The Menu (Disney+)

I kväll kommer du att dinera på Hawthorne, en av världens mest exklusiva restauranger. För den stundande gastronomiska upplevelsen får du betala 13 000 per kuvert och den kulinariska biomen ligger dessutom belägen på en liten pittoresk isolerad ö som endast kan nås via privatchartrad båt. Som en av få utvalda kommer du under fyra och en halv timmas tid att tas om hand på ett sätt som du endast kunnat drömma om. Du kommer att se saker du aldrig tidigare sett. Uppleva smaker du inte trodde fanns och möta människor du önskat att du aldrig träffat.

Det är premissen i Mark Mylods skräcksatir, The Menu som sannerligen inte sparar på något krut när det kommer till att driva med den pretentiösa överklassen i allmänhet och foodie-fenomenet i synnerhet. Till ön kommer nu tolv noggrant handplockade personer, samtliga med någon form av bakgrund och historik till den legendariska köksmästaren, Slowik (Ralph Fiennes). Alla utom en, Margot (Anya Taylor-Joy) som kommit dit som en "plus ett." Hon anländer därmed till etablissemanget med en besatt, självuttalad mat-connoisseur, Tyler (Nicholas Hoult) och att hon inte riktigt köper konceptet fine-dining står tidigt klart, och det är ju så, att i sällskap med en sådan enerverande besserwisser som Tyler så är det lätt att förstå varför det är svårt att uppskatta en enkel men ack så smäktande ostron mignonette. Övriga gäster består av idel ordbajsande högdjur med påhittade titlar och sina bästa år bakom sig. Bittra matkritiker, avdankade skådespelare, giriga hedgefondmäklare och lismande assistenter. Ett par har dinerat hos Slowik elva gånger utan att ens kunna avgöra om de ätit torsk eller hälleflundra.

Margot hör inte hemma här. Hon kunde inte bry sig mindre om ifall mjölkkon mörats 152 dagar eller 153. Hon struntar fullständigt i hur det låter när en kammussla dör eller om köket är thallasiskt eller franskt. Ett vin som doftar bittersött av längtan och sorg rycker hon på axlarna åt och att rätterna som serveras är lika vackra som små konstverk rör henne inte i ryggen. Hon är där för att bli mätt. Inte för att recitera matkrönikor eller lyssna på historier från den uppblåsta köksmästarens barndom, och det börjar tidigt, att skära sig mellan Slowik och hans förväntansfulla gäster. Redan i första rätten är det uppenbart att det kommer att bli en speciell kväll. "Breadless Bread Plate" är precis vad det låter som. En tom brödtallrik. Där en lapp som beskriver brödet lämnats i stället för själva produkten. Är det en lek med molekylär gastronomi eller är det ett hån mot hela den eskalerande trenden av förväntan? Där man helt enkelt förväntar sig att få in ett prisbelönt surdegsbröd, ett bröd så speciellt att det har skrivits sånger om det. När det nu saknas helt så vänds hela världen upp och ned för de utvalda matgästerna på plats. Det är som ett slag i ansiktet och man kan höra de upprörda viskningarna. "Hur understår han sig?" Men det vi hör, det hör också Slowik. Klagar någon på en sprucken emulsion så kan personen ifråga förvänta sig mer av den varan. Någon försöker med den gamla beprövade härskartekniken "Vet du vem jag är?" men får kalla handen. Sakta men säkert börjar det gå upp för middagsgästerna att det här inte är en vanlig avsmakningsmeny.

The Menu imponerar på många plan. Det är en sylvass satir som verkligen lyckas sätta fingret på hela problematiken med klassism, där alla äger någon och under hela filmen finns det referenser till det underbetalda och ofta otacksamma serviceyrket, där passionen för skapelseprocessen ställs mot dess förmögna kunder, som endast är där för att de tror att allt kan köpas för pengar. De låtsas veta allt om matlagning men har i själva verket aldrig slängt ihop en bouillabaisse hemma i köket, de har förmodligen aldrig ens stekt en hamburgare. De slänger på högtravande etiketter på någon annans livsverk, utan att ens kunna uttala ingredienserna rätt. De älskar snö på maträtter, men endast för att det är inne, för att det just nu trendar på sociala medier. Foton i dåligt ljus som inte gör rätten rättvisa. Självutnämnda finsmakare som tar allt för givet och som grädde på moset, medias makt i samhället. Som på egen hand kan sänka en hel verksamhet, eller krossa en dröm med bara ett par elaka ord. Sättet på hur denna problematik tacklas i The Menu är inget annat än mästerligt.

Slowik är ingen hjälte, snarare är han en iskall psykopat och fullfjädrad narcissist men trots det är han den karaktär jag känner mest med. När han försöker behaga det omöjliga slutar det med att han förlorar sitt syfte på Jorden, glädjen och lusten att tillfredsställa. Detta är också filmens största problem. Av alla tolv middagsgäster finns det ingen som förtjänar min empati. Det är en stor generisk klump av endimensionella, övervidriga karaktärer som jag inte skulle sörja en minut, hade de själva hamnat i grytan. Jag förstår dock varför. Det är nämligen en ensemble som på sätt och vis också representerar samhället i stort och med lite fantasi samtliga sju dödssynder, med lust, girighet, högmod, frosseri, lättja, vrede och avund. Mindre smickrande egenskaper som egentligen kan klistras på samtliga besökare, men vissa tydligare än andra. Vi har till exempel en förmögen äldre man med smak för unga kvinnor, de pengakåta hedgefondmäklarna där ett liv i medelmåttighet aldrig är alternativ. Vi har matkritikern som anser sig stå över allt och alla och Tyler själv som är själva essensen av frosseri. Alla har de en roll att spela i denna chef-d'oeuvre.

Totalt sju historier serveras på vackra fat denna kväll och här kastar vi alla normer åt sidan och gräver oss ända in till själva hjärtat av matlagningskonsten. Det som skiljer en stjärnkrog från ett hyfsat hak. Fantasin, presentationen, kärleken och en strävan efter att alltid vara bäst och att det får kosta vad det kosta vill. Ibland tvingas man sälja allt man äger och har, ibland behöver man flytta till en egen ö och isolera sig från civilisationen för att kunna tillaga den bästa lammstek pengar kan köpa. I en perfekt värld så hade Hawthorne varit en gåva, en ynnest och en favör. För alla som vill dränka sina sorger i något vackert, för de som söker inspiration och struntar i vad morgondagen har i sitt sköte utan bara vill leva här och nu. För alla som bara vill fly vardagen för en stund. Men här blir det i stället en mötesplats för ångest. En hus för sanningar och en slutdestination för drömmar.

The Menu är en film ibland så vansinnigt vacker att ögonen tåras och pulsen löper amok. Här har fotografen Peter Deming verkligen överträffat sig själv genom att skapa en presentation som inte sällan för tankarna till Chef's Table, dock med betydligt sämre stämning i köket. Färgerna och formerna får liv mitt framför ögonen på mig och blir till små kulinariska konstverk av yppersta världsklass. Jag kan nästan ta på råvarorna och känna smakerna smeka gomseglet i en symfoni av aromatisk erotik. Addera Colin Stetsons orkesterdrivna soundtrack och en känsla av olycksbådande elegans uppstår som är ytterst svår att motstå. Denna euforiska känsla av perfektion håller i sig genom både förrätt och varmrätt men desserten är tyvärr, som så ofta en besvikelse. Efter att ha hängett oss åt nyskördade pilgrimsmusslor, växter och blommor från ön och vältrat oss i tryckkokta grönsaker, benmärg och beef au jus så tvingas vi avsluta kvällen med en final som lämnar väldigt lite åt fantasin. På ett sätt är det ju ett perfekt slut, då det allt som oftast är känslan i verkliga livet när efterrätten väl kommer in och visar sig vara en trött variant på Tiramisu eller en slö sorbet. Å andra känns det otroligt slappt och också en kraftfull lavett i ansiktet på alla oss som har utgått ifrån att få någon förklaring till varför detta händer, just här, just nu. Detta till trots är The Menu en ljuvlig anrättning väl värd att avnjuta. Smaklig måltid!