Twice Reborn: A Vampire Visual Novel

Att recensera en visuell roman är det lättaste som finns men det är samtidigt också det allra svåraste. Varför då, undrar säkert vän av ordning men det är faktiskt väldigt enkelt. Eftersom det är just en visuell roman så finns det inte så mycket att skriva om det hela, i synnerhet inte om man inte vill spoila slutet. Det är ju en bok som utspelar sig på skärmen helt enkelt, en interaktiv saga från första sidan till sista med väldigt få avancerade spelmoment och antingen är det en intressant berättelse eller så suger den litterära upplevelsen, likt Twice Reborn: A Vampire Visual Novel och då blir det plötsligt svårt eftersom jag måste ta mig igenom hela spelet för att kunna sätta ett relevant betyg.

Så är det sällan i andra genrer. Har jag exempelvis ett open world framför mig så kan jag ganska snabbt konstatera om spelvärlden, karaktärerna, spelmekaniken och atmosfären golvar mig eller om det är generisk dynga som jag glömt bort redan kommande morgon. Har ödets lotteri stoppat ett sportspel i näven på mig så vet jag rätt omgående om det finns några skillnader från föregående års utgåva eller om det är exakt samma lir på nytt till fullpris. Rör det sig om en förstapersonskjutare så kan jag tidigt konstatera om det är något tryck i grejerna eller om det kvalar in som en enda stor buggfest med ett sorgesamt klent artilleri. Det finns helt enkelt mängder av spelmoment att prova på, olika platser att upptäcka, spellägen att testa och det innebär förstås att jag lätt kan byta spår om jag skulle tycka att något inte faller mig i smaken.

I spel som Twice Reborn: A Vampire Visual Novel går inte det. Då måste jag sitta textruta för textruta och trycka på A (Xbox) för att ta mig framåt. Nå, det är väl inte helt sant. Jag kan faktiskt välja Autoplay och låta spelet sköta det åt mig, vilket inte heller är särskilt kul skall sägas. För den goda stämningens skull är det också bäst att påpeka att jag absolut inte har något emot konceptet utan älskar till exempel Ace Attorney, Danganrompa och Doki Doki Litterature Club men det finns inte mycket som är värre än att sitta igenom ett textbaserat spel som i sina bästa stunder är mediokert och i de värsta ren och skär katastrof. Den Twilight-doftande storyn är helt enkelt alldeles för svag och karaktärerna är så ohyggligt endimensionella och trista att klockorna stannar och det påverkar ju hela upplevelsen.

Här skall dock pluspoäng delas ut för att de flesta viktiga karaktärerna faktiskt har en röstskådespelare, något som sannerligen inte är en självklarhet i den här typen av spel då det tenderar att bli hiskeligt dyrt. Men det blir lite som att kasta pärlor till svin i just detta fallet eftersom man inte kan kapitalisera på investeringen, även om det hjälper lite mot tristessen och när spelet sedan är drygt sex timmar långt, eller närmare 100 000 ord enligt beskrivningen så blir det en prövning av bibliska proportioner.

När jag tänker på att det dessutom finns 33 olika slut så vill jag bara köra en träpinne genom bröstkorgen på mig själv för att inte riskera att återuppstå och behöva genomlida det här igen. Trettiotre. Jag plågade mig igenom ett och att det råkade vara ett av de "dåliga" sluten gjorde mig inte ett vitten. Jag var enbart glad att det äntligen var över och var till och med på väg att hämta champagnen för att fira när det plötsligt slog mig att jag ändå måste se hur mycket de tidiga valen påverkade min berättelse. Ytterst lite var svaret och det var ingen skräll direkt, det var snarare helt väntat. Hade jag däremot stålsatt mig och kört igenom hela spelet igen så hade slutet påverkats men det var förstås inget som var aktuellt i mitt fall.

Twice Reborn: A Vampire Visual Novel är nämligen uppbyggt så att jag får poäng för mina val. Fattar jag ett bra beslut i spelet så får jag ett poäng, tar jag ett dåligt förlorar jag ett och skulle jag välja den gyllene medelvägen och därmed inte påverka något av central betydelse så har det ingen effekt på poängskörden alls. Jag har också en mätare som indikerar hur bra jag kommer överens med andra och hur det ser ut på blodsugarsidan för det är också så att om jag skulle ge efter för den bottenlösa hunger som så ofta plågar en vampyr så slutar det riktigt illa, för alla inblandade. Det låter betydligt roligare än vad det är så låt er inte luras av illusionen av ett stundande blodbad.

En visuell roman skall ju helst också vara estetiskt tilltalande. Skall jag spendera timmar på att stirra på omgivningarna så vill jag gärna att det skall vara stilrent, vackert, trivsamt, läskigt, eller vad den givna situationen nu kräver men inte heller här får jag mitt lystmäte mättat. Det är inte på något sätt gräsligt, det är handmålat med diskreta kulörer och allt det där. Det är bara det att det är så ohyggligt slätstruket, statiskt och med en hel del återanvänt sceneri. Karaktärerna ser dessutom att vara stöpa ur exakt samma form. Ibland är de så lika att det är svårt att veta vem som är vem. Inte ens huvudpersonen, lärarassistent Mark Delaware sticker ut från mängden. Addera ett orimligt antal felstavningar i texten, ett lika orimligt antal krascher med en fryst bild eller en misslyckad sparfil som resultat så är Twice Reborn: A Vampire Visual Novel ett äkta clusterfuck som jag är mer än klar med och ingenting kan få mig att spela om det här, inte ens om alternativet var att jag själv skulle bli tömd på blod.