Tomb Raider IV-VI Remastered

Det finns en något pretentiös Tomb Raider-älskare i mig som helst av allt skulle vilja försöka få det till att magin, charmen och karisman i denna spelserie började avta med markant marginal redan efter Tomb Raider II, men det är inte sant. Jag var av denna enkla åsikt fram till förra året då jag i brist på villig frilansare återbesökte samtliga tre spel i den föregående samlingen, och insåg relativt snabbt att alla tre spel höll och håller relativt hög klass. Jag minns framförallt trean som direkt dåligt men skulle idag klassa det som klart godkänt medan det första äventyret för egen del står sig som ett av tidernas mest märkvärdiga spel - alla tänkbara kategorier.

Jag minns också hur trött jag var på samma gamla formel när Core Design och Eidos väl rullade ut det fjärde spelet i serien, Tomb Raider: The Last Revelation. Jag hade då, tre år efter debuten av originaläventyret, ätit mig proppmätt på samma slags utforskande, samma slags miljöbaserade pussel och samma slags stelbenta spelkontroll. Med det sagt var The Last Revelation (1999) aldrig dåligt och när jag nu återupplevt det, har det slagit mig hur underskattat det trots allt är. Temat här är astrologi och hur stjärnorna styrde framförallt de gamla egyptierna och det är en välskriven och vettigt strukturerad berättelse med fint hopsnickrade manér och en hel del riktigt finurliga pussel, som vi får här. Detta trots att utvecklingsteamet vid det här laget (The Last Revelation utvecklades samtidigt som Tomb Raider III vilket innebär att Core Designs kärnteam hade delats upp på mitten och jobbade dubbelt så hårt, med dubbla mängden spel) var helt slutkörda.

Det femte spelet i denna hyperpopulära spelföljetong stavas Tomb Raider: Chronicles (2000) och när äventyret börjar tros Lara Croft vara död efter händelserna i The Last Revelation. Vi får via godtyckliga återblickar spela igenom "Lost Levels" från Tomb Raider III samt The Last Revelation i ett äventyr som känns lite som Lara-pytt. Snabbt hoprafsade bortklippta banor från tidigare spel som mjölkades till sista droppen för att Eidos krävde Core Design på ett fullfjädrat spel per år, ungefär. Visst finns det pussel här (också) som är snillrikt planerade och visst finns det en del utforskande här som passerat mig obemärkt förbi vid tidigare tillfällen, som jag nu uppskattar snarare än undviket, men på det stora hela märks det idag rätt tydligt att Core Design var aptrötta på Lara Croft vid det här laget och att fantasin i mångt och mycket var slut.

Det tredje spelet i denna samling är inget mindre än den direkt hutlöst utskrattade pekoralet Tomb Raider: The Angel of Darkness som vi här på Gamereactor belönade med en svag 4:a i betyg (oktober 2003) och då i ärlighetens namn var rätt jädra generösa, skulle jag säga. För detta är ett riktigt eländigt spel som inte gör särskilt mycket annat än att irritera. Core Design arbetade parallellt med såväl Tomb Raider III, The Last Revelation, Chronicles samt Angel eftersom detta äventyr baserades på en helt ny version av deras egen spelmotor, nu optimerad för Playstation 2 istället för Playstation, och med ett annat fokus rent spelmässigt. Lara var nu någon slags Solid Snake-wannabe, kunde smyga, attackera fiender bakifrån och strypa ut dem utan att röja sin position och istället för katakomber och enorma grottsystem bestod många av banorna av inomhusmiljöer i London. Vilket inte fungerade för fem ruttna ören. The Angel of Darkness var helt värdelöst för (snart) 22 år sen och det är ännu sämre idag.

Och det är väl där som skon klämmer för egen del när det gäller denna samling spel, vilket inte var fallet med Tomb Raider I-III Remastered. Dessa tre spel är inte i närheten av lika bra som de första tre om vi ska se någon slags helhet här, vilket såklart drar ned betyget. med det sagt är det enkelt att se alla de förbättringar som Aspyr gjort sett till själva konverteringsarbetet i sig. Det går fortfarande att hoppa fritt mellan den gamla grafiken och den nya, polerade. Skärmuppdateringen hackar och hostar mycket mindre den här gången när man gör dessa hopp och skiftet mellan "Modern controls" och "Tank controls" (originalet) flyter ännu smidigare precis som två nya animationer som lagts till för att underlätta Laras klättrande. Photo Mode har utökats också och är här alldeles suveränt.

Tomb Raider IV-VI Remastered är således ett väl utfört arbete sett till Aspyrs insats men originalspelen som här fått modern behandling håller inte riktigt måttet vilket gör att betyget stannar på en femma. Det är förvisso ett stycke spelhistoria det här men med tanke på hur mediokert Chronicles är och hur uselt Tomb Raider: The Angel of Darkness är - har jag svårt att se hur detta ska kunna bli någon kioskvältare.