Vart tog alla timmar vägen? (Måns)

Att jag har flest timmar på Jorden innebär inte per automatik att jag har flest timmar i spel. Så är det ju. Jag må vara redaktionens ålderman men min primära kulturgärning har inte legat i spel, utan snarare film och TV. Det är där jag har spenderat lejonparten av mitt leverne. Eller det är väl att ta i så att man spricker men det är i alla fall där jag har verkat. Innebär det att jag inte har spelat? Nej, självklart inte. Som jag har skrivit i olika krönikor och artiklar på Gamereactor under snart två års tid nu så har spel också haft en viktig och betydande del i livet med många minnen, goda som svåra.

Jag kan dock inte ståta med tusentals timmar i diverse MMO:er eller multiplayer. Med några undantag för partylir med polarna back in the day, med Mario Kart och diverse sportspel eller co-op med sambo så spelar jag alltid själv. Sitter solokvist och släpper inte in några andra i min spelvärld. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Jag är misantrop i mina lir och vill styra över min egen speltid, inte planera dagen efter någon stundande raid och DPS-fest, kanske också sänka en liten flaska rött samtidigt. Njuta av att ha full kontroll och vara lätt salong. Det går förstås inte i en match på liv och död i ett Battle Royale, när kulorna viner runt skallen och man måste ha reflexer som en mungo. Dessutom spenderas det ständigt pengar för att slippa grinda och det fuskas också frekvent. Sådant där orkar jag verkligen inte med. Livet är alldeles för kort för trams och köpt suveränitet. Jag är bekvämlighets-gamer. Det gör att jag kanske kan ståta med ett par hundra timmar i de spel som har upptagit mest av min tid. I regel stora open world, där resan är målet som den gamla klyschan lyder. Där spelet inte är slut efter att huvudstoryn är avverkad. Ibland önskar jag att jag hade lagt fler timmar på vissa titlar och mindre på andra men det är som det är.

The Elder Scrolls V: Skyrim (PC, Playstation, PSVR)
Antalet släppta utgåvor av Skyrim är summan av roten ur antalet gånger per vecka som Chefredaktör Hegevall har önskat livet ur ett oskyldigt djur plus antalet gånger Conny har hettat i ett kommentarsfält under samma period. Det vill säga, roten ur 1 800 = 42. Nu har jag inte provat alla versioner men totalt skulle jag säga att jag ändå har en bra bit över 600 timmar i Skyrim: Anniversary Edition och Skyrim VR och det råder ingen tvekan om att det finns mer magi att ösa ur den här outtömliga källan. Skyrim är nämligen ett spel som aldrig tar slut. Det finns ingen punkt där man kan säga att, nej, nu får det faktiskt räcka! Nu har jag sett allt, gjort allt och nu är jag så oerhört trött på den här spelvärlden att jag kan spy. Det finns alltid något nytt i Skyrim. Någon NPC jag ännu inte dräpt. Ett område som fortfarande är outforskat eller ett dåligt val i det virtuella livet som ännu inte är gjort. Ingen spelomgång är den andra lik och det är väl också det som gör Skyrim till ett spel som kan släppas på nytt varje år, utan att det känns helt barockt.

Red Dead Redemption 2 (Playstation 4)
Strax bakom med dryga 400 timmar kommer Rockstars magnifika westerndrama och jag har varit inne på det tidigare, vilken terapi för själen det är för mig, att rida ensam över vidsträckta landskap och bara sitta vid lägerelden och hinka kaffe. Eller adrenalinkicken jag får av att stega in i en sömnig håla och riskera att när som helst få en förlupen kula i menisken. Att jaga något efterlyst råskinn genom öknen och plundra en intet ont anande handelsresande på allt han har. Allt i Red Dead Redemption 2 vill jag ha med på min bucket list, då jag i hjärtat är cowboy, through and through. Men för den goda stämningens skull, och av rent juridiska och moraliska skäl så kommer jag aldrig att råna ett tåg IRL men i låtsasvärlden, där jag egentligen vill bosätta mig för gott, där kan jag göra vad jag vill. En av anledningarna till att jag spelar spel i allmänhet och Red Dead Redemption 2 i synnerhet.

The Witcher 3: Wild Hunt (Playstation 4)
Det är ju över sju år gammalt nu men då och då, när jag sitter på en spårvagn på väg någonstans, eller trampar runt i hamsterhjulet så kan jag längta tillbaka till The Witcher 3 och platser som Novigrad, Toussaint och Skellige. Unika områden som jag spenderat hundratals, närmare bestämt strax under 300 timmar i och som är så vackra och mytomspunna att jag fortfarande vill hoppa rätt in i TV:n, gränsla Roach och rida land och rike runt. Stanna för att dräpa ett par basilisker, en vattenhagga och en djinn. Innan jag smutsig och svinsur sätter mig på värdshuset och sänker en kall, hör barden spela ett par fina låtar, tar ett bad, spelar en omgång Gwent och kanske ligger lite med någon på en enhörning. Allt med konsekvenser som kan påverka hela min vistelse på kontinenten. Att jag har njutit av varenda minut i CD Projekts magnifika monsterjägarsimulator är inte så märkligt. Det är jag knappast ensam om, Wild Hunt omtalas trots allt inte sällan som tidernas bästa lir. Dessutom med DLC:er som är precis lika vassa som huvudspelet. Och där blev jag sugen igen!

Elden Ring (Playstation 4)
Lite drygt 200 timmar sänkte jag i den magnifika spelvärlden FromSoftware hade skapat just för mig. I alla fall var det så det kändes. Att det var mitt äventyr och bara mitt och världen var min att upptäcka. Det fanns inget jag drog mig för att göra, från att dräpa en enerverande mygga i ett träsk till att svårt underlevlad ramla rätt i famnen på en rasande rune bear, som krossade mig likt en skalbagge under en stövel. Det brann en eld inom mig varje gång jag startade Elden Ring. Det fanns en inre drift som tvingade mig att marodera varenda fiendeläger i hopp om att hitta rikedom, nya förmågor och runor som tog mig ännu ett steg närmare min dröm om att bli hegemonisk och med det få uppleva en elyseisk tillvaro där ingen bossröv kändes för stor att sparka. Fanns det en NPC-storyline som gick att följa så skulle det göras. Jag var så noggrann att jag föraktade mig själv och funderade på att späka min kropp med en vitglödgad spikklubba men jag ångrar ingenting. Det var 200 timmar av njutning, 200 timmar av lidande, 200 timmar av ren och skär excellens. 

Ace Attorney (Nintendo DS, Switch)
Det här får innefatta samtliga spel då de var för sig inte är fullt så imponerande, även om det senaste The Great Ace Attorney Chronicles faktiskt klockade in på strax under 80 timmar men tillsammans har jag nog lagt runt 200 timmar, uppdelat på sex spel och ett par spin-offs. Timmar som fullständigt runnit iväg när jag suttit där och njutit av intrikata mordgåtor, skruvade karaktärer och tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Spel som slukat mig helt. Spel som har varit helt i min smak med humor, mörker, hjärna och hjärta. Till skillnad från övriga spel i artikeln, med väldigt liten omspelbarhet men när jag väl satt där, för första gången och skulle lösa ett fall, då mådde man som en prins. No objections!

Dungeon Master (Atari ST)
Det enda äldre liret som kvalar in. Det är klart att jag önskar att andra gamla ljuva klassiker som Zelda: Ocarina of Time hade fått finnas med, det är trots allt mitt allra finaste barndomsminne men det är bara att vara ärlig med sig själv och konstatera att det inte har på den här listan att göra. FTL Games monumentala succé däremot, som kom från ingenstans och skulle komma att inspirera mängder av utvecklare inom genren grottkrypare i 3D, det får vara med. Jag tillbringade nämligen inte sällan flera dygn i sträck med Dungeon Master och ibland undrade jag om min Atari inte skulle börja brinna ändå. Att lira ett tredimensionellt rollspel i förstapersonsperspektiv och med strider i realtid, istället för turbaserat, som ju var det vanliga upplägget gjorde att det kändes som om att jag faktiskt var där. Det var jag i egen hög person som kröp i trånga vektoriserade korridorer, högg ned skrikande trädmonster och kastade eldklot på enorma spindlar och skorpioner. Under en lång period var Dungeon Master det enda jag spelade och det är länge sedan nu så exakt antal timmar är svårt att uppskatta men det var fruktansvärt många. Jag drar till med cirka 200 även här, som en kvalificerad gissning.

PGA Tour (Playstation, Xbox)
Så många gånger jag har stått där, vid virtuell tee, iklädd skrikrosa byxor och gubbkeps och en driver i handen. Ett perfekt utslag som flyger över både sjöar och sandbunkrar för att landa mitt i fairway, över 330 yards. Golfapplåder och en varm känsla inombords. Är det stolthet? Det är klart det är. Jag vill ju vara bäst. Mitt dåliga tävlingssinne tar över och motståndaren är jag själv, vilket blir oerhört märkligt, när stämningen plötsligt blir dålig. Men det är så otroligt lätt att glömma att jag sitter hemma i soffan när timmarna flyger förbi i PGA Tour och tack vare den inbyggda bandesignern är nöjet i det närmsta oändligt. Precis över 190 timmar har det blivit, vilket på ett märkligt vis känns lite men så ligger det tydligen till. Primärt åker det fram när solen börjar titta fram och sommarkänslan börjar infinna sig men till skillnad från golf i verkliga livet så går det precis lika bra att köra en 18-hålsrunda när det blåser snöstorm utanför fönstret.

Slay the Spire (Playstation 4, Switch)
Jag är ingen ruttad rogueherre, det är jag inte. Orka hålla på att dö stup i kvarten och börja om från början med sårat ego. Det där får kidsen hålla på med, de som har tid kvar. Själv är jag för gammal för det där. Men det finns ett spel som fortsätter att dra ner mig i fördärvet. Jag syftar förstås på tortyrliret Slay the Spire. Jag har suttit klistrad timma efter timma tills jag känner rigor mortis smyga på. Jag har dött tretusen gånger på en och samma kväll. Känt frustrationen och den bottenlösa hopplösheten spruta ur varje kroppslig por. Jag har märkt hur livet långsamt runnit ur mig. Jag har gett upp, legat i fosterställning ett tag och tyckt synd om mig själv. Även lipat lite. Det är Slay the Spire och vinprovning som kan framkalla ett par ambivalenta tårar ett par gånger per år. Det är glädje och ångest på samma gång. Det kan se hur bra ut som helst och så kommer den där rundan med dåliga kort (eller vin) och då plötsligt sitter jag där, med röven i näven. Igen. Ett fantastiskt lir förstås, som har tagit ungefär 180 timmar av mitt liv, med nästan bara smärta i utbyte. På ett bra, lätt masochistiskt sätt.

Fallout 4 (Playstation 4)
Det sämsta i serien sägs det men icke! För egen del har jag tryckt in mängder av timmar av febrilt spelande i den lika fantastiska som buggiga spelvärlden som Bethesda ändå kom undan med utan alltför stora bannor. Men det är klart, att när spelglädjen låg på den här snuskigt höga nivån kunde jag ta ett par skönhetsfel. Yta är faktiskt inte allt. Kärleken finns alltid på insidan. Och det var kärlek direkt. Här har jag haft det så vansinnigt trivsamt att jag har haft svårt att lägga ifrån mig kontrollen. Det skall dock sägas, att jag inte kan ta all cred för att ha maxat tiden i det dystopiska Boston. Jag spelade med min sambo under den tiden och tillsammans har vi utforskat varenda vrå och slaktat varenda servicerobot och jätteräka. Det finns så mycket oklart i det där förhållandet men en sak var vi i alla fall helt överens om, att Fallout 4 var ljuvligt. I 178 timmar.