Tomodachi Life: Living the Dream

När Nintendo först lanserade sina numera klassiska Mii-avatarer var de i min värld ett oväntat roligt tidsfördriv, där jag och syskonskaran ofta satt och återskapade diverse karaktärer och personligheter från olika sammanhang för att sedan låta dem göra upp i baseball i Wii Sports. Själva sporten var inte det viktiga, utan det roliga var att sitta och kommentera matcher där till exempel Lilla Kycklingen lyckades slå en home run efter att Nikki Sixx hade skruvat bollen lite dåligt, vilket ledde till att mangakaraktären Yotsuba, Kenny från South Park och en "boomer" från Left 4 Dead kunde ta sig runt banan och samla en handfull poäng till hemmalaget. Wii Sports handlade nästan aldrig om att utöva själva sporterna, utan om att se hur alla dessa olika figurer interagerade med varandra och i någon mån även skapa roliga narrativ som vi kunde engagera oss i. Det geniala i konceptet låg i enkelheten där Nintendo hittade ett sätt att släppa loss vår kreativitet med förhållandevis sparsamma verktyg. Allt handlade om bilden som vi själva projicerade på karaktärerna som vi återskapade och jag minns att jag tänkte att vi hade kunnat göra så mycket mer om våra valmöjligheter i karaktärsskapandet var bara lite mer omfattande.

Nintendo låg förstås steget före och släppte ett par år senare livssimulatorn Tomodachi Life till 3DS och även om det tyvärr flög under min radar så har jag nu äntligen fått komma tillbaka och leva ut mina Mii-drömmar i ett spel som lägger allt krut på just det som vi försökte åstadkomma i Wii Sports; nämligen att låta kreativiteten flöda och se mina små kreationer interagera med varandra som vänner.

I Tomodachi Life: Living the Dream går allt ut på att bygga upp ditt eget samhälle av unika personligheter på en ö som du blir tilldelad så snart spelet drar igång. Redan från start fick jag ett positivt intryck av möjligheten att inte bara namnge dina Mii-karaktärers gemensamma hem, utan även skräddarsy sättet som den uttalas på. Det gäller egentligen varje gång ett namn ska skapas eller en signaturfras ska designas att jag först får skriva ut den i ren text för att sedan på en ny rad kunna bestämma uttalet. Det blir extra praktiskt när jag vill introducera svenska karaktärer eller uttryck till ön och även om mina Mii-figurers uttal sällan blir helt perfekt så känns språkskillnaden aldrig som ett hinder i mina kreativa upptåg. För att tydligt etablera min relation som öns överhuvud så kom jag fram till att jag ska tituleras som "Kapten" men varje gång en Mii ska försöka sig på att uttala mitt namn så måste de kalla mig för "Oh Captain my Captain". Enkelt men ack så roligt.

På tal om Mii:s så är det förstås på dessa små charmtroll som Nintendo lägger nästan allt sitt krut i Tomodachi Life: Living the Dream. Det första som händer efter att jag har anlänt till min personliga kontinent är att jag får skapa min allra första invånare; Ozzy. Att karaktärsskaparläget skulle ha utvecklats sedan Wii-tiden är förstås en ren självklarhet men när jag första gången bläddrade igenom menyerna av ögon, näsor, hår och andra utseendemässiga särdrag blev jag ändå lite lycklig i själen av att se hur mycket kärlek och personlighet som jag kan skämma bort mina små skapelser med. För det är ett gediget galleri av valmöjligheter som jag bjuds på, där jag i hög grad också tillåts vrida och vända på mina karaktärers anletsdrag tills jag känner mig helt nöjd.

Att en karaktär är mer än sitt utseende är förstås något som Nintendo är väl medvetna om så innan Ozzy kunde släppas fri på ön så fick jag utforma hans personlighet. Genom att ta ställning till vad som inte verkar ligga alltför långt ifrån ett klassiskt personlighetstest kunde hans karaktär växa fram. Rösten är ett annat viktigt särdrag hos varje unik personlighet och trots att jag kan uppleva att precis alla Mii:s tenderar att låta lite för burkigt mekaniskt för min smak så uppskattar jag hur jag tillåts att skräddarsy allt ifrån röstdjup till satsmelodi så att varje karaktärs stämma har möjligheten att hitta sin unika klang.

När Ozzy har funnit sin identitet släpps han äntligen ut på den lilla ön och jag får ta del av Tomodachi Lifes grundläggande mekaniker. Allt handlar om mina Mii-figurers viljor, drömmar och utveckling där både kontinentens och varje enskild karaktärs utveckling bygger på att bejaka invånarnas viljor och behov på ett eller annat sätt. Belöningarna för att utveckla mina Mii:s är aldrig av någon storslagen typ, utan varje avancerad nivå låter mig istället identifiera en ny pusselbit till en utvald karaktärs personlighet. Varje enskild belöning känns förvisso ganska sparsam i omfång men det bygger också upp en vilja hos mig att fortsätta investera i mina små figurer för att de på sikt ska kunna utvecklas till fullständigt säregna individer. Oavsett om jag väljer en säregen gångstil eller att konstruera en egen catchphrase som någon säger varje gång denne ska äta något så upplever jag att luckorna i personlighetspusslet sakta men säkert fylls i. Just när det handlar om att designa nya meningar och fraser, som mina Mii:s sedan börjar använda i vardagen är oväntat roligt och de första gångerna som jag hörde Ozzy säga "I wish they would serve bats" innan han högg in på sin lunch kunde jag inte hålla mig för skratt.

Allt eftersom nya invånare flyttar till ön börjar en liten stad att formas med både bostadshus och diverse butiker där jag ofta ges ytterligare möjlighet att vara kreativ. Personlighetsdrag är nämligen inte det enda som går att skräddarsy, utan tids nog får jag också möjllighet att utforma allt från kläder till personliga föremål. Verktygen som används till skapandet är förvisso lite pilliga och tar en stund att sätta sig in i men i slutändan upplever jag att det är värt besväret för detaljnivån som går att uppnå med lite arbete är helt klart värd besväret. Att se mina invånare traska omkring i personlgt designade utstyrslar och plocka fram diverse unika prylar bidrar starkt till känslan av en levande och personlig värld. Ju mer tid jag lägger på att skapa nya detaljer, desto mer känns ön som min egen unika kanon.

Som kontinentens överhuvud faller det givetvis även på mig att agera planarkitekt för mina invånares växande samhälle. Allt eftersom fler individer flyttar in växer också öns omfång och precis som med enskilda karaktärer så har jag möjlighet att utforma världen efter mitt eget tycke. I mitt tycke är detta dock Tomodachi Lifes svagaste del, då jag allt som oftast upplever det som lite besvärligt varje gång jag måste bygga om planlösningen för att göra utrymme för en ny butik eller någon annan typ av expansion. Spelet vill dessutom prompt att jag placerar ut en nyligen upplåst byggnad så fort detta blir aktuellt, utan att jag får valet att flytta om min befintliga stadskärna först. Väljer jag att låta spelet bestämma plats själv så väljer det i regel första bästa öppna yta, vilket till exempel kan leda till att öns stora sandstrand får agera lagerplats tills dess att jag har skapat en vettigare lösning.

Som jag skrev i inledningen så handlar min nöje i Tomodachi Life: Living the Dream dock inte om spelmekaniska lösningar utan om samspelet mellan karaktärer, precis som det gjorde i Wii Sports för alla dessa år sedan. På det stora hela lyckas Nintendo ganska bra med att fånga den levande känslan av olika personligheter som möts och interagerar men jag kan trots detta inte undgå att känna något saknas. För när jag har vant mig vid alla personliga fraser, unika klädstilar och smeknamn så upplever jag att illusionen inte når riktigt hela vägen ut. Mina Mii:s hamnar i regel i ungefär samma situationer och säger ungefär samma saker till varandra vilket till slut gör att allt börjar kännas repetitivt och en aning förutsebart. Samspelet fungerade bättre när allt var idéer i mitt huvud och allt eftersom jag börjar syna sömmarna så saknar jag den där känslan av liv som för mig var hela syftet med upplevelsen. Åtminstone i grunden. Det kanske är en orättvis jämförelse att ställa Tomodachi Life: Living the Dream mot själva idén av ett personligt och dynamiskt samhälle men det är ändå där jag landar.

Mii-designen är trots charmen i dess enkelhet inte heller Nintendos starkaste kort, utan i min mening snarare ganska anonym. Speciellt när man jämför med hur speljättens övriga ikoner tenderar att skryta med både färg och formmässig briljans faller Mii-världen ganska platt och känns i förlängningen lite tråkig att befinna sig i ur ett rent estetiskt perspektiv. Det blir helt enkelt lite för blekt och om man som jag är ute efter det unika samspelet mellan karaktärer så tror jag att man kommer längre med att spela något i stil med The Sims.

På det stora hela tror jag dock att det är viktigt hålla förväntningarna på en rimlig nivå och om jag ska utgå från att detta är en serie som härstammar från en kostnadsfri gimmick till Wii så är det riktigt roligt att se hur villiga Nintendo är att bygga vidare på alla sina varumärken, hur oväntade dessa än må vara till en början. Det ska också sägas att jag främst har avnjutit Tomodachi Life: Living the Dream under längre sittningar i soffan medan jag nu i efterhand kan föreställa mig att det är ett spel som är betydligt bättre anpassat för bärbart spelande i korta sessioner.

Trots att min tid tillsammans med Ozzy och hans vänner har inte har varit en helt fläckfri sådan så är min upplevelse ändå övervägande positiv. Tomodachi Life: Living the Dream är mysigt och fullt av kreativ glädje för den som vill ta sig tiden att bygga ett Mii-samhälle med personlighet. Jag vill argumentera för att det dock krävs en hel del fantasi från dig som spelare för att du ska få ut det fulla värdet av upplevelsen. Då menar jag inte bara en vilja att skapa rent grafiskt, utan även en övergripande tanke om vilka dina karaktärer är och hur deras relationer till de övriga invånarna ska se ut. Bygg din egen berättelse och se vad som händer. För mig är Tomodachi Life: Living the Dream främst ett bra verktyg för kreativt tänkande medan det sedan är upp till oss som spelare att avgöra vad vi vill skapa.