Triangle Strategy

Jaha-ja! Vilken resa! Efter nästan exakt 23 timmar av krig, kärlek, mord, svek och moraliska dilemman har jag nått mitt slut i Triangle Strategy. Det bästa är att jag vet att nästa gång jag spelar igenom det kommer jag nå ett helt annat slut.

När Octopath Traveler släpptes år 2018 blev det en ganska oväntad succé. För ett år sedan hade det sålt 2,5 miljoner exemplar och fått nästan genomgående höga betyg. Så det var väl nästan självklart att uppföljaren Triangle Strategy skulle vara samma typ av spel med turbaserade strider och en berättelse som följer en mängd olika karaktärer. "Nej, låt oss ändra precis allt. Utom grafiken så klart", tänkte utvecklarna. Istället för att fokusera på åtta olika karaktärer satsade de denna gång på att bara följa en huvudperson. Dessutom har de turbaserade striderna i klassisk japansk rollspelsstil bytts ut mot ett mer taktiskt, rutbaserat system likt de du kan hitta i Final Fantasy Tactics eller Fire Emblem.

Huvudpersonen i fråga är Serenoa, son till ledaren av House Wolffort, ett av de mäktigaste husen på kontinenten. Ett hus som låg bakom att det blev fred för 30 år sedan mellan de tre nationerna Aesfrost, Glenbrook (där Wolffort ingår) och Hyzante. Det är mellan dessa tre som berättelsen, som är väldigt politisk, kommer att utspela sig. Nu i fredstider är han tänkt att bli bortgift till Frederica Aesfrost, syster till den nuvarande ärkehertigen. Det är tänkt att stärka banden mellan nationerna, men går så klart inte som det är tänkt. Det dröjer dessutom inte länge innan Serenoa får ta över rollen från sin far som överhuvud i huset, vilket helt plötsligt gör honom till en av de starkaste personerna i riket.

Det är fred, men i varje hörn av riket planeras det för att sätta kniven i ryggen på någon annan. Berättelsen är uppdelad i 20 kapitel, där flera av dem har mer än en del. Det är en väldigt politiskt tung berättelse och jag fick verkligen känslan av att jag inte alls hade velat leva i den här världen. Aesfrost i norr drabbades hårdast av kriget, men har tillgång till en mängd järn som andra inte kunnat drömma om och krigare utöver det vanliga. Hyzante i öknen i öst är helt uppbyggt på att följa gudinnans ord. De är dessutom helt ensamma att ha tillgång till salt, vilket mycket av berättelsen kommer att handla om. Glenbrook ska väl ses som de normala, en kungarike som vill leva i harmoni. Men allt är såklart inte perfekt där heller.

Vad som gör det här spelet så speciellt och intressant är att vi tvingas göra väldigt moraliska val under resans gång. Detta sker i en typ av röstning där det alltid finns två eller tre val. Serenoa får inte rösta själv utan det är hans sju närmaste vänner som lägger rösterna. Oftast är det helt uppdelat mellan vad de olika personerna tycker medan någon är osäker. Vill du få ett visst resultat av omröstningen? Då måste du övertala de som tänker på att rösta på det andra valet. Det börjar enkelt med en omröstning om du ska besöka Aesfrost eller Hyzante. Men valen blir svårare och svårare, som att offra en hel etnicitet för att säkerställa att ditt hus blir skyddat eller rädda dessa personer och riskera att bli attackerad av en hel armé. Faktum är att dessa vägval påverkar berättelsen och det ska finnas fyra olika slut. Detta gör att det finns ett enormt omspelningsvärde och jag kommer absolut spela det igen och göra nya val. Jag är förberedd på att ständigt bli överraskad för berättelsen har många svängar och man vet inte riktigt vem man kan lita på. Jag var inte ens förberedd på slutet, där allt var uppbyggt för att sluta på ett speciellt sätt.

Jag skulle nästan vilja beskriva berättelsen i Triangle Strategy som att det är likt Game of Thrones. Det finns avrättningar (i pixelform är det dock inte så våldsamt), lönnmördare och spioner, slavar, folk i höga positioner som alla tror att de är smartare än alla andra, krig och en känsla av att jag bara måste se nästa kapitel också. Utvecklarna har också gjort det väldigt bra i att inte bara fokusera på vad som händer under Serenoas resa utan under de olika kapitlen finns det också korta sidoberättelser. På världskartan finns det tre olika ikoner, en för att föra huvudberättelsen framåt, en för en sidoberättelse och en för speciella karaktärsberättelser. När jag tryckte mig in i den första sidoberättelsen förväntade jag mig någon form av längre sidouppdrag, men möttes istället av en mellansekvens som nog bara var en minut lång. Alla är gjorda på detta vis. Är du i Hyzante av någon anledning? Då kan det finnas en 30 sekunder lång sekvens att se i Aesfrost. Detta gör att jag hela tiden hade koll på vad som hände runt om i världen. Skippas dessa sidospår kommer de vara borta till nästa del då de är helt baserat på vad som händer där och då. För första gången någonsin skippade jag inte en enda sidoberättelse i ett spel. Berättelsen grep tag i mig och jag ville verkligen se allt som den hade att ge mig. Karaktärsberättelserna kan ge nya karaktärer eller ge bakgrundsberättelser till de du redan har. Jag fann dock att jag knappt använde någon av de nya karaktärerna som inte ingår i grundgruppen. Jag kände inte för att använda en liten flicka från en cirkus som kastar bollar eller en girig affärsman. Men när jag spelar igen kommer jag försöka blanda lite mer.

Detta för att ge en ny fräsch version av stridssystemet. Det är som tidigare nämnt väldigt likt det du kan hitta i Fire Emblem. Karaktärerna kan röra sig över ett rutnät där de olika klasserna har olika styrkor. Det är inget revolutionerande, men det är väldigt bra gjort. Dessutom är det väldigt utmanande. På en genomspelning på normalnivån fann jag att vissa strider krävde detaljerad planering. Det finns inga karaktärer som kan agera som någon svamp för attacker och de flesta karaktärerna klarar bara av några få smällar innan de dör. Nåja, åtminstone inte kan kriga längre. Jag fann därför att det var oerhört viktigt att hålla karaktärerna som kan agera doktor vid liv för att inte bli helt överkörd. Att ha min magianvändare nära deras soldater är som att slänga denne framför bussen. Det är bara att vinka och säga hej då. Motståndarna är alltid starka, oavsett vilken klass de är. Dessutom går de inte att ha ihjäl speciellt enkelt heller.

Triangle Strategy är en väldigt bra uppföljare till Octopath Traveler (du behöver inte ha spelat det för att förstå detta spel) med samma charmiga utseende. Berättelsen tar en stor vändning från att följa några personers öden till ett krig där ingen är en vinnare och som bjuder på allt man kan vilja ha i denna genre. De turbaserade striderna har bytts ut mot mer strategi. Dessutom är karaktärerna bra skrivna och röstskådespeleriet överlag mycket bra. Allt detta blir en 20+ timmar lång mix som måste avnjutas av genrens fans. Och när de 20 timmarna är avklarade är det bara att starta igen med 20 nya timmar som kommer bli helt annorlunda än de tidigare.