Logga in medlem
Vi har spelat nästan 3 timmar av det kommande Edo-actionäventyret fyllt med förbannelser, Oni och Genma, och här förklarar vi varför det skiljer sig från både Soulslikes och hack and slash-spel.
"Hur sticker man ut bland dagens överflöd av mörka fantasy-action-RPG:er? Särskilt när alla verkar göra antingen ännu ett spel i stil med Hardcore Souls eller ännu ett flashigt hack-and-slash-spel. Tja, om man är Capcom gör man det man alltid har gjort bäst, man blickar tillbaka på sin egen historia och återupplivar en av sina vilande spelserier med en något annorlunda vinkling. Vi förväntar oss fortfarande att Devil May Cry 6 kommer snarare än senare för dem som längtar efter fart och stil, men efter att ha tillbringat nästan 3 timmar med Onimusha Way of the Sword, kom vi fram till att det här spelet egentligen inte vill konkurrera med någon av ytterligheterna, utan ligger istället bekvämt i mitten. Det är mycket mer ett actionäventyr. Det är varken lika krävande eller metodiskt som A Soul's Like, eller lika hektiskt som Devil May Cry eller Bayonetta. Du kommer definitivt att dö en hel del, särskilt mot vissa medvetet elaka bossar, men det är en mycket mer fokuserad upplevelse där du förlitar dig på ditt svärd, din Oni Gauntlet och framför allt ditt eget omdöme. Det har också personlighet. Trots de mörkare teman tar spelet inte sig själv på för stort allvar. Miyamoto Musashi slänger inte ständigt ur sig enradiga repliker med några sekunders mellanrum, men det finns tillräckligt med humoristiska utbyten för att balansera det som ofta är en genuint dyster berättelse. Och ja, inledningen följer den klassiska japanska traditionen att bombardera dig med namn, fraktioner och begrepp på en gång, men när man väl har fått grepp om det blir det förvånansvärt lätt att hänga med."
"Musashi och hans rival Ganryu Sasaki bär båda på samma förbannelse: de måste mätta sina Oni-handskarna med Genma-själar. Skillnaden är enkel: Ganryu är helt nöjd med att slakta oskyldiga människor, medan Musashi hellre skulle jaga monster istället. Den uppenbara frågan är om vår hjälte så småningom kommer att ge efter för kraften själv. Striderna kändes lovande redan från början. De vanliga fienderna kunde inte vara mycket mer generiska, men det är de större monstren som verkligen får spelets identitet att verkligen börjar lysa igenom. En av de första bossarna vi stöter på var Daidara, denna bisarra varelse som ser ut som en korsning mellan en enhörning och ett vildsvin, med enorma förhistoriska betar och personligheten hos en komisk anime-figur. Han skriker hela tiden, luktar som en Oni innan han rusar mot dig, men bakom skämten lär han dig två av spelets viktigaste mekanismer. För det första, precisa pareringar och avledningar som helt förändrar stridens förlopp genom att tömma fiendens uthållighet, och för det andra, att ständigt absorbera de blå och bruna själarna som fienderna släpper ut innan de hinner återhämta sig själva. Striden visade oss också att bossar kan förstöra delar av omgivningen och använda dem mot dig, eller tvärtom. Utanför striderna finns det också en överraskande stor variation. Med elementattackerna kan du sätta eld på delar av slagfältet, Musashi rör sig genom världen med stor smidighet och även om du inte kan hoppa manuellt som i de flesta moderna actionspel, så kom jämförelsen med Zelda Ocarina of Time hela tiden tillbaka i våra tankar eftersom spelet helt enkelt låter dig hoppa över små avstånd på ett naturligt sätt när det är lämpligt. De inledande utforskningarna är ganska linjär och tar dig genom kusliga grottor och klippor fulla av miljöbaserade pussel och dolda Oni-symboler som endast Musashis Oni-syn kan avslöja. Men senare öppnar sig strukturen avsevärt. Kyoto blir ett mycket större, sammanlänkat område med valfria mål, sidouppdrag och flera vägar att utforska. Det är en öppen värld, men det räcker för att på ett trevligt sätt ändra tempot efter den mer manusstyrda inledningen. Runt denna tidpunkt ansluter sig en annan viktig karaktär till berättelsen, Shizuka Gozen, en mystisk Oni-kvinna som är instängd i din handsken, blir i princip din Navi under äventyret. Hon har också till uppgift att påminna Musashi att denna kraft har sitt pris, eftersom du kommer att dö utan handsken. Allteftersom berättelsen utvecklas öppnas även RPG-systemen gradvis upp. Du låser upp nya Oni-vapen, olika elementkrafter, ett överraskande omfattande färdighetsträd, nya stridsförmågor förmågor och utrustningsuppgraderingar. Inget känns överväldigande eftersom Capcom introducerar varje mekanik ett steg i taget, och snart blir alla dessa olika resurserna helt enkelt en del av din naturliga spelcykel. En sak som vi särskilt uppskattade var att nästan varje ny uppgradering hade omedelbar praktisk nytta."
"Att förbättra dina pareringar blev till exempel snabbt en av våra prioriteringar eftersom de tuffare fienderna verkligen krävde det. Senare spelade vi också ett av sidouppdragen. På papperet låter det som ett typiskt fyllnadsuppdrag där man ska hämta saker och hämta stulna avgudar runt om på kartan. I praktiken gjorde dock det narrativa sammanhanget det överraskande minnesvärt. Det berättar historien om en blind kvinna och en förlamad man som tror att de inte längre behöver lida eftersom de bokstavligen har förlorat de sinnen som släppte in rädslan i deras liv. Den är underbart bisarr, lite störande och precis den typ av märklig japansk berättarkonst som vi hoppades hitta här. Äventyret kulminerade i ännu en utmärkt bosskamp mot Rasho-gan, en oroande varelse med otaliga armar och händer. Frustrerande till en början, men oerhört tillfredsställande när man väl förstår dess mönster. Faktiskt, är det nog så vi skulle beskriva Onimushas bossar i allmänhet. De kommer att döda dig om och om igen, men sällan för att spelet känns orättvist. Istället lär varje nytt försök dig något. Vi kommer inte att avslöja mycket mer än så, men den andra halvan av vår demo presenterade kraftfullare fiender, större områden, ytterligare möjligheter att ta sig fram samt en annan spektakulär boss vid namn Bayuke som bokstavligen griper tag i dig med hjälp av sin egen päls. När det gäller grafiken ska du inte förvänta dig Capcoms mest imponerande RE Engine-demonstration; Resident Evil Requiem är tekniskt sett mer spektakulärt, medan Onimusha lägger betydligt mer resurser på svärdstrider, interaktioner med fiender och större miljöer. Även på PS5 Pro såg det bra ut, men inte hisnande. Vi fick också chansen att kort prova Nintendo Switch 2-versionen. Prestandan i handhållet läge behöver fortfarande finslipas, särskilt när det gäller bildfrekvensen och vissa delar av hårfysiken, men det känns redan som en ytterligare fullt kompetent portning 1-port för Nintendos nya system. En sak som vi verkligen hoppas att Capcom åtgärdar i alla versioner är dock ett bredare stöd för rörelsekontroll. Att använda lösa Joy-Cons för att faktiskt svinga sitt svärd och i princip sikta med bågen känns förvånansvärt naturligt, och efter att ha provat det känns det nästan som en nedgradering att gå tillbaka till de analoga spakarna. Så efter nästan 3 timmar, var står vi då? Onimusha Way of the Sword kommer förmodligen inte att revolutionera genren, men vi tror inte att det är målet. Istället verkar helt nöjt med att skapa sin egen nisch mellan Souls-liknande spel och hack-and-slash-spel, genom att blanda tillfredsställande svärdstrider, minnesvärda monster, lätt RPG-utveckling och precis tillräckligt med personlighet för att det ska kännas unikt. Och ärligt talat, efter den här provspelningen ser vi verkligen fram emot att se om det kan upprätthålla den balansen genom hela äventyret."
