Ultrapool

Det finns något nästan provocerande enkelt med Ultrapool. Här har någon tittat på biljard, plockat bort nästan allt som gör biljard till biljard och sedan hällt ned Balatro i hålet där resten skulle ha varit. Resultatet borde egentligen vara ett hopplöst hopkok, men på något märkligt sätt fungerar det, och det fungerar framför allt därför att Icedrop Games har förstått en väldigt viktig sak: biljard är redan ett perfekt system för ett roguelike. Du siktar, stöter, hoppas på en bra studs och ser hur bollarna dansar runt på bordet, men i Ultrapool handlar det inte längre bara om att sänka rätt kula utan om att bygga en liten maskin av effekter, bonusar och kombinationer som gradvis blir allt mer absurd.

Det är den där känslan av att en ganska harmlös situation plötsligt spårar ur som gör spelet så förbaskat lätt att fastna i. En kula kan ge dig pengar, en annan kan förändra hur nästa stöt fungerar och en tredje kan göra något som först känns ganska meningslöst, tills du några rundor senare upptäcker att den tillsammans med två andra effekter bildar en kombination som får poängen att börja ticka iväg på ett sätt som känns nästan löjligt. Ultrapool är som bäst när man slutar spela biljard och i stället börjar spela sitt eget lilla ekonomiska experiment på ett grönt bord.

Själva biljarddelen är dessutom betydligt mer lättillgänglig än jag först hade väntat mig. Det finns inget behov av att vara någon slags Ronnie O'Sullivan-wannabe som kan läsa vinklar med kirurgisk precision, eftersom det viktiga ganska snabbt blir att förstå vad bollarna gör och hur man kan utnyttja dem. Det gör att fokus flyttas från ren precision till planering, och det är också där spelet hittar sin identitet. Samtidigt är kontrollen inte alltid lika följsam som man hade önskat, framför allt när man försöker göra de där små, nästan löjligt exakta korrigeringarna som kan vara skillnaden mellan en fantastisk kombination och en kula som försvinner åt helt fel håll. På mobil fungerar säkerligen den intuitiva pekskärmskontrollen naturligt, medan PC-versionen ibland ger ett något märkligt intryck av att vara byggd med en annan plattform i bakhuvudet.

Och sedan har vi det här med presentationen, som jag verkligen gillar. Ultrapool ser ut som om någon kastat en påse färgglada arkadspel från 90-talet genom en modern roguelike-maskin och sedan bestämt sig för att behålla allt som fastnade på vägen. Det är lekfullt, färgstarkt och charmigt utan att försöka skrika efter uppmärksamhet, och ljudeffekterna gör sitt jobb på det där tillfredsställande sättet där varje träff, studs och sänkt kula får en liten extra tyngd. Det är inte ett tekniskt kraftprov, men det behöver det inte vara heller. Det här är ett spel som vill kännas som ett leksakslåda, och det gör det.

Problemet är att Ultrapool ibland känns som ett spel med en väldigt bra grundidé som fortfarande letar efter hur mycket den egentligen kan göra med den. Det finns gott om möjligheter att bygga märkliga kombinationer, men efter ett tag börjar man ana konturerna av systemets begränsningar och önska att det fanns ännu fler riktigt konstiga synergier att upptäcka. Mer variation hade kunnat göra enorm skillnad, eftersom det är just känslan av att nästa run kan bli fullständigt vansinnig som håller den här typen av spel vid liv. När den känslan infinner sig är Ultrapool briljant, när den inte gör det blir det betydligt mer mekaniskt.

Det finns också en viss slumpfaktor som kan reta gallfeber på mig. Roguelikes behöver naturligtvis ett mått av oförutsägbarhet, men när en bra run plötsligt raseras av dåliga förutsättningar är det lätt att sitta där och muttra att spelet fuskar, trots att man mycket väl vet att det är exakt så här genren fungerar. Samtidigt är det just därför man startar en ny omgång nästan direkt. "En gång till" är kanske den största komplimang man kan ge ett roguelike, och Ultrapool är väldigt bra på att få fram den där känslan.

Det mest imponerande är egentligen hur lite Ultrapool behöver göra för att bli beroendeframkallande. Det är biljard, fast inte riktigt biljard. Det är ett roguelike, fast betydligt mer lättsmält än många av genrens mer systemtunga representanter. Och det är framför allt ett sådant där spel som kan vara fullständigt harmlöst när man startar det och plötsligt ha 45 minuter försvunnit ur livet utan att man riktigt förstått hur det gick till. Det är kanske inte det mest innehållsmässigt massiva spelet i genren, men det har en väldigt tydlig idé, en charmig presentation och framför allt en spelmekanisk kärna som är betydligt starkare än den har någon rätt att vara.

Ultrapool är med andra ord ett litet spel med stora ambitioner, och även om det inte alltid når hela vägen fram är det svårt att inte uppskatta vad Icedrop Games har lyckats åstadkomma. Det finns något genuint tillfredsställande i att se en kula studsa tre gånger mot kanten, träffa en annan kula, utlösa en effekt, skapa en kedjereaktion och sedan inse att man precis råkade bygga den där fullständigt vansinniga biljardmaskinen man hade hoppats på. När Ultrapool klickar, då klickar det ordentligt.