The Smurfs: Dreams

Lika förvånad över om någon sade att de verkligen älskade Fred Flinta, lika överraskad hade jag blivit av att höra någon berätta att de älskade de anonyma smurfarna, vars mest spännande egenskap är deras storlek och kroppsfärg. Det fanns en tecknad TV-serie minns jag, som jag under barndomens helgmorgnar zappade förbi innan jag fann det jag sökte. Jag vill också minnas överdimensionerade blå och vita mjukdjur och plastfigurer som krängdes i överflöd på bondmarknader, men ungefär så långt sträcker sig min vetskap och mitt engagemang för de blåa pysslingarna. En mellanmjölks-franchise som jag alltid hållit på en armlängds avstånd, ungefär.

The Smurfs: Dreams påminner dock lite om just den tiden jag drömmer mig tillbaka till. Då, runt sena 90-talet var licensspel det hetaste som fanns och alla kända figurer, maskotar och karaktärer skulle ha egna spel. Vad som hände var emellertid att kända figurer inte sällan klipptes, klistrades och skohornades in i nästintill färdiga äventyr de egentligen inte hade något att göra med - mer än att de skulle sälja dem, det vill säga. Sen behövde spelen visserligen inte bli pannkaka för det, men det osade ju betydligt mindre kärlek än girighet.

I smurfarnas nya äventyr har Gargamel förgiftat pysslingarnas främsta näringskälla och varuexport, smurfbär, med magisk kloroform eller rohypnol. Hela smurfbyn somnar och det är upp till en själv att dyka in i respektive smurfs drömmar och frigöra dem från den eviga sömnen. Genom att hoppa upp på den gigantiska kudden mitt i smurfbyn hamnar jag på en världskarta där jag väljer ut banorna på en enkel, tvådimensionell stjärnkarta. Somliga smurfar kräver att flertalet banor, sammanlänkade i större stjärntecken, klaras av, medan sömnen har ett lättare grepp om andra.

Banorna är av det slags 2.5-dimensionella snitt, sedda snett uppifrån, som vi känner igen från främst Super Mario 3D World, och cirkulerar (ibland) kring enklare premisser som hör ihop med smurfen vars dröm vi befinner oss i. Kock-smurfens drömmar ser självklart ut som mat, smurfans drömvärld är ett paradis som successivt vänds ut och in till en mardröm och vanity smurfs nivåer utgörs av spegelpalats med omvända perspektiv.

Ingen av banorna är några under av plattformsbriljans, och att gå från Astro Bot till det här är ingen schysst jämförelse. Man märker alltför väl vilket B-lag Ocellus Services är i jämförelse med utvecklare som Team Asobi, men variationen på gimmickarna är däremot ofta god och miljöerna hinner inte sällan bytas ut mot nästa innan jag hinner tröttna. Från att skjuta varm kola hos kock-smurfen, slåss med hammare hos smurfan och smyga undan jättesmurfar hos vanity. Dessa större stjärntecknen avslutas dessutom med visuellt hänförande bossar som, om jag kisar lite, åtminstone kan liknas vid några av Nintendos eller Sonys maskotars dito.

Smurfarnas kloroform smittar däremot av sig på mig i mellanpartierna. Alla mindre drömmar/stjärntecken i The Smurfs: Dreams består nämligen av gul-lila banor som inte knyter an till resten av spelets visuella och tematiska stil, alls. Här ska brainy-smurf spela fotboll (?), tailor-smurf plattformshoppa över praliner och chokladkakor och painter-smurf ska ta sig fram över en digitalt korrupt sörja genom utplacerade dunkuddar. Att Ocellus Services haft ett gäng banor och idéer de kunnat knyta an till ett par smurfar, och sedan kastat in överblivna koncept på dessa placeholder-banor, det är mer än tydligt. Med dessa sporadiska, utspädda dippar blir upplevelsen mer än lovligt ojämn, och att spelet klockar in på runt fyra timmar (för 449 kr) för en enkel genomspelning gör inte saken mindre uppseendeväckande.

Kanske stressades och prånglades The Smurfs: Dreams ut till en ny film, jag vet inte. Känner jag mig själv hade jag ändå bara zappat förbi den och skakat på huvudet åt den ackompanjerande merchandisen. Men så är jag något av en gubbe, också, och det är inte jag som utgör den huvudsakliga målgruppen heller. Som ett av förhållandevis få plattformsspel där ute erbjuder The Smurfs: Dreams fullfjädrad co-op på samma skärm, och som förälder ihop med sitt barn är jag tämligen säker på att många av de petitesser jag nämnt går att förbise. Tro inte att du som gubbe eller tant kommer att ha en särskilt stimulerande upplevelse själv bara, och därför blir det inte mer än en stark femma.