Vart tog alla timmar vägen? (Johan)

Du känner nog igen känslan av att blicka tillbaka på ett spel som du tillbringat hundratals timmar med genom åren, samtidigt som du undrar vad som hände med all tid. Hur just det spelet blivit en del av din historia som person och hur du fortfarande känner en stark koppling till den tiden av ditt liv då du upplevde just den titeln som mest. Det gör i alla fall jag och här nedan har jag listat sex exempel på spel som har slukat obegribliga mängder av min tid, men som samtidigt har förtjänat varenda sekund.

Bloodborne
From Softwares viktorianska dödsfälla förtrollade hela mitt liv under många månader efter att det släpptes i mars 2015. Allt kretsade kring Yharnam. Jag minns att tiden som inte tillbringades med att dissekera vrålande monstermän var när jag antingen åt, sov eller uträttade mer pressande behov i enrum. Annars spatserade jag upp och ner på de blodbefläckade gatorna, erövrade de ondskefullaste av platser eller stred djupt nere i katakomberna i jakt på troféernas trofé. Ibland gjorde jag förvisso uppehåll från brutaliteten för att titta på när min gode vän Nick från den forna tidens GRTV streamade Bloodborne via Twitch men då bara för att utföra den mest omfattande sortens "backseat gaming" som går att föreställa sig. Jag visste allt som var värt att veta om jaktens alla styggelser och kunde förutse varenda liten rörelse som valfritt monster hade för avsikt att angripa mig med. Jag var en kung bland jägare och bödel bland de jagade. Nu väntar jag endst på att en uppföljare, remake, eller egentligen bara en förbaskad uppdatering som lägger till stöd för 60 bilder per sekund ska låta mig återvända till mina gamla trakter och än en gång sprida skräck bland odjuren i Yharnam. En dag...

Mario Kart Double Dash
Få saker har imponerat så mycket på mig som TV-spel gjorde när jag gick i lågstadiet. Allt var nytt och varje ny titel fick mig att känna som om jag upptäckt en ny värld. Ett av de första TV-spelen jag någonsin provade var Mario Kart Double Dash till Gamecube. Jag minns hur jag och min lågstadiekompis Calle ofta traskade hem till honom efter skolan med målet i sikte att lyckas vinna tillräckligt många kupper för att låsa upp King Boo och Petey Piranha. Kruxet var att vi inte lyckades spara våra framsteg så varje ny session fick börjas om på en ny kula och det var verkligen inte alltid som vi lyckades, men när vi gjorde det kände vi oss som kungar! Annars var Paratroopa karaktären som jag alltid valde och den röda bevingade Koopan ser jag fortfarande som min närmsta vapendragare när det kommer till att köra rörmockarrally. Nu har det gått lite drygt 20 år sedan glansdagarna hos Calle och idag är Mario Kart Double Dash sedan ett par år tillbaka ett spel som jag och min syster ofta river igång varje gång jag är på besök. År efter år försöker vi ta oss igenom All Cup Tour, beståendes av spelets samtliga 16 banor, på 150cc, utan att förlora ett enda race. Vi har kommit nära många gånger men än så länge ligger spelet ett steg före och jag räknar med att vi kommer att få kämpa många gånger till innan står obesegrade på prispallen.

Super Smash Bros Melee
Ännu en riktig barndomsklassiker som föddes hemma hos min gamle vän Calle i lågstadiet. Jag minns detaljerat hur han kom till skolan en dag och berättade om sitt nya spel han fått i födelsedagspresent där jättemånga karaktärer, däribland Mario, Kirby, några barn (Ice Climbers och Ness får jag förmoda), samt ett gäng pokémon hoppade runt på olika banor och slogs. Det var hela pitchen. Jag var såld direkt. Som jag skrev tidigare var det alltid överväldigande när man på den tiden fick pröva på ett nytt spel och Super Smash Bros Melee var verkligen inget undantag. Oändligt många eftermiddagar tillbringades med att slå Nintendo-ikonerna gula och blå framför just den TV:n och varenda sekund av varenda match symboliserar en gyllene ålder av spelande för mig.

Ett par år senare flyttade jag uppåt landet och fick börja i en ny klass och hör och häpna när de också spelade Super Smash Bros. Trots att jag aldrig träffat mina nya kamrater tidigare var det som att vi ändå talade samma språk. Samma spelspråk åtminstone, och det tog inte lång tid innan jag en i gänget. Det tackar jag delvis Super Smash Bros Melee för. I den klassen hade de ett system där man fick paxa en karaktär och göra den till "sin", vilket kort och gott betydde att ingen annan fick spela som just den kämpen, oavsett om personen var närvarande eller inte. Min första tanke var att jag ville välja någon med mantel och såg Roy och Marth som två givna kandidater. Båda var dock redan paxade av Magnus och Rebecka så jag fick leta vidare och landade till slut hos Ganondorf. Förvisso inte så elegant som de båda Fire Emblem-hjältarna men han besatt en häftig attityd och en enorm råstyrka som sannerligen var lockande att jobba vidare med. På något sätt blev han en del av mitt identitet som gamer och trots att det skulle dröja många år innan jag spelade mitt första Zelda-spel så fanns där ett starkt band mellan oss som håller även nu i vuxen ålder. För än idag ser jag Ganondorf som min exklusiva vapendragare samt favoritkaraktär när det kommer till Nintendo och hur märkligt det än låter så kan jag fortfarande bli lite upprörd (läs kränkt) när någon väljer honom i Super Smash Bros Ultimate utan att fråga mig först. Jag skulle aldrig erkänna det högt men paxar-systemet sitter direkt orimligt djupt rotat i mitt sätt att se på Super Smash Bros och jag kommer troligtvis alltid att bli en aning stött när någon väljer att spela som Ganondorf, även i framtiden. Han är nämligen min.

Grand Theft Auto V
Jag minns när GTA Online först kom ut som om det vore förra veckan. Playstation 3-eran var som starkast och tillsammans med mina goda vänner Mattias, Magnus och Jacob kunde jag sitta hela nätter och leva rövare i Los Santos. Innan heist-uppdateringen var det betydligt svårare att hålla ekonomin i rullning vilket ledde till att en direkt grotesk massa timmar gick åt till att street racea ihop nog med pengar för att köpa våra drömbilar. Vi körde dessutom alltid samma bana som utspelade sig i den stora vattenrännan mitt i staden, om och om igen, fram och tillbaka körde vi. När en av oss till slut nådde level 75 låste vi upp uppdraget Rooftop Rumble som genererade ännu mer stålar och en kort tid senare stod min otroligt läckra mörkblå Cheetah-superbil i garaget samtidigt som Jacob och Mattias valde att ratta runt i varsin Entity XF som på den tiden var spelets snabbaste. GTA Online fortsatte att underhålla under många år även efter att bilarna blivit våra och jag har till exempel många goda minnen från när den officiella GR Live Crew bildades och vägarna fylldes av skjutglada läsare från hela Norden. Goda tider, låt oss göra om det någon gång?

The Sims 3
Här har det gått åt timmar. Jag tror att jag var runt 13 år gammal när barnen i det Mackegårdska residenset äntligen fick en egen speldator i julklapp. Aldrig skulle vi behöva tjata om att få spela Habbo Hotell, Runescape eller Spore på mammas gamla Macbook igen utan nu var det vår tur att kliva in i PC-spelandet på riktigt. Med datorn fick vi det då direkt mytiska Sims 3 som tog allt det vi älskat med föregångaren och gjort det snyggare och större. Hur det ens var möjligt att resa till varje destination över hela stan utan att stöta på en enda laddskärm var bortom vårt förstånd. Jag gjorde bara en karaktär i The Sims 3 som jag sen aldrig slutade spela som. Azul Blå hette han och var som namnet kanske antyder en kille vars hudton ganska precis matchade den av Mystique i X-men. Min alldeles egna Sims-Smurf. Efter att ha gift sig och skaffat två söner var Azuls stora uppgift i livet att bygga en framgångsrik karriär inom spioneri samt att maxa precis allt inom varje enskild färdighet. Och det gjorde han. Vi var totalt fyra syskon som tillsammans delade på vår Sims-värld, vilket gjorde att Farbror Blås hushåll inte var det enda i kvarteret som vi spelade på. Man kan kalla det vårt sätt att skapa vårt egen cinematiska universum och även fast vi aldrig spelade som varandras karaktärer så figurerade de ofta i varandras liv.

Mina egna ambitioner av att göra Azul så rik och hurtig som möjligt gjorde att jag sällan var speciellt intresserad av att titta på när han gjorde tråkiga vardagssysslor som att laga mat eller umgås med familjen. Nej, allt sådant trams snabbspolade jag bestämt förbi, utan någon som helst eftertanke. Även när det skulle byggas färdighetsmätare i olika aktiviteter så hade jag varken tid eller lust till att sitta och glo medan nivåerna kröp fram i samma hastighet som gräset växer. Nej, det snabbspolades givetvis också. Och på jobbet? Snabbspolning, såklart. Tiden passerade alltså väldigt snabbt i den lilla småstaden och det ledde oundvikligen till att majoriteten av familjerna som mina medansvariga Sims-spelare så omsorgsfullt försökte bygga upp, hann bli gamla och kola vippen från en dag till en annan. Det blev en del missnöjda invändningar mot min spelstil men jag hade minsann en karriär att bygga och saknade både tid och intresse till att börja spela långsamt för någon annans skull. Azul gick självklart också och dog ganska snabbt men fortsatte ändå att bygga upp sitt arv i form av spelbart spöke. Så gott som odödlig i min bok. Expansion efter expansion av nya föremål, uppdrag och färdigheter har gjort att Azul Blå numera är lite av en halvgud i sitt bostadsområde. Med årsringar motsvarande ett och ett halvt millennium har han lärt sig precis allt som går att kunna. Han har skrivit säkert 50 böcker om både Harry Potter och Sagan om Ringen, äger varenda byggnad i stan och är betraktad som en femstjärnig superkändis. Det kostade bara livet ur alla han någonsin känt och älskat. Men det gör inte så mycket, för han har sett till att alla som står honom nära också får leva vidare som vålnader. Win win. Han är inte dum, den där Azul.

Pokemon Emerald
Hoenn-regionen är troligtvis den plats i spelvärlden som jag har spenderat allra mest tid att utforska och som jag också har återvänt till flest gånger. Det var under en klassresa till Göteborg som jag bestämde mig för att också hoppa på den tredje generationens Pokémonspel, precis som alla i min klass redan hade gjort. Jag hade inget eget Gameboy Advance men som en optimistisk femteklassare tänkte jag att det fick kvitta. Alla andra hade ju sina bärbara enheter med sig så jag såg bara till att låna deras när suget kallade och eftersom att vi alla var samlade kunde jag alltid låna någon annans när lånetiden från den första kompisen tagit slut. Treecko blev min första vapendragare som jag dock egentligen inte var speciellt intresserad av men då min lillasyster redan valt Torchic och min ännu mindre bror Olof hade en Swampert sedan länge var det min plikt att även göra grästypen tillgänglig för syskonskaran. Men nej, jag hade som sagt andra planer än att vandra runt med en grön ödla i fickan hela livet.

Något år tidigare hade jag nämligen lyckats hitta en blå Trapinch när jag spelade på min brors Pokémon Ruby och trots att jag vid den tiden inte hade någon vidare koll på vad en "shiny pokémon" var så visste jag att något var annorlunda med just den skalbaggen. "Sapphire" blev dess namn efter den blå färgen, eller ja, sapphire kunde jag inte riktigt stava till så det blev "Safajer" istället. Hur som helst så såg jag snabbt till att skicka över Safajer från Olofs spel så snart jag var hemma från klassresan. Sedan dess har hon varit min huvudsakliga resekompanjon genom Pokémon Emerald och i egenskap av fullt utvecklad Flygon finns det få pokémon som jag är stoltare över att ha i mitt lag.

Många år senare upptäckte vi möjligheten att spela pokémonstrider mot varandra på TV:n i vardagsrummet genom att koppla in våra respektive Gameboys till familjens Gamecube via Pokémon XD: Gale of Darkness. Att se de tidigare så små pixliga monstren göra upp i 3D-grafik på 42" var en enormt mäktig upplevelse som ledde till att vi kunde tillbringa timmar med att skräddarsy nya förkämpar för att sedan överraska de övriga syskonen med de färska rekryterna när det vankades "battle". Benägen att alltid imponera på mina motståndare började jag också "shiny-hunta" som en dåre för att ha ännu lite exklusivare pokémon att visa upp. Visst tog det en himla massa timmar per byte men i slutändan fick jag ihop en skaplig grupp om sex vidunder i alternativa färger där min ditto "Morph" agerar kronjuvelen. I generation tre kopierar nämligen en shiny ditto inte sin förlaga såsom den ser ut, utan som den hade framträtt om den också var skimrande. Min Morph är med andra ord en oändlig källa till sällsynta färger av Hoenn-regionens samtliga kreatur som jag fortfarande blir lite extra nördigt sprattlig i benen av att tänka på. Jag tror att det får bli ett återbesök i Pokémon Emerald redan ikväll faktiskt för nu blev jag ordentligt sugen på träna upp min Mew till level 100, lagom till nästa tillfälle som vi alla samlas i det Mackegårdska residenset inför en ny serie bataljer. Hoppas det blir snart!

Vilka spel har hu tillbringat mest tid med?