Vart tog alla timmar vägen? (Olof)

Egentligen håller jag gärna en sådan här lista hemlig. Inte för att jag skäms för att jag spelar för mycket eller för lite, för att jag djupdyker i knepigt snuskiga spel eller spenderar tusentals kronor på sunkiga pay-to-win mobilspel. Ingenting av det jag gör jag - men kanske vore det ändå bättre. För när det kommer till rent kvantitativ speltid har jag alltid bara ansett mig ha så tråkig smak.

Är det inte identitetslösa mångmiljonsäljare i allmänhet så är det främst hjärndöda multiplayerspel - vilka jag och mina vänner valt ut utifrån de minsta gemensamma nämnarna vapen och enkelhet - som lockat mig till sig genom åren. Men så är det, och därför får denna kronologiska lista också en släng av guilty-pleasure-bekännelse. Hur som helst, nu kör vi!

The Sims
Insikten om mitt första riktiga spelberoende, det slog mig en kväll under slutet av jullovet 2004-2005. Jag var ynka tolv år när jag insåg det faktum att jag knappt sett dagsljus - eller för den delen överhuvudtaget gjort något annat än att pynta virtuella miniatyrhus - på över en vecka. Det kändes inte särskilt hälsosamt alls, och det innebar slutet på ett - dock allt som oftast sunt - spelande som hållit i sig i nästan ett halvt decennium; från grundspelets släpp och vidare med dess samtliga sju expansioner. The Sims hade blivit som ett tillstånd för mig. Jag byggde aldrig utflippade hus, fuskade till mig absurda summor pengar eller använde de mer spexiga expansionerna Superstar och Makin' Magic till deras huvudsakliga syfte - kändisskap och magi. Jag ville mest bara rollspela ett enkelt, ospektakulärt liv och ta det lugnt. Visst spelades det andra spel under denna femårsperiod; jag frekventerade andra världar på både konsol och PC, men det handlade inte sällan om tillfälligheter. The Sims var ju inte bara en värld, det var min värld, och jag kan fortfarande träda in i den där bekymmerslöst hissjazziga känslan The Sims brukade frammana genom att sätta på det underbara soundtracket på Spotify.

Diablo 2
Ett av de spelen som jag varvade The Sims med var Blizzards hack-n-slash-kalas Diablo 2. Det var inte bara det första rollspelet jag satte tänderna i, det var också min första riktiga spelupplevelse online, och det är främst tack vare familjens 56k modem som jag återvände till Diablo 2 under så lång tid. Som åtta- nioåring kändes online-spelande inte bara som ett mirakel, det var liksom oändligt expanderande. Ju mer jag spelade, desto mer "hemligheter" avtäcktes och uppdagades. Jaså, tänkte jag ofta, man kan binda färdigheter till F-tangenterna? Man kan alltså slakta kor i drivor på en dedikerad kobana? Man ska inte lita på skenbart trevligt internetfolk som bara vill "titta lite" på ens unika Eaglehorn-båge? En ack så dyrköpt läxa.

Halo 3
Framförallt förr, när multiplayerspel gick för fullpris i affärerna och crossplay knappt var uppfunnet, då var det i regel svårt som tusan att få ihop ett gäng polare att spela med. Någon bekant hade kanske ett Call of Duty hemma men det var inte alltid samma som man hade själv; en annan hade en Playstation 3, men så småningom hade ändå de allra flesta en Xbox 360 i teve-bänken på pojkrummet. Och alla, alla hade Halo 3. Så det utvecklades slutligen, helt naturligt, till otaliga system link-kvällar i svettiga källare med kånkade spel, konsoler och överdimensionerade, huvudvärksframkallande CRT-apparater. Däremellan var jag givetvis tvungen att öva för att inte få lika mycket stryk som gången innan. Även om min utvecklingskurva tyvärr inte var så brant som mina bekantas så fortsatte Halo 3 att bjuda på många fantastiska upplevelser under hela sena högstadie- och gymnasietiden.

Skate 2
Ett värdig uppföljare till Tony Hawk-spelen, en parkbyggare, en verklighetsnära simulation - rentav en livsstil kanske? Säga vad man vill om Skate 2, men det gjorde otroligt mycket rätt. Var det inte soundtracket med storheter som Oh No, Wu Tang Clan och Sly and the Family Stone, så var det ombytligheten och variationen. Singleplayer, multiplayer, planlöst åkande i den öppna världen eller målmedvetet poängjagande i diverse utmaningar. Vare sig man var nybörjare eller erfaren spelare/skejtare var Skate 2 som en gemensam punkt i min och mina vänners gemenskap varje gång vi träffades. I flera år gick nämligen standard-träffen ut på att bara bänka sig vid teven, dricka kaffe och spela Skate 2. I timmar. Den intuitiva kontrollmetoden där man styrde sin karaktär enbart via spakarna var lika svårbemästrad som enkel att ta till sig, och trots att spelet idag har knappt fjorton år på nacken så plockas det fortfarande fram då och då när jag och mina vänner ses. Emedan jag upplevde att trean inte riktigt levde upp till sin föregångare så kan jag bara hoppas att nästa Skate kan trumfa den heliga 2:an.

Counter Strike: Global Offensive
Mitt mest spelade spel någonsin, det som blev den dagliga, virtuella träffpunkten när jag och vännerna flyttade på olika håll efter studenten, är Valves bruna tävlingsskjutare "CS". Egentligen tycker jag väl mest bara att Counter Strike är ett helt okej spel, i sig själv i alla fall. Jag skulle aldrig sätta upp det på en lista över mina favoritspel, eller för den delen drömma mig tillbaka till någon fantastisk match jag och vännerna i Stygg Bag-klanen lyckats vända efter ett närmast oundvikligt nederlag - men som tidsfördriv och socialt smörjmedel var det underbart. Jag kan i princip räkna på ena handens fingrar de gånger jag startat upp en match på egen hand - och hade lika tråkigt varje gång - men på grund av att klanen så småningom bara växte och växte så behövde jag aldrig det. Via det då (2015) nya fenomenet Discord fanns det alltid någon nära eller avlägsen bekant att lufta avtryckarfingret ihop med. När studietidens friare rutiner byttes av med jobb och familjeåtaganden trappades dock det hejdlösa spelandet ner mer och mer, för att slutligen helt avta. Däremot tvivlar jag på att jag någonsin kommer lägga ner den mängden tid på ett enda spel igen. Någonsin.

Fortnite
2018, när datorn börjat säcka ihop fullständigt och allt jag ägde i konsolväg var en Nintendo Switch, då var Fortnite i crossplay det enda valet för en som ville fortsätta att spela online tillsammans med ens hårdnackade PC master race-vänner. Trots att jag med färgglada joy cons i händerna naturligtvis inte hade en rimlig suck mot mus- och tangentbordsspelare så pressade jag och vännerna med lätthet in ett par hundra timmar - utan en enda vinst. Den kittlande känslan av att för första gången uppleva battle royale-genren höll i sig ganska länge ändå, och hade det inte varit för att det på den tiden inte fanns ett "Zero Build Mode" (vi avskydde allihopa att bygga) så hade vi nog aldrig slutat spela.