TV-serien:
Jag måste medge att jag var ytterst skeptisk till återkomsten av Twin Peaks. En till fullo David Lynch-producerad TV-serie där den halvgalne regissören skulle få hundra procent kreativ frihet. Misstolka mig inte, jag gillar verkligen mycket av Lynch - men det kan lätt bli för mycket av tokigheterna. Nu har det nästan gått ett år sedan den tredje säsongen av den kultförklarade TV-serien sändes, och jag precis som så många andra fans hade laddat upp i veckor fram tills premiären. Jag minns exakt hur jag spenderade min dag i väntan på att avsnittet skulle landa på HBO. Jag hade registrerat mig på ett Twin Peaks-forum där jag grottade ner mig i diverse teorier hur den nya säsongen skulle utspela sig, och hur man skulle välja att följa upp många av de lösa trådarna. En vän till mig som är ett ännu större fan prackade på mig flertalet dokumentärer om TV-serien som jag girigt lapade i mig.
Men ingenting hade kunnat förbereda mig för de inledande avsnitten. Ingenting. Det första avsnittet är förvisso ganska nedtonat, med ett narrativ som faktiskt går att följa - och en hel del skrämmande sekvenser i sann Lynch-anda. Men sedan kommer det tredje avsnittet, som i princip går ut på att vi får följa Dale Cooper i någon slags mardömsliknande, surrealistisk miljö som han försöker ta sig ur. Han vandrar mellan rymdstationer med ögonlösa, asiatiska demonliknande kvinnor - för att sekunden senare flyga ut i den kalla rymden. Avsnittet har i princip ingen dialog alls, och jag är lika mycket fascinerad som jag är frustrerad. Det är nästan för mycket Twin Peaks.
Och så pågår TV-serien säsongen igenom. Men när jag väl kopplade bort idén om att allting har en förklaring, och omfamnar hela konceptet njuter jag som aldrig förr. Det är okej att Lynch bjuder in till ett avsnitt på femtio minuter helt utan dialog, det är okej för att det inte finns någon annan regissör eller filmskapare på denna nivå som vågar på sig något liknande. Lynch är en surrealistisk konstnär, och jag kan inte låta bli att svepas med i berättelsen som målas upp. Även om det emellanåt kan bli lite väl märkligt.
Skådespeleriet är helt fenomenalt, inte minst tack vare Kyle MacLachlans sjukt övertygande minspel och manér. Jag vill inte avslöja för mycket för dig som ej ännu hunnit se den senaste säsongen, men låt oss nöja oss med att Kyle spelar tre stycken versioner av Dale Cooper, alla med helt olika personlighetsdrag. Han spelar bland annat Dougie Jones, någon typ av högt uppsatt ekonom på ett företag i Las Vegas som blir indragen i den ena skumma situationen efter den andre. Samt att han har tappat förmågan att kommunicera verbalt, vilket leder till en rad med komiska möten. Resterande delar i rollbesättningen är alla lika underbart skruvade. Nästan varje avsnitt innehåller en cameo - bland annat från Michael Cera och David Duchovny som båda är hutlöst underhållande på sina sätt. I slutet på avsnitten får vi även ta del av ett liveframträdande från någon musiker, allt från Eddie Vedder till Trent Reznor. Dessa framträdanden är ofta höjdpunkten i avsnitten, och fungerar som en mysig nedvarvning från allt det hektiska som skett timmen innan.
Hade du frågat mig för ett år sedan om vad jag tyckte om den tredje säsongen av Twin Peaks hade du fått ett spydigt svar tillbaka. Jag gillade inte vad David Lynch hade att komma med, och tyckte att TV-serien kändes alldeles för pretentiös och långdragen. Men nu när jag under en kort tid avnjutit samtliga avsnitt så smälts helhetsupplevelsen samman på ett betydligt finare sätt. Jag förstår äntligen den tredje säsongen, och även fast det är lite av en tröskel så tycker jag definitivt att du ska titta på den om du uppskattar originalet. Ta tillfället i akt och njut av nästan arton timmar David Lynch. Vem vet hur mycket mer gubben kommer att producera framöver. Se till att gå in med ett öppet sinne och lite tålamod bara. Twin Peaks säsong tre är definitivt en av de mest fascinerade TV-serier som släppts senaste tio åren.
Bilden:
De arton avsnitten är fyllda med detaljer, allt från vattendroppar på blad till närbilder på trätexturer ser fenomenalt bra ut. Färgpaletten är robust och även fast några av avsnitten är skapligt surrealistiska upplever jag aldrig att jag tas ut från upplevelsen. Även de svartvita partierna ser mycket bra ut, med en fin skärpa och naturliga kontraster.
TV-serien har formatet 1.78:1.
Ljudet:
Dolby TrueHD 5.1-spåret är bra rakt igenom. Ett signum för David Lynch är att han ofta använder sig av en basgång för att signalera att någonting läbbigt ska ske, och denna basgång genomsyrar samtliga arton avsnitt - och känns helt fantastiska i mitt hemmabiosystem. Dialogen är klar, och alla effektljud känns naturliga. Även de musikframträdanden som förekommer i slutet på varje avsnitt är skickligt inspelade och fylliga.
Extramaterialet:
Jösses. Här finns det godbitar att hämta, minst sagt. Denna box är fylld till bredden med extramaterial i form av intervjuer, bakom kulisserna-klipp, extra scener och kommentarar från David Lynch själv. Det tog mig bra många timmar att gå igenom alla extra skivor som medföljde. Helt enkelt en makalöst fin box.