Until Dawn från 2015 är ett av mina favoritspel, det tänker jag inte hymla med. Jag har haft som tradition av varje oktober återvända till Blackwood Pines och kan väl erkänna att jag kört det alldeles för många gånger. Med det sagt, vill jag däremot klargöra att det inte är perfekt. När allas vår favorit Mäki recenserade spelet 2015 och gav det då 8/10, så kan jag i mångt och mycket hålla med honom. Det har utan tvekan flertalet brister men i grunden är det enligt mig Supermassive Games bästa spel. Nu, åtta år senare, har Ballistic Moon tagit på sig att göra en remake av titeln som kom att påbörja Supermassive Games följetong av interaktiva skräckspel. Lyckas de fixa problemen i originalet? Det återstår att se...
För den som inte spelat Until Dawn sedan tidigare, så kretsar det kring en grupp av vänner som samlas på årsdagen av en tragisk händelse uppe i en enslig stuga på Blackwood Pines-berget. Väl samlade står det klart att det är en väldigt splittrad grupp och milt sagt dysfunktionell, då alla har hanterat det gångna året väldigt olika. Partners har bytts kors och tvärs, samtidigt som andra har fastnat i tiden eller gått vidare så gott man har kunnat. Återträffen blir snabbt känslomässigt laddad och konflikter härjar. Men, som i ren slasher-anda så är dispyterna inte deras enda problem utan det visar sig snabbt att de inte är ensamma uppe på berget. Därmed påbörjas mardrömmen som kallas Until Dawn.
Första tanken som slog mig när jag återigen hittar tillbaka till Blackwood Pines, är att det är otroligt vackert. Allt från miljöer, karaktärer och mindre detaljer får mig till att häpna över den grafiska prestandan. Det känns mer levande, realistiskt och tid går åt för att bara se mig omkring och insupa detaljerna. Miljöerna pendlar mellan att vara vackra och inbjudande till rent ut sagt skräckinjagande och de nya och uppdaterade detaljerna stärker känslorna ytterligare. Visserligen var Until Dawn från 2015 redan långt fram sett till grafiken, men Ballistic Moon har lyckats öka nivån ytterligare. Det går med andra ord inte att förneka att teamet bakom remaken har gjort ett fantastiskt jobb med att förbättra det estetiska och samtidigt bibehålla känslan från originalet.
Utöver att leverera en urläcker bild inkluderar även remaken nytt innehåll för den som redan tagit sig igenom versionen från 2015. Till att börja med är hela prologen omgjord och presenterar nu en mer nyanserad bild av händelserna som ledde upp till det tragiska utfallet innan huvudberättelsen tar sin början. Du får spendera mer tid med syskonen Washington och händelseförloppet fortskrider inte lika snabbt som i originalet. Detta var bland annat något som jag kritiserade 2015, då prologen upplevdes som otroligt stressad och inte riktigt gav utrymme för spelaren att landa innan allt gick snett.
När Until Dawn lanserades 2015, tillkom extra scener till de som förbokat skräckäventyret. Jag som hade tvekat och således inte förbokat, fick helt enkelt nöja mig med att aldrig kunna få 100% completition, vilket så här i efterhand känns otroligt orättvist. Men med 2024:s version har man nu även korrigerat detta och lagt till scenerna från start. På så vis fick jag äntligen ta del av dem, vilket innan var omöjligt ifall man inte försökte ta till mer tveksamma metoder.
Med detta sagt, vill jag å andra sidan lyfta kritik som hänger kvar sedan 2015. Jag uppskattar att Ballistic Moon valde att tillföra mer till berättelsen i sig, men ställer mig samtidigt frågan kring varför andra delar inte fick samma kärlek. Genom berättelsen antar du rollen som flertalet olika karaktärer. Hur mycket tid du spenderar med vardera karaktär skiljer sig däremot avsevärt, då det kan variera från flera timmar tillsammans till ynka fem minuter i bekantskap. Där hade jag önskat att man hade tagit tillvara på tillfället och gett de karaktärer som inte får så mycket utrymme i originalet, mer kärlek och tid vid andra försöket. Det är något jag kände saknades redan 2015 och tyvärr har det inte förändrats 2024.
Precis som i originalet finns möjligheten att samla på sig samlarföremål, vilket här innefattar att leta efter olika typer av totems som är tänka att guida din spelupplevelse genom stundom otroligt diffusa hintar. Återigen har utvecklaren tagit de tidigare fansen i beaktande genom att både omplacera samlarföremålen samt att lägga till ytterligare en typ av totems med helt nytt material. För mig som redan har varit en manisk samlare (och som kom ihåg var de flesta föremålen fanns), blev jag sporrad till att hitta de nya gömställena samt att upptäcka alla nya totems vars innehåll var helt nytt. Till skillnad från originalet tillkom däremot ett litet mini-pussel som nu gick ut på att vända totemfiguren rätt. Innan var det bara till att enkelt vända föremålet och bli belönad, medans man nu var tvungen att vrida och vända. För min del upplevde jag detta som en onödig förändring och genererade enbart en frustrerad känsla, särskilt när man fastnade med pusslandet mitt i ett intensivt segment.
Rent speltekniskt är Until Dawn ett förhållandevis simpelt spel sett till spelkontrollen. Förvisso styr du karaktären och utforskar olika områden, men vid flertalet olika moment styr spelet det som händer och då följer du med likt en interaktiv film. Där handlar det om att trycka på rätt knapp innan tiden tar slut eller att göra enkla två-val för att därefter observera konsekvenserna av valet. I grunden är det alltså ett otroligt simpelt spel, vilket jag anser bör innebära en spelkontroll som fungerar perfekt. Men tyvärr lämnar versionen från 2024 mer att önska.
När jag träder in i världen som Supermassive Games en gång i tiden skapade, görs det klumpigt och långsamt. Flera gånger blir jag frustrerad över att karaktären som styrs inte vill svänga och gå åt rätt håll eller rent av fastnar mot en vägg. Vid åtskilliga tillfällen får man liksom vagga sig fram och tillbaka för att tillslut lyckas interagera med ett föremål eller gå upp för en trappa. Det är alltså här jag riktar den största kritiken mot remaken i sin allmänhet, eftersom detta var ett stort problem för mig även i originalet. Kontrollen upplevs som tung och omständig, vilket jag tycker är en tråkig miss av Ballistic Moon.
Däremot vill jag samtidigt lyfta att de har förbättrat momentet där karaktärerna ska stå stilla avsevärt. Tidigare har jag löst detta problem genom att placera kontrollen vid sidan om mig på soffan eller tråkigt nog på bordet eftersom det var rent ut sagt omöjligt att inte misslyckas vid alla tillfällen då både du och din handkontroll skulle vara lika stilla som personen på skärmen. Nu har man istället ökat felmarginalerna och faktiskt gett utrymme för att kunna andas utan att ha ihjäl en karaktär eller två, vilket är en markant förbättring till originalet. Vidare har man även omarbetat kameraperspektivet från att skifta mellan olika vinklar till att fokusera till största del på en mer fast kamera bakom axeln på karaktärerna, vilket för mig skapade en tydligare känsla av instängdhet och obehag.
För att sammanfatta och avsluta så vill jag vara ärlig och säga att jag inte helt förstod varför man redan nu ville göra en remake på titeln från 2015. Originalet står sig fortfarande otroligt bra och är utan tvekan ett snyggt spel för sin tid. Men nu med facit i hand, så är jag glad att man gjorde det. Visst, många problem från 2015 kvarstår men samtidigt upplever jag att Ballistic Moon har gjort sitt yttersta för att skapa ett spel som kan tilltala både nya och gamla fans av titeln. Det är vackert, obehagligt, innehållsrikt och främst av allt fortfarande roligt att få följa gänget med vänner som ska försöka överleva till gryningen. För någon som är ett stort fan sedan tidigare, har det varit ett rent nöje att få återvända till Blackwood Pines i en uppdaterad tappning och jag kommer med säkerhet resa dit fler gånger.