ja, att allt i slutändan kommer att bli en sorts oskiljbar smörja. Äktheten går förlorad. Du påminde mig om – förra året intervjuade vi Tanino Liberatore, serietecknaren från Neapel, och han berättade för oss – och det tyckte jag om – att det bästa svaret från AI:n var hans: det som händer i slutändan är att man tar bort njutningen. Och många fler."
"Man skapar designerna med AI:n, och sedan ritar man dem själv. Och jag säger: visst, men jag är bara gör det jag helst vill göra. Och saken är den att jag verkligen tycker om att göra det.
Så, tja, om AI en dag låter mig, jag vet inte, ta en genväg när det gäller de tråkiga delarna – som att skriva fakturor, förstår du? Eller att fylla i skattedeklarationer, då tror jag att jag kommer att se mer positivt på det, men ta förstås inte bort – vilket ju är anledningen till att jag började med det här från början, eller hur? För att jag tycker om det. Det är det bästa sättet att avsluta på. Tack så mycket, Tomás. Må din konst och dina ord fortsätta att "
