Usch! Ge mig mer

Anthem (PC, PS4, Xbox One / 2019)
Det var inte mycket som stämde när Anthem släpptes. Det var innehållsfattigt, hade riktigt klumpiga menysystem och storyn var obefintlig. Jag försökte verkligen ge det chansen men gav - liksom i princip alla andra - upp eftersom det helt enkelt inte levererade. Det betyder dock inte att spelet saknade potential. Biowares vision var ambitiös, och även om utförandet lämnade mycket att önska, fanns det glimtar av något riktigt bra. Att slunga sig ut från höga höjder och flyga i en Javelin var ren spelmagi, och striderna, när de fungerar som bäst, var explosiva och tillfredsställande med riktigt mäktiga bossfighter. Dessutom vill jag slå ett slag för den läckra designen. Problemet låg aldrig i spelets kärna, utan i bristen på innehåll och en ofärdig struktur. Med rätt förändringar hade Anthem kunnat bli något riktigt speciellt - och kanske borde det fortfarande få chansen att bli just det i en komplett reboot.

Brink (PC, PS3, Xbox 360 / 2011)
Kommer du ihåg Brink? Jaså inte, men du är knappast ensam om det. Jag blev dock nyfiken redan långt innan det ens släpptes tack vare den läckra designen. Brink var en av de där titlarna som lovade mycket men snubblade tyvärr på mållinjen. Splash Damage ville revolutionera multiplayer-genren med sömlösa parkour-rörelser (de kallade systemet S.M.A.R.T, och det levde upp till namnet), klassbaserat samarbete och en stilren framtidsestetik. Problemet? En fasansfullt trasig lansering, svajig nätkod och ett level-system som aldrig riktigt klickade. Men bakom alla brister fanns en kärna av något riktigt bra. Det ovan nämnda rörelsesystemet S.M.A.R.T. var före sin tid och gjorde striderna både dynamiska och fartfyllda. Uppdragen uppmuntrade dessutom lagarbete på ett sätt få andra shooters lyckats med, och den tydliga identiteten fick det att sticka ut. Idag kan jag verkligen sakna ett spel som Brink och det enda jag tycker ger samma känsla är Payday 2, och efter floppen med Payday 3 är behovet större än någonsin.

Brute Force (Xbox / 2003)
Brute Force hypades som en seriös utmanare till Halo, och kanske kan det betraktas som en tidig skiss till Gears of War. Tyvärr nådde det aldrig i närheten av dessa nivåer, men grunderna fanns där. Vi bjöds på ett grafiktungt och taktiskt squad-baserat actionspel med fyra unika karaktärer, där varje uppdrag kunde angripas på olika sätt. Problemet? Det saknade all form av personlighet och motståndarnas AI var bedrövlig. Dessutom saknades det onlinestöd som idag hade kunnat få Brute Force att flyga. I rätt händer (People Can Fly borde för förvalta detta) hade det kunnat bli ett riktigt fränt actionäventyr med varierade och roliga karaktärer för co-op. Efter succén med Helldivers II känns det helt givet att det här kunnat bli succé. Brute Force må ha fallit i glömska av en gid anledning, men det var aldrig en dålig idé - bara dåligt realiserat, och förmodligen var det lite före sin tid.

Crackdown 3 (Xbox One / 2019)
Crackdown-serien var en gång sinnebilden av kaotisk superhjälteaction i en öppen värld och utan det hade vi varken haft Infamous eller Insomniacs Spider-Man. Att hoppa mellan skyskrapor, kasta bilar på fiender och samla orber var ren oförfalskad spelglädje, helst tillsammans med goda vänner online. Men så kom Crackdown 3 - ett spel fast i det förflutna, med föråldrad design och en multiplayer-del som aldrig levererade vad som utlovats. Men trots sina brister hade även trean glimtar av det som gjorde serien älskvärd. Rörelsefriheten, överdriven fysik och power fantasy-upplägget är fortfarande unikt. Med bättre ledning och förståelse för vad som gjorde serien så bra hade Crackdown kunnat hitta tillbaka till sina rötter - och kanske till och med överträffa originalet. Crackdown behöver verkligen inte dö bara för att trean var katastrof, låt det åter bli den explosiva sandlåda vi en gång älskade.

Too Human (Xbox 360 / 2008)
Too Human var ett av Xbox 360-erans mest omtalade fiaskon, men samtidigt också ett av de mest intressanta. Silicon Knights ambitiösa mix av nordisk mytologi och scifi hade potential att bli något riktigt unikt, och stridssystemet - där man använde analogspakarna för att slåss - var verkligen nytänkande. Tyvärr satte krånglig utveckling, byte av grafikmotor efter stor bråk med Epic, svajig balans och en trilskande kamera effektivt stopp för underhållningsvärdet. Men bakom alla brister fanns ett spel som vågade vara annorlunda. Med dagens teknologi, bättre animationer och finslipad design tror jag ett actionrollspel som Too Human verkligen skulle kunna leva ut till sin potential och bidra med något helt nytt till de lite stagnerade AAA-spelen.

Unknown 9: Awakening (PC, PS5, Xbox Series X / 2024)
På pappret hade Unknown 9 alla ingredienser för att bli något riktigt spännande - en mystisk berättelse, ockulta inslag och en protagonist (spelad av Anya Chalotra!) med övernaturliga krafter samt ettt originellt koncept för strider och stealth. Men... när spelet väl släpptes föll det platt. Oengagerande gameplay, obalanserad pacing och en högst ofärdig känsla gjorde att det tyvärr aldrig riktigt fick chansen att briljera. Världsbygget var dock fascinerande, konceptet med att utforska dolda hemligheter genom historiens gång var unikt, och med rätt justeringar kunde spelet ha blivit en pärla. Med en mer följsam spelmekanik, ett bättre tempo samt framförallt polering hade Unknown 9 kunnat leverera samma mystik som Assassin's Creed en gång gjorde, och jag önskar att det kunde få chansen.

Wet (PS3, Xbox 360 / 2009)
Första gången jag fick se Wet var i Palm Springs på en resa för Gamereactors räkning. Jag träffade producenterna som var oerhört entusiastiska, och det var lätt att förstå varför. Wet hade något få spel lyckas med - ren, oborstad attityd som kändes äkta med en riktigt lyckad kvinnlig protagonist. Med sin grindhouse-estetik, överdrivna slow-motion-strider och akrobatisk action kändes det som en mix av Tarantino, Max Payne och Prince of Persia. Problemet var bara att det färdiga spelet innehåll klumpig bandesign, grovhuggen spelkontroll och gameplay som inte alltid höll hela vägen. Men" När Wet fungerade, då var det en explosiv adrenalinfest. Att glida på Rubi Malones (spelad av Eliza Dushku, bara en sådan sak) knän genom kulregn, springa på väggar och avfyra två vapen samtidigt kändes ofta makalöst coolt. Spelet var sådär kompromisslöst vågat på ett sätt vi sällan ser idag utan fokusgrupper. Med finputsat gameplay och modern teknik hade Wet kunnat bli en riktig actionklassiker, och jag önskar verkligen att det kunde få chansen på nytt.