Tio snyggaste omslagen - Playstation

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Epost *

Namn *

När jag valde att utse tio omslag till Playstation kände jag någonstans ett "Ja men naturligtvis!" - då det är en spelkonsol som ligger mig extra varmt om hjärtat och är enligt mig en av de främsta retromaskinerna än idag; en stilig pjäs vars spelkatalog är legendarisk. Reglerna skrevs om genom ny banbrytande teknik och polygoner, 3D-karaktärer, överlägset ljud via CD - pampiga förrenderade mellansekvenser och inte minst mängder och åter mängder av titlar vi betraktar som tidlösa.

Men majoriteten av just spelomslagen till Playstation, de var ju med facit i hand inte särskilt vackra - alls. Merparten har inte riktigt klarat tidens tand eller åldrats med värdighet, även om flertalet är både fulsnygga och andas nostalgi. Omslagen pryddes generellt av tidstypiskt plastiga in-game-renders av huvudkaraktärer, flashiga fordon, explosioner och galna loggor; det ena vräkigare och "In your face!" än det andra. Mycket av detta vittnade om hur Sony ville profilera sig mot Sega och Nintendo, där Playstation var den mer "vuxna" tonåringen med kaxig attityd i rummet. Jag fick rannsaka mig ordentligt och vad som kändes givet från start blev en regelrätt utmaning. Men jag lyckades trots detta vaska fram en handfull omslag som jag tyckte stack ut till det bättre på en rad olika sätt.

10. Final Doom

Doom har släppts i omgångar till allt sedan tidernas begynnelse - så även Playstation. Det här omslaget stack ut på hyllan i min lokala uthyrningsbutik, VideoFilmCenter. Jag kunde inte hyra det då jag inte hade åldern inne (lite beroende på vem som stod bakom disken just den dagen, ska tilläggas). Jag hade även lite äldre vänner i min närhet som öppnade dörrar. Jag fastnade för det svarta, militärt hårda omslaget med en logga som lät både definitiv och våldsam, där mer av allt utlovades. "I det enkla bor det vackra" som Ernst brukar säga - en plats där demoner sågas med motorsåg eller reduceras till råbiff genom knytnävar när ammunitionen tryter.

9. Silent Hill

Jag har alltid uppskattat hur depraverat det här är. Det är skitigt och rått, har en rostig och nedgången färgskala med en logga som är både obehaglig och förvirrat trasig. Något står inte riktigt rätt till. Mycket riktigt låg det också till på det viset, då här vankades psykologisk och fysisk skräck där den tjocka dimman på den tiden nyttjades främst för att dölja skavanker och hårdvarubegränsningar när miljöerna ritades upp, vilket var lika klurigt som effektivt - men som sedan dess har kommit att bli ett signum för spelserien som än idag är högaktuell.

8. Tekken 3

Jag hade hela trilogin av Namcos fightingspel, de två första spelades dag och natt, både ensam och mot grannarna på gatan efter skolan. Eller på helger och sommarlov när vi "sov över". Omslagen till de två första var hiskeligt strykfula - men tredje gången gillt, då fick man till något som jag anser är både ikoniskt och läckert. Det må vara just en render av nyintroducerade kämpen Jin Kazama som spänner blicken i dig och är i fullt sjå med att dra på sig handsken han ska lappa till dig med - men han gör det genom att utstråla kraft och självsäkerhet vars helhet och färgskala alltid har fungerat för mig, bortsett från tribaltatueringen.

7. Wipeout 2097

Wipeout vrålade fram med sin framtidsracing där omslagen lockade med ett futuristiskt tänk och raka linjer, smått sterila, avskalade och väldigt rena utan lull-lull. De fångade ens blick just för att de stod ut genom enkelhet, men som i allra högsta grad definierade Sonys uppercutprofil när skivan laddat klart och svävarna for fram i 1000km/h. Just 2097 med sin wireframe-tunnel på omslaget skulle även kunna vara ett av de där flashiga equalizer-tilläggen till Winamp, för den som minns.

6. Vagrant Story

Squaresoft som de hette på den tiden hade kunnat fylla hälften av placeringarna i denna listan med sina omslag, även de mer simpla som Final Fantasy VII. De japanska illustratörerna, i det här fallet Akihiko Yoshida (verksam än idag inom Square Enix) stod bakom detta lilla konstverk. Det fanns ett helt annat tänk från japanska studios; mer stolthet, finess och hantverk. Något som också fick många japanska rollspel att stå ut i mängden - både i form av vackra målningar som prydde askarna, men även som spel betraktade. Vagrant Story var helt klart ett av dem, på båda punkter.

5. Gran Turismo

Bara namnet på det här spelet förtjänar en utmärkelse. Det är kompromisslöst och andas klasskillnad - ett finare, dyrare och lyxigare segment. Att Polyphony Digital tryckte sin träffsäkra logga som däckmönster var genialisk - "The Real Driving Simulator". Det rådde inga som helst tvivel om vad spelet innebar när det rullade fram. Jag hade däremot inte särskilt roligt med den här titeln på den tiden, men jag köpte det till följd av hype när jag semestrade i Simrishamn med familjen samma år som det kom. Jag var helt enkelt för ung för körkort på den tiden och föredrog mer lättsam arkadracing som bland annat Ridge Racer bjöd på.

4. Dino Crisis

Capcom gjorde helt rätt här, nämligen att åka räkmacka på Stevens Spielbergs hyllade Jurassic Park som trollband en hel värld några år tidigare. Efter att Shinji Mikami etablerat sig som skräckspelens mästare efter Resident Evil och satsade på dinosaurier i ett stickspår - då valde man också ett motiv för sitt omslag som tydligt flörtade med något obehagligt och bekant som många kände igen. Velociraptor-tassen intill en blodpöl var lika skräckinjagande som effektiv och ja... den lämnade avtryck.

3. Metal Gear Solid

Jag älskar Yoji Shinkawa som illustratör och designer, utan honom hade Hideo Kojimas samtliga spel troligtvis också sett radikalt annorlunda ut. Inför Solid Snakes... inte debut, men definitivt stora globala genomslag - är omslaget lika spännande, lömskt, träffsäkert som stilfullt exekverat. Silhuetten med inslag av vad som liknar en svart/vit värmekamera är ett omslag som gått till historien. Det var ett av de allra bästa spelen till Playstation och jag drömmer än idag om en påkostad remake som görs rättvisa, till skillnad från styggelsen The Twin Snakes till Gamecube.

2. Resident Evil

Vad är det egentligen vi tittar på här - är det ett bläckplumpstest á la rorschach - och vad i hela friden är det för vapen Chris Redfield (som jag förmodar att det ska föreställa) håller i sina händer? Det är smetigt och det är rörigt - men det är för mig ett av de där omslagen som definierade Playstation-epoken. Jag ser spindelben, skuggor som jag misstänker tillhör de där jävla grodmonstren som halshögg dig ur en vinkel du inte såg komma. Skräcken i det uppspärrade ögat som stirrar rakt in i terrorn gick till historien. Jag älskar kompositionen. Resident Evil fyller 30 år i år - grattis och skål för nästkommande 30.

1. Castlevania: Symphony of the Night

Här har vi det - omslaget som drar det längsta strået enligt min subjektiva mening. Alucard, tillika Draculas son pryder Konamis till denna dag oöverträffade Castlevania-spel som är en ren fröjd för ögat. Detaljrikedomen lämnar inget att önska med slottet i bakgrunden och de nedbrunna ljusstakarna i förgrunden, där spelseriens gotiska härlighet och stilbildande reboot av varumärket gjorde revolution. Begreppet "Metroidvania" myntades efter att man ogenerat sneglat mot Nintendos Metroid-serie inför spelupplägg och designmekanik. Har du måhända detta spel i din ägo? Då sitter du på en riktig guldklimp som du bör ställa på en hylla, kanske rama in - men absolut titta på dagligen. Det är värt pengar idag - så håll hårt i det.

Vilka omslag minns du lite extra till Sonys Playstation, tillika ångvält som tog världen på sängen?