Truxton Extreme

När Toaplan gick i konkurs 1994 försvann ett av shoot 'em up-genrens mest inflytelserika företag. Studion blev aldrig lika stor som Capcom eller Konami, trots att den under slutet av 80-talet och början av 90-talet satte avtryck med spel som Truxton, Fire Shark, Hellfire och Zero Wing. Arvet levde däremot vidare genom utvecklare som senare bildade bland annat Cave. Därför känns Truxton Extreme mindre som en uppföljare och mer som ett kärleksbrev till en tid då varje mynt i arkadhallen räknades.

Min egen relation till serien har varit sporadisk. Några omgångar på Mega Drive, ett par timmar med Truxton Classic till mobilen och en allmän uppskattning för Toaplans betydelse i spelhistorien. Därför var det extra roligt att se hur väl Truxton Extreme fångar originalets själ. Spelet känns omedelbart bekant, samtidigt som det har fått en modern kostym utan att tappa sina rötter.

Grafiken är snygg och detaljerad utan att för den skull försöka förändra seriens identitet. Explosionerna fyller skärmen med färg och ljus samtidigt som musiken bygger upp ett skönt tempo genom hela äventyret. Den tar aldrig över, fast finns hela tiden där och förstärker upplevelsen. Att originalets kompositör Masahiro Yuge har återvänt för att klä de klassiska arkadslingorna i modern skrud ger en enorm nostalgisk gåshud. Det dämpar också smällen av att spelet numera spelas i widescreen i stället för det klassiska, vertikala TATE-läget, ett skifte som fungerar förvånansvärt väl tack vare de snygga 3D-miljöerna.

Spelet bjuder dessutom på betydligt mer innehåll än jag först väntade mig. För den som vill lära sig grunderna finns ett pedagogiskt Tutorial och det mer förlåtande Heart Starter, där obegränsat antal liv gör att fokus hamnar på att lära sig spelets mekanik i stället för att ständigt börja om. Heart Starter är mer eller mindre första banan på easy mode och jag ser det mer som en förlängd tutorial istället för ett renodlat spelläge. 

Sedan delas upplevelsen nästan upp i två personligheter.

Story Mode känns som den där omtänksamma farföräldern som alltid har ett vänligt ord över och gärna stoppar ner en liten present i fickan innan hemgång. De animerade mangasekvenserna och berättelsen ger spelet ett lugnare tempo och ett sammanhang. Här får du följa Ash, Bergamot eller Cyrilla genom deras respektive berättelser. Däremot hade jag gärna sett större variation mellan kampanjerna. Banorna och skeppen känns i stora drag identiska, vilket gör att det framför allt är handlingen som skiljer dem åt.

Sen har vi Arcade Mode.

Om Story Mode är den snälla farföräldern är Arcade den äldre släktingen som gått livets hårda skola. Den tar med dig upp på fjället, lär dig göra upp eld, bygga en generator av ett par kottar och förväntar sig att du klarar dig själv när mörkret faller. Här finns Truxtons verkliga själ. Det är här varje misstag straffas och varje seger känns förtjänad.

För den tävlingsinriktade spelaren finns dessutom Arena, där fokus ligger på poängjakt och höga resultat. Vill du dela upplevelsen med någon annan finns även ett lokalt Team Mode, vilket känns som en fin blinkning till den tid då arkadhallarna fortfarande var en social mötesplats.

Kontrollerna känns precisa och utmaningen träffar en fin balans. Truxton Extreme är inte enkelt, fast heller aldrig brutalt svårt. Det krävs skicklighet, goda reflexer och ett visst mått av tålamod. När jag föll upplevde jag nästan alltid att det låg på ett eget misstag snarare än att spelet kändes orättvist.

Jag såg ganska snabbt ett mönster i mitt eget spelande. Bomberna användes sällan ute på banorna. De sparades till bossarna. Där väntade ett hagel av laser, projektiler och attacker som satte både reaktionsförmågan och tålamodet på prov. När en boss till slut exploderade kändes det aldrig som en slump. Segern var förtjänad.

Power-up-systemet fungerar också bra. Min favorit blev snabbt det målsökande vapnet, som gav ett skönt flyt under de mest intensiva partierna. Detta val av favorit rubbar spelbalansen då den vita laserns övermäktiga potential gör att den i princip raderar ut behovet av att ens experimentera med spelets andra vapen.  Ett annat störigt moment är att uppgraderingarna smälter ibland in i bakgrunden. Vid flera tillfällen råkade jag plocka upp ett annat vapen än det jag hade byggt upp min spelstil kring. Det skapade mer frustration än utmaning.

Den enda invändning jag egentligen har mot speltempot är banornas längd. De flesta ligger någonstans mellan fem och åtta minuter. Det är ingen katastrof, snarare en vanesak. Jag är mer van vid kortare och intensivare banor i denna typ av spel där nästa boss väntar runt hörnet. Samtidigt finns det en fördel med upplägget. Sex längre banor ger utrymme för större miljöer och mer genomarbetade bossfighter än om spelet hade bestått av ett dussin kortare uppdrag. Checkpointsystemet känns däremot stundtals märkligt placerat och gör vägen tillbaka lite onödigt frustrerande, särskilt när viktiga uppgraderingar har försvunnit.

Truxton Extreme försöker aldrig uppfinna shoot 'em up-genren på nytt. Det behövs inte heller. Spelet bygger vidare på det som en gång gjorde Toaplan till ett namn att räkna med och lyckas samtidigt kännas relevant för en modern publik. För egen del är det här ett spel jag vet att jag kommer återvända till.

För varje fiendeskepp som exploderar känns det nästan som att den antika arkadhallen vaknar till liv igen. Doften av varma kretskort, svettiga sommardagar och Coca-Cola i glasflaskor med riktigt socker ligger kvar någonstans i bakhuvudet. Ibland räcker den känslan för att vilja stoppa i ett mynt till.

Tillägg: Spelet finns på följande format. Nintendo Switch 2, Playstation 5, PC och Xbox Series X.