Valkyria Chronicles

Vi befinner oss i ett fiktivt Europa (vilket på engelska skiljs en aning från det Europa vi känner genom att det faktiskt stavas Europa) och kontinenten är i krig. Den Östeuropiska Kejserliga Alliansen, lite som ett Nazityskland och Sovjet i ett, kämpar mot den Atlantiska Federationen. Mitt i alltihop, lite undanskymt på kusten, ligger Gallien. Blanda inte ihop det med Asterix bara, här finns inga trollbrygder.

Det här landet, som påminner lite om en mix mellan Schweiz och Holland, är neutralt och borde ha klarat sig undan kriget, men kejsardömet invaderar ändå, i jakt på de stora naturtillgångarna på ämnet ragnit. Ragnit är en fantastisk energikälla och har gjort livet lättare för folket. Det går att använda för att läka sår och driva gatlampor, men också som drivmedel för pansarvagnar och andra fordon. Helt klart värt att krossa ett försvarslöst litet land för alltså.

Mitt i allt detta stövlar Welkin Gunther in, en av de mest sympatiska huvudpersoner jag har haft glädjen att lära känna på länge. Han är tecknare och biologinörd, men också son till en pansargeneral från det förra kriget. Det ena leder till det andra och snart är han löjtnant i hemvärnet, i sin alldeles egna pansarvagn. Men till skillnad från väldigt många slumpmässiga hjältar som hipp som happ blir ledare för arméer (Squall i Final Fantasy VIII eller valfri Suikoden-huvudperson, till exempel) känns Welkin väldigt trovärdig. Han är extremt intelligent, om än inte särskilt stark, och hans kunskaper om djur och natur visar sig hela tiden leda till innovativa strategier.

Vilket behövs, för Valkyria Chronicles är ett renodlat dragbaserat strategispel, i stil med Fire Emblem eller Final Fantasy Tactics. Samtidigt kringgår det de ingrodda principerna för hur genren brukar fungera och väljer istället ett mer öppet upplägg. Under varje drag kan du välja vilka av dina karaktärer du vill styra från en översiktskarta. Sedan hamnar du i ett smidigt tredjepersonsperspektiv och kan springa runt och leta rätt på något att skjuta på.

Kruxet, och en viktig del av speldjupet, ligger i att de flesta skjuter tillbaka så fort de ser dig. Det påminner lite om X-Com: Terror from the Deep, ett spel som jag också älskade back in the day. Det är väldigt viktigt att hålla sig lågt, utom sikte för de farligare fienderna och se till att själv få ett öppet läge. Samtidigt kan man lämna pålitliga enheter åt att på egen hand meja ner anstormande trupper medan man fokuserar sina drag på finliret. Som vanligt finns ett sten-sax-påse-system för vilka enheter som funkar bäst mot andra. Det här halv-realtidssystemet fungerar väldigt bra. Det går lätt att avgöra om det värt att slösa några skott på ett halvbra läge eller försöka ta sig närmare. Samtidigt måste man hela tiden se till att utnyttja sin tank, både som tung offensiv och som rörligt skydd.

Det Valkyria Chronicles saknar vad gäller riktigt petigt strategiskt djup kompenserar det med personlighet i massor. Som sig bör finns en hel massa soldater att välja mellan för rekrytering, var och en med egna egenheter, bakgrundshistoria och specialiteter. Att smyga uppe i bergen som den undersköna prickskytten Marina är riktigt trevligt och man blir ännu mer mån om att alla ska överleva. Jag hurrar åt dem när de lyckas få in ett headshot på den där irriterande snipern och svär åt dem när de missar en tank på tre meters håll. Jag vet att jag kan lita på den trygge lansenären Walter (som allra helst vill starta en restaurang) och jag ger så ofta jag kan Hannes möjlighet att storma in och meja ner de förhatade imperialisterna.

Älska eller hata den, man kan inte undgå att lägga märke till den grafiska stilen i Valkyria Chronicles. Sega kallar den Canvas, och tanken är att efterlikna en akvarell- och blyertsmålning. Det fungerar utmärkt. Karaktärerna och det mesta av omgivningarna ser ut att komma från en hyfsat påkostad anime, även om det ibland är onödigt sparsmakat. Den stora nackdelen med alla skarpa svarta linjer är däremot att det blir ruggigt flimrigt, vilket egentligen bara blir värre ju större skärm du har. Det här drar ner helhetsintrycket och är nästan huvudvärksframkallande. En stor dos antialiasing hade verkligen inte skadat.

Till detta kommer ett ordentligt soundtrack fullmatat med mäktiga orkesterslingor av den rutinerade och skickliga Hitoshi Sakimoto. Final Fantasy Tactics, Final Fantasy XII, Vagrant Story, Radiant Silvergun, Gradius V och Odin Sphere står på den här karlns meritlista och sämre CV kan man ju ha. Allt tal går också att få på japanska vilket är mycket välkommet, särskilt eftersom alla spelets bikaraktärer inte har världens bästa engelska skådisar. Den enda lilla missen där är att allt radiosnack under själva spelet saknar textning, så även om det är stämningsfyllt förstår jag knappt någonting.

Förutom den ytterst flimriga grafiken och en något ojämn svårighetsgrad är Valkyria Chronicles ett utmärkt strategispel. Inspirationen från teamets tidigare spel som Skies of Arcadia och Sakura Wars syns tydligt (Vyse och Aika gör till och med gästspel här) och om man har minsta läggning åt animehållet så kommer man att falla pladask för alla karaktärerna. Det har högt tempo, ett tillfredsställande stridssystem och tillräckligt med sidospår för att hålla ytterligare ett tag efter de cirka trettio timmar som själva handlingen tar. Jag är imponerad och förtjust och längtar redan efter en uppföljare, gärna med ännu mer av den läckra Selvarias äventyr. Nu ska jag se om Hannes vill upprepa sin bedrift med att skjuta ihjäl en tank med kulspruta.