Vid premiären för drygt tjugo år sen var Matrix en banbrytande teknikfantasi. Idag? Inte direkt. Kanske har det inte blivit på precis det sätt som Lana och Lilly formulerade ihop sin febriga vision, men när Keanu Reeves i The Matrix Awakens intro plötsligt byter skepnad mellan sig själv som skådespelare och sig själv som datorrenderad - då ökar pulsen. Helt allvarligt. Jag kan inte tro mina ögon när Reeves snackat klart om teknikutveckling i förhållande till Matrix-filmerna, och helt lämnar över till Unreal 5-motorn och en spelbar biljakt inte olik den från Matrix: Reloaded. Ljussättning och Raytracing, texturer och skala, mängden bilar på New Yorks gator och helikoptern som svävar över en - är man inte nog överväldigad hojtar plötsligt Trinity från förarsätet att jag ska skjuta mot agenternas bilar.
I brist på bättre ord är det som att få ta över kontrollen i en film. Känslan av att nu är vi "där", dit spelmediet strävat sen 45 år tillbaka, är faktiskt otrolig. Spelmässigt är interaktionen minimal, jag siktar och skjuter mot bildäcken och bilarna voltar runt och sprängs. Men det är förstås inte där vikten ligger. Demot handlar om är att spelare ska få känna på egen hand att detta faktiskt är möjligt och fullt spelbart. När jag gjort mitt med pistolen är biljakten över, och jag tillåts i en slags simpel GTA-klon utforska staden till fots, bil eller drönare. Samtidigt som den första grafiska chocken lagt sig kan jag inte låta bli att rysa över hur GTA VI, Watch Dogs, Spider-Man etc. hade blivit med dessa stadsmiljöer i denna grafiska standard. Fantasin skenar.
Jag fortsätter att ratta runt i stan och - trots att jag står fast vid mina ord om hur snyggt det är - är det dock lätt att se var Unreal 5-demot stöter på problem. Här finns ett antal bilduppdateringsdippar och viss screen-tearing, men den största är illusionsbrytaren är karaktärerna. Det är ju en alltmer förekommande svårighet inom grafik, att ju snyggare och mer verklighetstroget det är - desto mer reagerar man som spelare på "uncannyness". Grafiken blir verklig, men ändå inte, och här är det karaktärerna som står ut. Bortsett från Keanu i inledningen rör sig stadens invånare konventionellt, likartat och stelt, allt enligt dagens standard och det ser liksom malplacerat ut i en närmast fotorealistisk stadsmiljö.
Sammanfattningsvis bör ni alla ladda ner The Matrix Awakens och själva få en smak av vad - den förhoppningsvis nära - framtiden har att bjuda på. Sen kan vi bara hoppas att det inte ska ta ytterligare tjugo år för att få till verklighetstrogna karaktärsanimationer.