The Munchables
Namco gör ett galet spel där din uppgift består av tre saker - äta, käka och glufsa. Har du vad som krävs för att tugga genom skitsura chokladkakor och broccolis som går bärsärk?
Detta är planeten Star Ving, berättar The Munchables och levererar den första av vad som kommer att bli ganska många ordvitsar... Star Ving är en idyllisk plats där de små, färgglada gynnarna Munchables lever och äter dagarna i ända. Det är det enda de gör, faktiskt. Äter. Konstant. De äter faktiskt så hjärtligt och engagerat att deras förråd av heliga, magiska och glassformade artefakter en dag blir stulna av en armada av nedriga grönsakspirater från yttre rymden. Detta är ett problem The Munchables löser på enda tänkbara sätt: ät upp de förbannade inkräktarna.
Konceptet liknar det i Katamari Damacy och även gamla Snake Rattle 'n' Roll; i diverse knasiga områden ska din figur, antingen orange-blå Chomper eller rosa Munchy, äta upp en mängd fiender för att bli större, vilket ger tillgång till nya områden av banan och ännu större fiender att förtära. Stöter du på monster som är för stora (deras och din viktklass är markerade med en siffra ovanför huvudet) kan du drämma till och sålunda även splittra dem i mindre och mumsvänliga delar. Monstren finns i över 150 olika varianter och har sköna namn som Eggplanter, Space Shroom, and Rice Baller
Här finns ungefär tio banor som vardera har tre undervärldar, och ibland förgrenar sig din väg på spelkartan vilket tar dig till nya utmaningar. För den som vill låsa upp allt går det att samla ekollon på varje bana, eller bara försöka äta så mycket på banan som möjligt, med nya kläder och dylikt till din huvudfigur som belöning. Solglasögon och rosa toalettpapper är aldrig fel, eller hur? Banorna är ofta dessutom ganska öppna och bara för att "I'm Stuffed!" dykt upp på skärmen och du skickas vidare till nästa utmaning betyder det inte att du sett allt.
På banorna finns en del power-ups utspridda och förutom att en totalt vansinnig musikslinga sätter igång när du plockar upp dem, har de förstås också några användbara egenskaper. En dammsugare kastar in dig i "Vacuum Mode" där du i stället för att behöva bita och tugga bara behöver suga i dig allt ätbart aliengodis inom en viss radie. Quake Mode låter dig dunsa fram och göra dina fiender yra och Spin-ditot gör attacker mot riktigt stora fiender lättare att genomföra.
Ibland hamnar din glupske huvudfigur i luven med bossar som alla besitter en mycket tilltalande och fnissframkallande charm. Brocco-Lee, till exempel, är en enorm grönsak (gissa vilken sort) och attackerar dig med målsökande morotsmissiler. Big Choco är en gigantisk chokladkaka med mustasch som i ett rysligt sammanträffande anfaller mig med vad jag fruktat i hela mitt liv - femton kilo tunga Malteser-projektiler.
Det finns en härlig, Pac-man-liknande enkelhet i The Munchables mumsande. En huvudperson som egentligen bara består av en glupsk käft är något jag kan identifiera sig med - mer än högtravande rollspelsfigurer med tonårsångest, eller actionhjältar som tacklar såväl yttre som intre konflikter. Mums mums, liksom. Alla vill äta, alla vill bli större. Och det ligger något uppmuntrande i att även de största av problem går att hantera, om man bara bryter ned dem i mindre bitar först...
Din galna framfart ackompanjeras av en lika galen ljudmatta och musiken är bland det mest uppfriskande, knäppa och toksnabba jag hört på väldigt länge. Jag kom på mig själv med att stampa takten under själva spelandet och kan även rekommendera att titta på filmklipp från spelet för en snabb humörkick. Återigen är Katamari Damacys ande ständigt närvarande, vilket absolut inte är något negativt. Grafiskt är det aningen grovhugget, men den muntra designen och uppiggande färgsättningen är vad man tar med sig efter man slutat spela. Detaljer som det fulsnygga typsnittet över varje fiende och att en av mätarna är formad som en magsäck gör också sitt.
The Munchables är med tanke på sitt budgetpris inte alls ett dumt köp och det är svårt att värja sig mot själva andan och pulsen i spelet. Om spelupplägget känns begränsat efter ett tag och eftertexterna nås alldeles för fort kompenseras detta av stor charm och en härlig galenskap. Ett plattformsspel som gör en precis lagom mätt, helt enkelt.
Medlemsrecensioner
- WiiDude
Jag har ätit och ätit i ett av de tokigaste spelen till Nintendo Wii, The Munchables. När jag såg The Munchables för första gången tyckte jag... 6/10











