Logga in medlem
Efter cirka 10 000 roller tar den erfarne spanske röstskådespelaren Héctor Cantolla oss genom konsten och historien om dubbning i Spanien, från dess kulturella roll och komplicerade relation till censur till varför han anser att det är den ultimata skådespelarskolan, hans favoritroller, sjunkande lön, bristen på erkännande vid Goya-galan och det växande hotet från AI.
"Hej, alla vänner på Gamereactor! Som ni vet brukar vi då och då göra något speciellt videointervjuer på spanska, och den här gången är anledningen starkare än någonsin eftersom vi ska prata om röstskådespeleri på spanska, och en av de mest kända personerna inom filmvärlden är Héctor Cantolla. Tack så mycket för att du är här. Vi befinner oss på Celsius 232. Celsius är fiktion; Celsius är skräck; Celsius är vetenskap fiktion; Celsius är fantasy. Du har gjort röstskådespeleri för allt – absolut allt. Innan vi pratar om genrer – ja, jag vill fråga dig några saker eftersom just nu befinner sig röstskådespeleri och dubbning befinner sig i ett komplicerat och kritiskt skede, men innan det berättade du en anekdot om ditt senaste projekt – något som hände dig något som aldrig hade hänt dig under hela din karriär – närmare bestämt med Charles Bronson. Vad kan du berätta om det? Ja, efter 60 år i branschen kom veckan då jag åkte till Madrid och stötte på en film som jag inte ens mindes, eftersom jag, naturligtvis, har dubbat 10 000 titlar, allt från enormt populära spanska tv-serier till världens mest kända skådespelare. Så jag mindes varken den filmen, och jag minns många av de skådespelare jag har dubbat, och inte heller filmerna, eftersom det finns 10 000 titlar under 60 år. Så jag stötte på... anekdoten om att jag var Charles Bronson, som jag måste ha dubbat ungefär tio gånger, och jag fick reda på att jag hade dubbat den filmen för 44 år sedan – jag mindes det inte ens – så, ja, jag var tvungen att dubba om den igen, av kommersiella skäl som hade att göra med företag som säljer filmer till varandra, och när de säljer en film där den gamla dubbningen ingår, är det köpande företaget inte intresserat av den gamla dubbningen eftersom vi brukade ta mer betalt för dubbning, och nu har de sänkt priserna så mycket att vi nu tjänar ungefär 60 % mindre än vad vi brukade ta betalt, till exempel ’93 – under förra århundradet. Och så, naturligtvis, nu eftersom dubbning är billigare säger det köpande företaget: ”Nej, nu ska vi dubba om filmen”. Och så, ja, de bytte ut alla röster eftersom många av de där röstskådespelarna redan har gått bort. Det har gått så många år. Några av mina kollegor som har gått bort, eller hur? Så den dubbades om, och jag – eftersom jag fortfarande var ”levande” i den filmen – fick jag återigen dubba Charles Bronsons röst. Så det är ett äventyr som bara har hänt mig en gång i livet, det är allt. Mycket intressant. En nyckelfaktor inom röstskådespeleri – och jag tror att det här är något du starkt stöder – är att skilja mellan att imitera röster och vad det egentligen innebär att agera. Det värde som ni skådespelare tillför som artister – inte bara att försöka imitera en annan skådespelares röst. Vad kan du berätta om just det här värdet som du har bidragit med och som de bästa röstskådespelarna röstskådespelare bidrar med? Det är skådespeleri. Tja, det finns flera aspekter på detta röstskådespelare. För det första har dubbning varit det viktigaste medlet i den spanska kulturen. Sedan 1932, under republikens glansdagar, inleddes den första dubbningen i Spanien. Vi har dubbat filmer i drygt nittio år. Det största värdet hos en röstskådespelare ligger först och främst i den kulturella inverkan de har. Med andra ord, många människor har inte tid att läsa en bok, har inte tid att gå på teatern, men utan skulle de ändå gå på bio – antingen hemma eller, förr i tiden och även nu, på bio."
"Vad är det med film? Jo, den är ett fönster mot kulturens värld, litteraturen osv. Det är den sjunde konsten. Och den sjunde konsten förenar de övriga sex konsterna; den den sjunde konsten – som är filmen – förenar dem. Så det viktigaste värdet är det kulturella. För det första därför att alla världens universella verk har förts till stora författarna – Shakespeare, absolut alla av dem, Cervantes, våra stora stora författare – Shakespeare, absolut alla, Cervantes, vår store Cervantes – ja, allt har anpassats för filmduken. Därför har röstskådespelaren, genom oss – som är översättarna av alla dessa universella verk – har översatt dem till spanska så att hela Spanien kan förstå och berika sig med den världslitterära kulturen. Om vi lägger till det faktum att vi röstskådespelare är skådespelare – i grunden skådespelare. Varför? Vi måste ha tillräcklig skådespelarkonst för att kunna anpassa oss till den karaktär som de porträtterar. Med andra ord är vi kloner; vi är imitatörer."
"Vi måste härma den skådespelare vi dubbar. Vår egen version duger helt enkelt inte räcker inte till. Vi måste framföra det han framför, med samma tonfall, volym, nyanser, själ, hjärta, känsla – han ger oss allt det där. Vi är ett redskap – vi måste anpassa oss; vi måste dela upp oss själva för att bli den karaktär vi ger röst åt. Och det är det svåraste med att vara röstskådespelare. Om vi lägger till skådespeleriet till det – som är hans, men som vi återger, genom att imitera honom exakt – så väcker det också hos tittaren en rad känslor som får dem att gråta, skratta och får dem att rysa – kort sagt, det skapar det som en föreställning handlar om: känslomässigt engagemang. Eller i alla fall, bortsett från litterär översättning – som är en form av kulturell berikning – är det känslorna som ger värde genom tolkningen. Och det är det största värdet som vi röstskådespelare har. Det är vi som har bidragit mest till detta lands kultur sedan 1932, under republiken. Saken är den att under republiken, ja, visades det redan filmer, men när Franco kom till makten införde han yrket. Så de införde arbetsregler som omfattade priser, allt. Och även för att övervaka och kontrollera genom censur – låt oss se – omoraliska scener, politiska scener – och det var där censuren kom in. Vi har exempel på som var chockerande – något helt otroligt. Så, för att kontrollera dubbningen av utländsk dubbning fanns det alltid censur. Och censuren grundade sig på att det kunde finnas kommunistiska budskap eller politiska budskap som inte låg i Francos regerings intresse vid den tiden. Eller scener som ansågs omoraliska – jag har flera censurerade filmer som släpptes efter Francos död. Till exempel ”Reflections in a Golden Eye”, med Marlon Brando i huvudrollen, som spelar en överstelöjtnant i den amerikanska armén. Du var Marlon Brando, eller hur? Jag var Marlon Brando; jag gjorde också hans berättarröst i *Superman*. Så, han var överstelöjtnant i armén, och i filmens rollbesättning spelade han mot Elizabeth Taylor, som var hans fru. De var ett gift par, Marlon Brando och Elizabeth Taylor. Men han blir förälskad i en soldat. Det är John Hustons favoritfilm – han var den stor filmregissör. Så naturligtvis censurerades den. När Franco dog, släpptes Marlon Brandos *Reflections in a Golden Eye*. En annan var *For Whom the Bell Tolls* *For Whom the Bell Tolls*, av Hemingway. Tja, jag dubbade Gary Cooper tillsammans med Ingrid Bergman, eftersom hjältarna var republikanerna från de internationella brigaderna – den var också censurerad. Den släpptes efter hans död. Och en annan, *Emmanuelle*, den moraliska skandalen – den var erotisk, nästan gränsande till pornografi – och jag dubbade maken till Emmanuelle – jag dubbade även makens roll – och även den censurerades. När Franco dog släpptes dessa tre filmerna – bara mina – släpptes. Tänk dig bara – fler skådespelare, andra studior – de skulle naturligtvis också ha censurerat en hel del filmer. Och det här är på sätt och vis historien om... Du nämnde lagarna och berörde lite anställningsotryggheten och prisförändringarna. Hur tror du att vi skulle kunna skydda dubbning nästan som en rättighet? Och, naturligtvis, också för att skydda det kulturella värde som du säger att du tillför främst till filmkonsten. Vilka är de mekanismer vi behöver införa för att dubbning – som, allt eftersom vi ser den mer och mer – blir allt mer komplicerad – till exempel i videospel, där vissa nu levereras dubbade; det finns skådespelare som naturligtvis klagar över problemen som rör artificiell intelligens och hur deras röster kan spelas in och omvandlas till en maskinröst. Vad måste vi göra för att säkerställa att ert arbete bevaras för framtida generationer? Sanningen är att artificiell intelligens är vår största fiende. Med bara en av mina repliker – bara en replik – kan en hel film dubbas."
"Med bara en replik. Det är artificiell intelligens. Så det är vår största fiende. Vår största oro just nu är en fiende som vi måste besegra. För nu, måste vi till exempel varje gång vi dubbar en film redan skriva under ett dokument där det anges att våra röster är avsedda enbart för det medium vi arbetar med, vilket är just den filmen. Och man får inte ta repliker ur sitt sammanhang och använda dem i andra medier, till exempel artificiell intelligens. De tar en replik av mig därifrån, och en annan kommer filmen, och med bara ett citat har de redan skrivit om hela filmen. Därför är vår största fiende att besegra artificiell intelligens. Jag menar, den skulle kunna göra oss arbetslösa."
"Med andra ord skulle artificiell intelligens kunna sätta stopp för dubbning. Är du för röstskådespelare eller dubbningsartister som går med på det – kanske inte för filmer eller långfilmer, men kanske på grund av sitt schema är de öppna för den utbildningen eftersom de får royalty och kan tjäna pengar, till exempel på ljudböcker, eller andra projekt utanför deras huvudsakliga yrkesområde, och därmed stärka sin ekonomiska ställning? Tja, för oss är det genom dubbning – vilket är den bästa skolan för skådespeleri – det är dubbning. Jag har alltid rekommenderat – i många år nu – jag har rått alla teater- och filmskådespelare att ägna sig åt röstskådespeleri eftersom det är det bästa sättet att lära sig att agera. Varför? Det är väldigt enkelt. Eftersom vi dubbar mördare, komiker, humorister, fyllon – så vi måste anpassa oss till de karaktärer vi har dubbat, och det ger oss flexibilitet och mångsidighet i vårt skådespeleri. Det är därför någon som arbetar med röstinspelningar kan spela teater, kan medverka i film, kan spela in ljudböcker och kan medverka i dokumentärer – vi gör reklam för tv, för tv-reklam, och använder våra röster för att sälja alla slags produkter, oavsett om det är bilar, krämer eller vad som helst. Dubbning är själva essensen av skådespeleri, eftersom det är så alla skådespelare världen över lär oss att spela. Vi har den där flexibiliteten, den förmågan att, när de säger ”tagning”, agera utan att se karaktären. Den här karaktären är så här. Utan att se bilden, så är det bara så det är – jag vet redan hur jag ska spela den, utan att se skådespelaren – vad ska jag lägga röst till? Det vet jag redan. Varför? För att jag har dubbat 10 000 titlar, och bland dem har det funnits lite av allt. Det är därför som rikedomen i framförandet i grunden i dubbningen. Det är en fantastisk lärorik upplevelse, det råder ingen tvekan om det. Okej, en sista fråga. Jag är säker på att att det här är den vanligaste frågan som alla har ställt till dig. Vem är din favoritkaraktär? Tja, jag har dubbat… jag har dubbat… Hör här. Jag har dubbat dem alla."
"Alla. Tja, alla… Alla är… Nästan alla. Förutom Humphrey Bogart, som hade en röst som uteslutande gjordes av Pepe Guardiola. Och [Arsenio] Corsellas i Barcelona. Robert Redford, eftersom han var för ung för min röst. Robert De Niro, Al Pacino, Schwarzenegger – som man hade, så att säga – Marlon Brando, Paul Newman, Clint Eastwood, Ed Harris, Mel Gibson, Arnold Schwarzenegger, Charles Bronson, Chuck Norris, Roger Moore, Burt Reynolds – otaliga, otaliga. Låt mig omformulera frågan: vilken av dem tyckte du tyckte bäst om?
Inte när det gäller nöje, men dubbningen gjorde verkligen intryck på mig – för mig var den bästa dubbningen jag någonsin gjort i ”Reflections in a Golden Eye”, där jag dubbade Marlon Brando, eftersom han var en man mycket tveksam. Eftersom han inte kunde förmå sig att komma ut som homosexuell, var han splittrad mellan att upprätthålla sin image som militär och man, och det han kände inombords, nämligen hans hans attraktion till den homosexuella världen. Han var alltid väldigt tveksam, väldigt obeslutsam, osäker, väldigt svår. Man var tvungen att hantera karaktären med silkesvantar. Och den svåraste rollen jag någonsin spelat var Gregory Peck, i filmen..."
"”Pojkarna från Brasilien”, där han spelar dr Mengele – eller Mengele, som var en forskare som arbetade för Hitler, som extraherade celler från Hitler och implanterade dem i livmodern hos olika kvinnor runt om i världen. Han skapade ”små Hitlers”. Och det var den första bästsäljaren som tog upp ämnet kloning. Och det var den som filmen ”Pojkarna från Brasilien” baserades på. I rollbesättningen ingår Gregory Peck, James Mason och den store Laurence Olivier, mästaren inom teater- och filmvärlden. Och ja, det jag ville påpeka är just hur det är möjligt att efter drygt nittio år av bidrag till kulturen— litteraturen och skådespeleriet—hur är det möjligt att Goya-akademin fortfarande fortfarande inte belönar oss med en Goya? Och en amerikansk skådespelerska, [Sigourney] Weaver, måste komma ta emot Goya-priset för bästa internationella skådespelerska, och Weaver säger vid Goya-galan: ”Jag vet från min agent att María Luisa Solá, som har dubbat mig i drygt trettio filmer, spelar bättre än jag själv. Hon spelar bättre än jag”. Så hur är det möjligt att en utländsk skådespelerska som har vunnit en Goya säger att den som borde ta emot Goya-priset också borde vara den röstskådespelerska som har dubbat henne i drygt trettio filmer?
Hur är det möjligt att Akademin inte tar till sig detta budskap? Vi har krävt Goya-priset ända sedan Goya-galan startade. Vi har krävt erkännande för den kultur vi har odlat i Spanien, de känslor vi har väckt. Hur är det möjligt att Akademin inte erkänner det? Det är helt otroligt, för de delar ju ut Goya-priser för smink, för belysning, för kostymdesign – så varför inte till röstskådespeleri? Varför inte? Det är frågan. Kanske är den här frågan – den här uppmaningen till handling som du just gjorde – en del av den föregående frågan om hur vi kan skydda detta. Tja, först och främst genom att belöna det och ge det erkännande. Jag håller helt med. Héctor, jag är så glad att jag fick möjlighet att spela in din röst. Jag garanterar att den endast kommer att användas för den här intervjun. Den kommer inte att användas för något annat ändamål. Det har varit ett nöje. Njut av resten av Celsius. Oavsett om det är kallt eller varmt."
"Tja, jag vill tacka Celsius 232 för den möjlighet ni har gett mig. I förrgår uppträdde jag på Casa de la Cultura. Det blev en stor succé – applåder… För vi, skådespelarna, kommer ju in i människors hem. Vi är en välbekant röst. Och i just mitt fall, har så många människor vuxit upp med min röst och med den kultur vi förmedlar. Tja, "
