100 år in i framtiden är Tokyos västra del en utopi. 100% automatiserat, fritt från allt vad kriminalitet heter, prunkande vackert, präglat av årtionden av välfärd och en totalitär polisstat som bevakar via smart implementerade hjälpmedel i varje liten beståndsdel av varje liten del av staden - samtliga invånare. Här bor den föräldralösa Kai som om dagen arbetar med internetsäkerhet men på natten agerar stilsäker hacker som kan knäcka den mest svårgenomträngliga statliga superkoden för att komma åt information som förenklar, bryter ned murar och ställer saker till hennes egen fördel.
Kai stöter på problem, dock, när hon på uppdrag av en bortskämd rik liten tonårstjej färdas till Tokyos östra distrikt, till slummen, för att köpa en näve av det nya knarket som lamslagit delar av Japans huvudstad, blir haffad av Tokyos knarkpolis, hackar personklockan för ledaren för en av stadens motorcykelgäng och blir dubbelt jagad av såväl kriminella som poliser. Kai sitter i skiten helt enkelt, kan inte återvända hem och måste således ansluta sig till motorcykelbrottslingarna Hugo, Spoke och Watari för att sakta-men-säkert avtäcka en statlig komplott mot stadens invånare som bland annat innefattar smugglandet och dödandet av föräldralösa barn.
På pappret låter Tokyo Override mörkt. Premissen är mörk, i sig. Temat om utanförskap, förtryck, lojalitet, tillhörighet och revolt är knappast något nytt för mangagenren, snarare en given del av hela genren i sig och Netflix har här blandat friskt av ingredienser från Akira, Ghost in the Shell samt Big Hero 6. För även om synopsis låter tematiskt mörkt på pappret är tonen i Tokyo Override dessvärre långt ifrån så dyster som den borde vara. Tvärtom finns det en dagsljuspräglad lättsamhet här som inte riktigt gör grundstoryn rättvisa, enligt mig. Det blir väldigt mycket barnprogram av det och då pratar jag Bolibompa snarare än Arcane. Cowboy Bebop-manusförfattaren Dai Satō har valt att inte gå på djupet vare sig gällande förtrycket i Tokyo, de statliga korruptionen, Kais bakgrund eller motorcykelgängets personligheter vilket gör att de sex avsnitt som säsong ett består av blir en smula... Ytliga.
Tokyo Override tar rent berättarmässigt aldrig fart. Det blir inte sällan enformigt och förlitar sig alldeles för mycket på de motorcykelbaserade jakt-sekvenserna där samma kurva tas med samma Honda-baserade MC-sladd 600 gånger innan våra antihjältar når den tilltänkta destinationen. Det är dock ohyggligt snyggt, vilket känns som om det varit fokus för Netflix produktionsteam under de tre år som det tagit att färdigställa de 169 minuter som serien består av. Det märks att man kikat både en och två gånger på Arcane och ett antal gånger på Spider-Man: Into the Spider-Verse och jag älskar hur primärt dessa två produktioner öppnat upp dörrarna för en annan typ av 3D-animation än den som Pixar, Fox och Disney pysslat med de senaste 30 åren. Handmålade texturer på datorgjorda 3D-modeller är så fantastiskt läckert och långa partier av Tokyo Override är sådär gastkramande vackra. I slutändan är Netflix nya anime helt okej men inget mer. Det är mycket (supertjusig) yta här men inte jättemycket substans.