Tomb Raider: The Legend of Lara Croft (Netflix)

Det gör lite ont i mitt sotsvarta estethjärta att Netflix beslutade sig för att ge TV-världens Lara Croft samma animationsfattigt stela, 90-talsdoftande trista utseende som 99% av all annan budgetanimation som släpps idag. För The Legends of Lara Croft ser för det mesta rätt anskrämligt ut. Karaktärerna rör knappt munnarna när de pratar, skalningen av förgrund kontra bakgrund under ut/in-zoomningar ser ut som ett multimediaprojekt från 1994 och det finns actionscener här som innehåller så pass få animationsrutor/sekvenser att det stundtals mer ser ut som en diabildsshow. Tyvärr. Tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr. För detta - Hade verkligen kunnat bli precis hur läckert som helst sett till design och animationsarbetet.

Netflix bevisade med det fransk-producerade mästerverket Arcane (baserat på League of Legends) att de har i allra högsta grad avser göra ambitiösa, påkostade, estetiskt otroligt märkvärdiga adaptioner av de spelserier de inhandlar licens för att tolka. Synd bara att tidernas mest ikoniska spelhjältinna av någon outgrundlig anledning inte kvalificerade sig för något mer än knaggligt styltigt stel 90-talsanimation snarare än den stil, design och detaljrikedom som Arcane innehåller. Men-men... Skönheten sitter ju på insidan heter det ju och även om det kanske inte riktigt rör Lara Croft som karaktär, är detta helt klart en TV-spelsadaption som fungerar väldigt väl sett till story, inbakad mytologi, berättande, röstskådespeleri och klippning.

Tomb Raider: The Legend of Lara Croft är ingen "origin-story", det är ingen prolog till spelen eller någon fristående grej. Tvärtom. Detta är en serie i tio avsnitt (cirka 25-26 minuter vardera) som tar vid direkt efter händelserna i Crystal Dynamics Shadow of the Tomb Raider. Denna serie är tänkt att fungera som en brygga mellan Crystal Dynamics hyllade "moderna" trilogi Tomb Raider-spel och spelen som Core Design släppte till Playstation under slutet av 90-talet. När pilotavsnittet dundrar igång får vi träffa en nedslagen, vilsen, mörk Lara som flyr verkligheten, hamnar i slagsmål och oroar sina vänner på hemmaplan (hon vandrar jorden, likt en plågad nomad) till följd av händelserna i det senaste spelet. Roth är död. Han dog när han offrade sitt liv för att rädda Lara och det samvete som det fört med sig, plågar en omskakad Lara vars mardrömmar spiller över till hennes verklighet. Det är här som hon skapas, hjältinnan. I skärselden, plågad av sina egna tvångstankar och av sorg, saknad och ånger - Lyckas hon samla tillräckligt med kraft för att ge sig ut på sitt största äventyr hittills.

En tjusigt grånad supertjuv lyckas nästla sig in i Croft Manor, stjäl en av Laras fars reliker och startar därmed en kedjereaktion som ekar över hela världen. Det blir Lara (och Jonahs) uppdrag att jaga denna skickliga skurk land och rike runt i ett äventyr som verkligen känns som ett riktigt lyckat Tomb Raider-spel. Paris, Sahara, Arctis, Maya-tempel, gravar... Allt som hör Tomb Raider till slängas fram här på det finaste av silverfat och hela grejen med en kvinnlig mix mellan Indiana Jones och James Bond, fungerar för det mesta väldigt väl, här. Hayley Atwell från Captain America-rullarna gör dessutom den absolut bästa tolkningen av Lara som karaktär, bjuder på alldeles lysande röstskådespeleri där vi bara genom hennes retorik, röstläge och agerande märker av, avsnitt-för-avsnitt, hur Crystal Dynamics tonårsäventyrare växer upp till den hjältinna hon väl var i Core Designs tre första spel.

Netflix har med Castlevania, Cyberpunk, Arcane och nu Tomb Raider visat sig vara helt rätt ute gällande dessa sevärda adaptioner. Jag har minus designstilen och de superstela animationerna ingenting att klaga på här utan fokuserar istället på att rekommendera dig att kika in The Legend of Lara Croft.