Tony Hawk's Project 8

Tony Hawk's Pro Skater tog världen med storm när det kom 1999 och fortsatte att förbättras genom del två, tre och fyra. Sedan hände något. Tony Hawk's Underground bytte ut det fria upplägget mot en trist och begränsande ramhandling, Tony Hawk's Underground 2 förlorade sig i en orgie av Jackass-skämt och bajshumor och förra årets Tony Hawk's American Wasteland krystade på med en konstruerad historia om en lantis i Los Angeles.

Istället för att utveckla det spelmässiga förlorade sig serien i krimskrams och dålig grafik, till alla brädsugna spelares sorg. Kanske har Neversoft äntligen insett detta, för del åtta (!) i serien är helt strippat från jobbig handling. Du börjar som nummer 200 på en ranking och ska avancera till topp 8 för att få vara med i Tonys Project 8. Det är allt du får veta och i princip allt du behöver veta.

Sömlöst är nog det ord som bäst beskriver Tony Hawk's Project 8. Allt från den gigantiska staden helt utan laddningstider (eller fuskdesignade tunnlar mellan områdena där spelet streamar) till det sättet utmaningar och uppdrag är integrerade i strukturen är allt så otroligt smidigt, väljgjort och användarvänligt att jag blir helt lycklig. För det första: staden. Du börjar i din lilla förort för att sedan successivt låsa upp område efter område. Detta gör du genom att anta uppdrag du får av människor eller de utmaningar som indikeras av graffitimålingar på trottoarkanter och väggar.

Classic-läget gör efterlängtad comeback, inte som separat spelläge utan som uppdrag integrerade i det vanliga spelet. Precis som tidigare gäller det att samla bokstäver, hitta hemliga skivor och massa annat smått och gott inom tvåminutersgränsen. Andra uppdrag går ut på att locka folk till en uppvisning, spela in snygga filmer och liknande. En annan typ av utmaningar är de graffiti-markeringar som finns utspridda överallt i staden. Dessa behöver du bara köra över för att de ska aktiveras, otroligt smidigt och enkelt. Oftast handlar det om småsaker som att grinda en viss sträcka eller liknande, men då de inte stör spelets naturliga flyt fungerar de utmärkt till att förgylla alla potentiellt tråkiga transportsträckor.

Mina favorituppdrag är dock inte de rena tricktävlingarna, utan de uppdrag där du ska ta dig över en skolgård eller liknande utan att nudda mark. Här förvandlas brädåkandet till plattformshybrid där varje buss, räcke och parkbänk är livsviktiga transportmedel och varje bit asfalt lika dödlig som den värsta lavaflod eller spikmatta. Svårt som attan men en välbehövlig kontrast till trickkombinationsmanin. Vilket osökt leder oss in på nästa nyhet, fokusläget. Varje avklarat trick laddar upp en liten mätare i vänstra hörnet och när den är tillräckligt full kan du trycka in vänster styrspak och gå in i ett slags slow motion-läge.

Kalla mig kontrollfreak, men jag tycker att det är något speciellt härligt med att ett händelseförlopp som i vanliga fall är över på någon sekund, saktas ned, förlängs till en halv evighet och omges av rörelseoskärpa och swoosh-ljud. Att åka bräda är bara det tufft. Att tricksa med en bräda är jättetufft. Att hantera sin bräda i slow motion och med rörelseoskärpa är überstentufft. Dels är det i de här sekvenserna, när kameran zoomar in och fokuserar på brädan och din åkares fötter, som den nya fysik- och grafikmotorn verkligen får skina, dels erbjuder de spelandet en välkommen tempoväxling nedåt.

Den andra nyheten är det så kallade Nail the trick-läget. Har du bara tillräckligt med fokusenergi, kan du nå läget närsomhelst genom att trycka in båda spakarna i luften. Tiden saktas då ned och kontrollerna ändras så att vänster styrspak styr vänster ben och höger styrspak styr höger öra. Eller tja, okej då; höger stryrspak styr höger ben. Hursomhelst kan du flippa brädan genom att dra spakarna i olika riktningar och skapa dödsföraktande kombinationer ifall du är duktig och timar tricken rätt. För den som inte tar sig vatten över huvudet ger dessa trick enorma poängsummor och bidrar ytterligare till att liva upp brädåkningen. För den som dock tar sig vatten över huvudet väntar istället ett plågsamt möte med asfalten och en skenande sjukhusräkning.

De nya inslagen är alltså riktigt lyckade, synd då bara att Neversoft inte vågat ta steget fullt ut och på allvar konstruera om kontrollsystemet. För i grund och botten går det till på i princip samma sätt som i det allra första Tony Hawk's Pro Skater för mer än sju år sedan. Fortfarande går de mest hals- och benbrytande trick att utföras med en enkel knapptryckning och fortfarande har min åkares grindningar starka magnetiska egenskaper som suger fast mig vid föremål även fast jag missat dem med flera decimeter. Visst fungerar det även idag, men det som var revolutionerande 1999 börjar kännas lite gammalt 2006.

En annan halvdann detalj är att möjligheterna att skräddarsy sin egen karaktär kraftigt har stympats. Du är princip begränsad till sex grundtyper (varav en är "female") som du sedan kan byta frisyr, ögonfärg och licenserade kläder på. Mycket konstigt då de båda Underground-spelen och American Wasteland erbjöd rikliga valmöjligheter på det området. Läget där man skapar sin egen bana är även det borttaget. Synd, även fast jag rent personligen aldrig brukar ödsla så mycket tid på sådant i alla fall. Värre är väl då att den befintliga bandesignen inte är den allra bästa i serien. Flera av områdena i staden är hämtade ur gamla spel vilket känns lite oinspirerat och överlag har väl miljöerna inte det där riktiga bettet som exempelvis Tony Hawk's Pro Skater 4 hade.

Din åkares rörelser är extremt välanimerade, speciellt i fokusläget där brädfysik och tyngd framställs på ett riktigt saftigt och härligt sätt. Likaså är det härligt att kunna hoppa av brädan på ett hustak och kunna se ut över hela staden helt utan pop-up eller annat tjafs. Att Tony och de andra kända åkarna är lika sina verkliga förebilder är trevligt, att din gubbe får totalt ragdoll-spatt så fort han trillar av brädan (hysteriskt roligt när du snubblar på en trottoarkant och flyger tio meter) är mindre trevligt. Gatorna har även befolkats med massa andra åkare vilket bidrar till inlevelsen och trivseln. I övrigt är grafiken inget att skriva hem om, men fyller sin funktion och stör aldrig upplevelsen.

Trots brist på nytänkande är Tony Hawk’s Project 8 riktigt, riktigt underhållande. Även om jag gnällt lite på att den är gammalmodig är spelkontrollen fortfarande väldigt precis och spelet är överlag helt i avsaknad av jobbiga irritationsmoment. Laddningstider existerar inte, uppdrag kan lätt köras om ifall du misslyckas och allt känns bara så himla uttänkt och användarvänligt.

Hade bara Neversoft vågat förändra konceptet ytterligare lite, jobbat mer med bandesignen och behållit möjligheten att skapa sin helt egna karaktär hade Tony Hawk’s Project 8 kunnat bli helt fantastiskt bra. Nu är det inte riktigt däruppe bland stjärnorna, men ändå betydligt bättre än då senaste spelens klavertramp. Efter några mörka år ser den rullande höken äntligen ut att vara på väg åt rätt håll igen.