Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
The Sandman (Netflix)

The Sandman (Netflix)

Måns har spenderat en helg med John Blund i Netflix senaste storsatsning och han känner sig allt annat än trött...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Fantasy är svårt. Premisserna är ofta desamma med skyhöga ambitioner, en blytung budget och ett massivt underlag i form av böcker på tusentals sidor men det är ändå något som gör att man sällan når ända fram. Det tenderar frapperande ofta att resultera i totalflopp även om det har blivit bättre på senare år, mycket tack vare serieformatet och framför allt då Game of Thrones som har lagt ribban. Men innan dess var det rent bedrövligt. Räknar vi bort Sagan om Ringen, Harry Potter och Twilight så var det en lång period där precis allt i genren sågades och filmerna drog sällan in tillräckligt pengar för ens kunna täcka upp budgeten.

Ett stort problem med genren är att det är en oerhört tunn linje mellan episkt och roliga timmen och det är förstås lätt att skylla på pengarna här men riktigt så enkelt är det inte heller. M.Night Shyamalan lyckades till exempel bränna 150 miljoner dollar på trasig 3D-teknik och en skådespelarensemble som inte kunde förmedla en enda äkta känsla i containerbranden The Last Airbender, ofta kallad "världens sämsta film". Guldkompassen, en film som ståtade med en rollista andra regissörer skulle döda för men som inte ens lyckas spela in hälften av vad den kostade på hemmaplan och till sist fick räddas upp av England, där av någon anledning varenda brittisk medborgare verkade ha bestämt sig för att gå och se trolleri på bio. Sedan är det ju just det här med trolleri och magiska artefakter på film. Det är något med trollformler och förbannelser och speciellt heroiska profetior som uppmuntrar filmare att sikta otroligt lågt. Förutom att stora namn överspelar och ger karaktärerna ett näst intill komiskt intryck så lyckas man heller sällan återskapa den passion och intensitet i boken som filmen är baserad på. Ett tredje spörsmål är hur väl följer den egentligen ursprungsmaterialet? Alla de här farhågorna är högst relevanta och vissa infrias också i Netflix nya storproduktion, Neil Gaimans kanske mest popkulturella verk, The Sandman. Det hindrar dock inte den tio avsnitt långa säsongen från att stundtals briljera fullständigt och det börjar sannerligen lovande.

The Sandman (Netflix)
Charles Dance är som vanligt bäst

Boken väcks till liv i en magisk inledning, levande, mäktig och vacker för är det något Gaiman kan så är det att skapa miljöer och bygga myter, det har vi sett både i Good Omens och American Gods men här tar han det till en helt annan nivå och sedan är ett avsnitt med Charles Dance aldrig ett dåligt avsnitt. Han spelar den onda magikern Roderick Burgess med bravur och med sin sedvanliga pondus och röst, den som har gjort att jag vill att han skall läsa godnattsagor för mig varje kväll och om jag skulle hinna trilla av pinn först så får han gärna ge mig syndernas förlåtelse också. Tom Sturridge, som spelar Sandmannen, Dream, Morpheus, John Blund eller vilket namn man nu väljer att använda är precis så där mystisk och hemlighetsfull som man önskar av ett trolskt väsen där han sitter i sitt glasade fängelse, naken, stum och blek. Vem är han? Vad är han? Varför är han här? Hans agenda är helt höljd i dunkel.

Förmågan att kunna anpassa det övernaturliga till TV-formatet är förstås viktigt men det som verkligen sticker ut tidigt i The Sandman är hur skönhet och mörker samspelar och hela tiden driver berättelsen framåt. Ett avsnitt kan vara fullt av lummiga trädgårdar, gulliga husdjur och trivsam tvärflöjt medan nästa är ren och skär psykologisk skräck, där lemmar kapas och ögon petas ut till syntetiska toner i mörkaste moll och sedan därifrån rätt in i ett kargt helvete som får mig att tro att jag är kvar i Elden Ring. Det är inte alltid helt enkelt att följa och det känns nästan som om att jag tittar på flera olika serier samtidigt men det gör också att kvaliteten på avsnitten kraftigt varierar. Vissa är banbrytande, utmanande och chockerande medan andra är rent tramsiga, till synes korkade och enerverande. I det tveklöst bästa avsnittet, inte bara här utan i någon serie möter vi en man som vägrar att åldras och i en briljant resa genom tid och rum får vi vara med och uppleva konsekvenserna av det beslutet.

Detta är en annons:
The Sandman (Netflix)
Visions of sand, therefore try dreams...

Direkt efter detta fenomenala avsnitt följer sedan säsongens i särklass svagaste del och det är verkligen som natt och dag. Här hade jag önskat att det var bättre strukturerat men trots spretigheten så sitter det ihop. Mörkret och ljuset. Sömnen och vakenheten, och det är ju det allt kretsar kring i slutändan. Att fånga mörkret som finns i mänskligheten är ju en sak, men att fånga hoppet som drömmen ger är något helt annat och det är något som The Sandman lyckas förmedla på ett alldeles lysande sätt och det går inte att tala tillräckligt högt om hur briljant man hanterar döden, både innan och efter men också vår framtid. För även om serien stundtals känns onödigt spretig så lyckas den trots allt omfatta tre unika berättelseelement samtidigt, och dessutom få dem alla att sticka ut, var och en på sitt sätt. Jag tänker inte spoila något här men det finns några scener där serien inte gav mig någon tillstymmelse till andningsutrymme överhuvudtaget. Helt utan förvarning. Men det var bara att förlita sig på geniet bakom skapelsen och Assassin's Creed-hoppa. A leap of faith. Handlöst rätt ner i galenskapen.

När Dream tidigt släpps ut ur sin fångenskap har han blivit av med tre föremål, en rubin, en hjälm och sin sand. Dessa finns nu utspridda hos människor lite varstans men deras krafter var aldrig tänkta att tjäna mänskligheten och kan i fel händer resultera i ren katastrof. Han måste därmed ge sig ut och söka rätt på sina artefakter, återta sina krafter och bygga upp sitt kungarike igen innan det är för sent. Men i en berättelse signerad Gaiman är vägen aldrig rak, i på sin jakt stöter han på både änglar och demoner och till och med självaste Lucifer men han korsar även vägar med figurer som Kain och Abel och William Shakespeare och den ständigt gäckande ondskefulla skuggan Corinthian (Boyd Holbrook). Det är en salig blandning som i fel händer hade kunnat resultera i rena farsen men skapartrion Gaiman, David S. Goyer och Allan Heinberg lyckas balansera på den där knivseggen och inte nog med det. De lyckas dessutom undvika de värsta tekniska fadäserna för även om inte specialeffekterna håller hela vägen, hela tiden så känns det aldrig riktigt ostigt. De känns snarare nödvändiga och effekterna används sparsamt i de emotionellt tunga, dramatiska avsnitten medan avsnitten som mer känns som något sprunget ur Harry Potter innehåller betydligt mer av den varan. Precis som det skall vara med andra ord.

The Sandman (Netflix)
The Sandman är en serie som byter ständigt skepnad. Här är det gravallvarligt.
Detta är en annons:

Ensemblen är minst sagt varierad, med människor och varelser från världens alla hörn och med ett par riktigt överraskande rollsättningar, som förmodligen kommer att få vissa att jubla och andra att rasa. Religion spelar ofta en stor roll i Gaimans verk och så är fallet även här och precis som att karaktärerna gestaltas av alla tänkbara etniciteter och kön så gör även tron det. Här ryms berättelser och myter från olika heliga skrifter och det är inte sällan en händelse från en viss troslära vävs ihop med en annan. Vissa roller har också bytt kön jämfört med serien men då framför allt Johanna Constantine (Jenna Coleman) tillhör säsongens allra bästa karaktärer så hade i alla fall inte jag några problem med att John fick stå åt sidan den här gången. The Sandman kommer att anklagas för att vara "woke" och följa "agendan", det är oundvikligt så här år 2022 men det är i första hand av de som inte har läst serien, då det knappast kan komma som någon överraskning för redan insatta. Serien var trots allt en av de allra första att utmana normer och inkludera LGBTQ+ spektrat i genren. Det är dock inget som trycks ner i halsen på publiken som när man gör foie gras. I vissa fall är det tydligt, i andra mindre så. Några roller är medvetet androgyna andra inte. Tom Sturridge själv är och stoisk och svår. Det är så man får beskriva honom. Det passar honom och det passar rollen. Det är dessutom tydligt att han förändras i takt med att han kommer människorna närmare. Han förvandlas aldrig till en muntergök men går ändå från tomt stirrande blick, iskall och fåordig till att gå runt och gotha sig i solskenet, helt klädd i svart, med kängor och kajal, som en ung Robert Smith. Ingen fantasy utan comic relief, det är sedan gammalt. Den här gången är det Patton Oswalt i form av en talande korp som får sätta krysset i den boxen och det blir ju som det brukar, ömsom vin, ömsom vatten. Ibland vill man strypa fågelfäet, ibland lyckas han ändå locka fram ett litet ansträngt skratt.

Nu är det bara att hålla tummarna för att inte Netflix sin vana trogen lägger ner serien för här har det bara skrapats på ytan. Även om den första säsongen gör ett starkt jobb att sy ihop den inledande delen så finns det mycket kvar och det hade förstås varit oerhört olyckligt om vi inte fick vara med till det lyckliga (?) slutet på sagan.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
En av de bästa adaptionerna på väldigt länge, dock något ojämn med väldigt höga toppar och rejält djupa dalar.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

6
The Sandman (Netflix)

The Sandman (Netflix)

FILMRECENSION. Skrivet av Måns Lindman

Måns har spenderat en helg med John Blund i Netflix senaste storsatsning och han känner sig allt annat än trött...



Loading next content