Unstable

Nepo babies är en stor grej nu och något som Hollywood verkligen inte kan sluta att engagera sig i. Att lyfta fram alla nya unga talanger som följer i sina berömda föräldrars fotspår och just nu finns det mer nepotism än någonsin i drömfabriken och ibland lobbar päronen dessutom in ungarna i sina egna projekt för att gottgöra för missad kvalitetstid med sina barn. Senast ut i den raden är Rob Lowe och hans son John Owen i Netflix nya komediserie med den mycket passande titeln Unstable.

Ellis Dragon (Rob Lowe) är en excentrisk entreprenör, miljardär och kändis som helt uppenbart är baserad på så mycket Elon Musk som det överhuvudtaget är möjligt utan att riskera stämning. Han har gjort sig ett namn genom sina upptäckter och framgångar inom bioteknik men det är också en oerhört instabil herre som är fullständigt oförutsägbar. När Ellis fru plötsligt avlider i en tragisk olycka så blir han snabbt oregerlig, helt omöjlig att styra och det är något som företaget förstås måste åtgärda innan han sitter och gästar någon obskyr podd och röker rock 'n' roll-tobak. Varumärket får inte skadas och han får därmed en psykolog (Fred Armisen) tilldelad sig, någon att prata ut om sina demoner med men det blir inte mycket till terapi då psykologen ifråga försvinner utan ett spår och man är därmed tillbaka på ruta ett. Ekonomichefen Anna (Sian Clifford), som ofta får städa upp efter Ellis ständiga tramp i klaveret drar sitt sista äss ur rockärmen och flyger över sonen Jackson (John Owen Lowe) från New York för att styra upp sin obändige farsgubbe.

Här har äpplet fallit en bra bit från trädet för han är raka motsatsen till Dragon den äldre. En introvert, bohemisk, flöjtspelande ung man med båda fötterna på jorden. Han var dock en lovande forskare en gång i tiden men tröttnade på farsans storhetsvansinne och bröt därmed upp från sina välbeställda rötter för att leva ett helt annat liv i skymundan och i början går det förstås inget vidare, det finns trots allt en anledning till att sonen nu bor i New York och farsan har sina bopålar i Kalifornien, med ett helt land emellan dem. Det är tydligt att det finns en spänning mellan de båda och stämningen är därmed ytterst dålig men gradvis börjar de hitta tillbaka till något som kan kallas familj och kanske finns det trots allt hopp om en framtid tillsammans och med det också en räddning för Dragon som företag. Samtidigt är det ju inte bara Ellis som sörjer, Jackson har trots allt förlorat sin mor så de hittar varandra genom sorgen och det är förstås fint men det finns betydligt bättre produktioner på det temat, där till exempel den färska och vida överlägsna Apple-serien Shrinking bär många likheter. Den andra sidan av berättelsen, där jobbet får stå i fokus är också något som har gjorts så många gånger förr och med ett betydligt bättre resultat, som i serieskaparen Victor Frescos andra briljanta workplace sit-com, Better off Ted och det är tydligt att han återanvänt en hel del av sina idéer därifrån. Dock med den stora skillnaden att Better off Ted faktiskt var underhållande, vilket också min absoluta favorit i genren, Silicon Valley var, med råge dessutom.

Ett av de största problemen med Unstable är nämligen att det skall vara en komedi men förutom "Comedy" i beskrivningen är det faktiskt inte särskilt mycket som tyder på det. Det mesta kretsar kring att Ellis är en narcissistisk kuf, som lattjar runt på event, sjunger karaoke och kör yogapass naken på kontoret och sedan har vi Jacksons trötta triangeldrama med labbteknikerna Luna och Ruby (Rachel Marsh, Emma Ferreira.) Det finns ytterst få tillfällen när serien är genuint rolig eller originell. Den är varm och trivsam i sina bästa stunder och skådespeleriet mellan far och son Lowe är inte sällan präglat av krystat överspel men det är hjärtligt med sentimentala kramkalas som de facto står mig upp i halsen. Tyvärr är också det också oerhört förutsägbart och djupet saknas. Serien saknar, precis som Rob Lowe i rollen som entreprenör identitet och vet inte riktigt vilket ben den skall stå på. Visst är den välproducerad och Kalifornien är vackert så här års och ett soundtrack som innehåller Harry Nilsson kan aldrig vara dåligt men att dra ut på en sådan här tunn story i åtta avsnitt känns ordentligt onödigt. Detta hade utan problem kunnat avverkas i en spelfilm. Instabilt är rätta ordet, sa Bill - instabilt som sagt var, sa Bull.