They Cloned Tyrone (Netflix)

Plötsligt händer det, att ett litet guldkorn dyker upp mitt i den värsta streamingtorkan vi upplevt på länge. För det är nog de flesta överens om, att det har varit en exceptionellt dålig sommar för streamad film och nu är vi nästan tillbaka till den gamla goda tiden då man fick masa sig iväg till biografen för att se kvalitetsfilm. Till vissas glädje och till andras förtret skall väl tilläggas och nog för att det är ett tydligt fokus på serier hos de flesta tjänsteleverantörer under en längre tid men det är faktiskt häpnadsväckande att se hur så många plattformar kan leverera så lite som man har gjort den här sommaren och Netflix har kanske stått för det allra skralaste utbudet av dem alla. Men They Cloned Tyrone sticker ut. Den vågar lite mer och skäms inte för det. Nu skall det dock sägas att det inte är en ny film per se, den har trots allt drygt två år på nacken men har av oklar anledning inte släppts förrän nu, vilket oftast brukar vara ett varningstecken, ett tydligt budskap att det är alldeles för dåligt. Att ingen vill ta i aktuell film med tång och att det är just därför den har legat och samlat damm på hyllan men emellanåt kan det vara helt rätt att bida sin tid och vänta in det perfekta tillfället. Som nu, när konkurrensen är synnerligen svag.

Den som gillar Jordan Peeles verk kommer omgående att känna igen sig i regissören Juel Taylors värld. Det är stört omöjligt att se They Cloned Tyrone utan att dra paralleller till både Get Out och Nope men Taylor står ändå stadigt på egna ben och lyckas med bravur fånga den där gryniga, sobert smutsiga Blaxploation-känslan från det strama 70-talet samtidigt som han klarar av att jonglera de ultramoderna partierna med stadig hand. Visst spårar det ur ibland när han försöker få in lite väl mycket på en gång men för det mesta klarar Juel sig undan med äran i behåll här, mycket tack vare en strålande ensemble som hanterar allt från slapstick-humor till klassisk skräckrulle. Inspirationskällorna är som sagt många, allt från Arkiv X till Cabin in the Woods men i grunden, som själva stöttepelaren hittar vi ett koncept som är så uttjatat numera att protestlistor borde skrivas. Japp, det är dags för måndag hela veckan igen. Den här gången är det John Boyega som sällar sig en celeber skara, som förutom Mr. Groundhog Day själv, Bill Murray också består av bland annat Tom Cruise, Adam Sandler och Jake Gyllehaal som alla har tvingats återuppleva samma dag om och om igen.

Fontaine (Boyega) är knarklangaren som skjuts ihjäl efter att ha försökt driva in en skuld för att sedan vakna upp i samma säng varje morgon som om ingenting hänt. Sedan löper dagen på. Precis som den föregående, med samma skrapade nitlott och samma törstiga fyllo men ändå med små minnesfragment som ligger kvar, en svag känsla av deja vu. Men han dör igen. I samma uppgörelse, med samma kund och den som är skyldig Fontaine pengar är ingen mindre än stjärnhallicken Slick Charles (Jamie Foxx), pimparnas pimp. En gång i tiden stolt mottagare av utmärkelsen årets hallick. När Fontaine dyker upp igen nästa dag, livs levande blir sutenören förstås mäkta förvånad och lika perplex är vittnet till avrättningen, glädjeflickan Yo-Yo (Teyonah Parris), som tröttnat på att sälja sig och planerar att byta prostitution mot blockchain. Fontaine själv undrar såklart också varför han fortfarande andas och tänker gå till botten med mysteriet, kosta vad det kosta vill. De tre slår därmed sina påsar ihop och tänker inte ge sig innan de har tagit reda på vad sjutton det är som pågår i stadsdelen The Glen.

Ingenting är som man tror i They Cloned Tyrone och det är svårt att överhuvudtaget skriva en recension utan att riskera att spoila den skönt skruvade storyn som innehåller både konspirationer och framtidsteknologi. Det är mycket absurditet man måste svälja för att kunna njuta fullt men det är också precis det som gör filmen så sevärd. Det här är en åktur som heter duga, ingen fjösig söndagsåkning direkt. Nej, det är en stökig resa full av attityd och som jag var inne på så rör den sig ständigt över genregränserna. Ena stunden sitter man och asgarvar åt en dråplig situation som är lika dum som den är genial och nästa sitter man med hjärtat i halsgropen. Här önskar jag dock att Taylor hade vågat ännu mer, lossat på bromsen och levererat fullt ut på spänningen han byggt upp under tid. Nu blir det aldrig riktigt den där nagelbitaren utan hjärtat är snart tillbaka nere i bröstkorgen igen. Dialogen är precis som man kan förvänta sig i en samhällskritisk blaxploitation-rulle vass, rapp och kaxig och full av popkulturella referenser. Soundtracket är funkigt och stöddigt, som sig bör men utan en gatusmart skådespelarensemble som backar upp den kaxighet som genomsyrar hela rullen så hade det här fallit platt. Tur då att Boyega, Foxx och Parris är i kollektiv högform. En stoisk herre, en glappkäft med swag och en orädd kvinna som kompletterar varandra på ett alldeles utmärkt sätt. They Cloned Tyrone är dock som allra bäst de första två tredjedelarna, innan alla korten ligger på bordet. Sedan blir det tyvärr som så ofta när mystiken väl lättar, lite av en transportsträcka fram till slutet men som helhet förgyller den trots allt en riktigt skral streamingsommar och Juel Taylor levererar här något så ovanligt som en film som känns både unik och utmanande.