Jag behöver inte se många minuter av Patrick Hughes The Man From Toronto innan jag inser att det är ännu en generisk actionkomedi jag redan har sett till förbannelse. Ni vet, den där med krystade skämt, där i snitt två av tio one-liners landar rätt. Den där som innehåller åtminstone en gaphals man helst av allt vill strypa redan innan första halvtimman har passerat. Den där oerhört tråkiga actionkomedin som saknar både spänning och humor. Vi snackar DEN filmen. Det som är bra är dock att det är en genre som är synnerligen lätt att identifiera. Det är bara att kika på omslaget. Står det HART med versaler där, då vet man att det vankas schablonmässig buddy action med annan skådis. Inte sällan någon lite lätt på dekis, någon som fortfarande är ett starkt Hollywoodnamn men som nu är lite till åren och inte direkt radar upp Oscarsvänligt material. En actionhjälte där stjärnglansen har falnat och karriären är inne på sista versen. Som Bruce Willis innan han drog sig tillbaka, som Liam Neeson och som Jason Statham för att nämna några. Den sistnämnda som egentligen skulle varit med i The Man From Toronto men som ersattes sent av Woody Harrelson på grund av så kallade "kreativa meningsskiljaktigheter". Grejen med honom är ju att han egentligen fortfarande är alldeles för bra för sådant här. När Woody är han är bra, då är han bra. Vi har sett det i True Detective, Three Billboards Outside Ebbing Missouri, No Country For Old Men, White Men Can't Jump, Wag the Dog och så vidare. Å andra sidan, när han är dålig, då är han å andra sidan ofta riktigt dålig. Som i Semi-Pro, Money Train, 2012 och Surfer, Dude. Här landar han väl någonstans i mitten men det är enbart för att resten av The Man From Toronto är så monumentalt usel att Harrelsons mediokra lönnmördarkaraktär faktiskt lyckas stå ut som något positivt.
Teddy (Kevin Hart) är en misslyckad figur som lyckas sumpa sin anställning som säljare på frugans gym genom "dråpliga" misstag. För att äktenskapet inte skall gå samma öde till mötes så skall han och frugan nu resa bort en stund, dra sig undan från stadens myller och stress för att koppla av lite i solen. De skall för blott en stund fly livets måsten och ägna sig åt lite romantik. Fingrar genom hår, läppar mot läppar, stråkar mot Instagramvänlig solnedgång och hjärtan i sanden men då kommer den förstås som ett brev på posten. Den gamla trotjänaren i sådana här filmer. The old switcheroo. När mundiarré-Teddy anländer till turistparadiset så blir han av helt orimliga skäl förväxlad med "The Man From Toronto" (Woody Harrelson), en skillad, iskall lönnmördare som är fruktad i hela världen men som ingen har sett. Det ena leder till det andra och nu återstår bara för Teddy att skriva på ett kontrakt med FBI och utifrån bästa förmåga imitera torpeden från Toronto, något som leder till komik. Om man är tolv år gammal vill säga, för det är samma trötta upplägg som vanligt.
Man vill ju inte använda uttrycket hjärndött då man ogärna önskar gå i polemik med någon om vad som är ett allvarligt sjukdomstillstånd och vad som är en Netflix-rulle men ibland korsar de där linjerna varandra och då finns det tyvärr inget bättre ord för "underhållningen". Den är medioker i bästa fall men oftast är den just hjärndöd. Smaklösa skämt, slagsmål som inte ens hade platsat i gamla pilsnerfilmer och karaktärer så platta och framför allt enerverande att jag ett tag funderade på att gå ner i källaren, låsa dörren bakom mig och svälja nyckeln. Aldrig komma ut igen och möta verkligheten men jag stålsatte mig och tänkte, nå, det blir väl bättre sen... Det skulle jag aldrig ha gjort för om det var riktigt risigt i inledningen så var det ingenting mot vad det blev senare. Det blir alltid värre framåt natten som Björn Skifs sa. Och på tal om björn så var det tydligen en sådan som satte tänderna i lönnmördarens farsa. Inte för att det har någon som helst betydelse men det läggs ändå viss vikt vid detta, kanske för att det är den tyngsta bakgrundsstoryn jag blir serverad under de nästan två timmarna jag blir både okulärt och audiellt torterad.
"The Handler", spelad av Ellen Barkin men som i ärlighetens namn lika gärna skulle kunna spelats en skyltdocka, så mycket har hon att jobba med skickar iväg Teddy för lite känsligt spaningsarbete och det går förstås käpprätt åt helvete, precis som manus för nu finns det inte längre någon som helst struktur kvar, något som håller ihop den här filmen manusmässigt. Strax skickas folk kors och tvärs och det är dubbla gubbar från Toronto och en från Miami. Alla med egna agendor men ändå med ett gemensamt mål. Men det är inte bara rörigt, det är oerhört slarvigt också. Detaljer som är helt absurda och inte går ihop överhuvudtaget. Ett annat stort problem som Hughes brottas med är att han inte riktigt verkar veta vilken typ av film han vill göra. Är det en seriös spionrulle, är det Rambo eller en flamsig komedi? Vilket i en actionkomedi normalt sett inte utgör ett problem utan snarare är själva grundidén men här fungerar det inte alls. Balansen är helt satt ur spel. Personkemin fungerar inte mellan huvudrollerna och karaktärerna känns ofta malplacerade. Woodys stoiska lönnmördare och Teddy och hans konstanta skämtande som ingen människa verkar bry sig om, inklusive undertecknad och sedan adrenalinstinn action. Full kareta rätt in i kaklet. Rått och brutalt med döda människor i drivor.
Visuellt är det också halvdant. Specialeffekter direkt från reabacken och vissa scener där fotot är nog så imponerande med grälla färger och häftiga detaljer för att i nästa landa i någon trött kontorsbyggnad där grått var på tapeten, bokstavligen. Allt ovan skall också ske till tidernas mest förutsägbara soundtrack. Tänk Post Malone, Kanye West och diverse DJ-dunk. Även i de mest intensiva slagsmålsscener skall känslan vara nattklubb nere på Franska Rivieran. Det är svårt att sätta betyg på The Man From Toronto. Jag vet nämligen inte om jag skall skratta eller gråta. Det lutar väl åt det sistnämnda men det är samtidigt svårt att inte skratta åt eländet för det här är verkligen frustrerande uselt.