The Lord of the Rings: War in the North

I år är det hela tio år sedan som Sagan om Ringen gick upp på världens alla biografer. Trots att det gått så lång tid så görs det fortfarande TV och dataspel kretsande kring J.R.R Tolkiens ringvärld. Detta vare sig det är direkta varumärkestitlar eller något av de otaliga fantasyspel som egentligen lånat 80 procent av sin flora och fauna från författarens litterära universum.

The Lord of the Rings: War in the North släpps här i vad Gandalf den Vite förmodligen skulle kalla för, "The deep breath before the plunge", med tanke på de två hett efterlängtade Hobbitfilmerna vars siluetter börjar bli allt mer tydliga på horisonten. Därför känns det också förstås väldigt passande att The Lord of the Rings: War in the North väljer att fokusera på de mindre omsjungna hjältarna vid sidan av Ringens Brödraskap.

Närmare bestämt de som slogs för Middle-Earths frihet i norr. Dúnadan-stigfinnaren Eradan, stridsdvärgen Farin av Erebor och Elronds lärling alvmagikern Andriel, som tillsammans utgjorde en osannolik alians av människa, dvärg och alv för att försöka besegra Saurons mänskliga tjänare, Agandaúr.

Tolkningen av ringvärlden i War of the North är direkt lyft från Peter Jacksons filmtrilogi ända ner till atomnivå. Spelet gör ett helt okej jobb med att emulera den klassiska stämningen, tack vare ett flitigt användande av klassisk Sagan om Ringen-ikonografi. Designen är troget återskapad, musiken återanvänd och utvecklaren Snowblind har till och med haft den goda smaken att pilla in några välkända Sagan om Ringen-karaktärer som inte fick vara med i filmtrilogin.

Synd bara att War in the North i sitt berättande är så yxigt skrivet att det tunna manuset aldrig lyckas skapa något vidare engagemang. Världen är platt, historien dammigt klyschig och hjältarnas personlighet kan liknas vid olika hushållsartiklar. Exempelvis har Eradan personlighet som 8ans sandpapper, Farin som 2-takts olja och Andriel som en låda Europshopper-pasta.

The Lord of the Rings: War in the North presenterades tidigt som det första barnförbjudna Sagan om Ringen-spelet. Vilket borde ge dig en någorlunda vink gällande hur ytligt spelets innehåll faktiskt är. Jag är inte den som tackar nej till lite gore, men kanske inte nödvändigtvis som en av huvudanledningarna till att införskaffa ett nytt Sagan om Ringen-spel. Men visst, alla möjliga kroppsdelar flyger kors och tvärs oavsett om du slåss med svärd eller stav.

Det är nästan synd om orcherna.

De driver fram i oändliga vågor likt leprasjuka pappersfigurer som alla skall explodera i små blommor av svart blod. Däremot gör det inte spelandet särskilt intressant i sig eftersom alla flygande huvuden egentligen bara försöker dölja att stridssystemet är djupt som en barnpool. Snabbt blir det både intetsägande monotont och en smula dumt efter bara några minuter.

De tre spelbara karaktärerna skiljer sig marginellt från varandra och är alla uppbyggda för att fungera i både närstrid och med avståndsvapen. Lätta attacker varvas med tunga och bryts en fiendes försvar ner, ges chansen för att dela ut extra skada och förhoppningsvis kapa något vitalt organ. Banorna är varierande i stil, även om fiendevågorna inte är det, och du sliter åt dig allt som inte sitter fast för att utrusta din gubbe. Vid sidan av att du uppgraderar din karaktär längsmed ett klassisk talangträd förstås. Det är ett spelsystem så regelbokstypiskt och löpandebandet-utformat att det hade gjort Fredrik W Taylor stolt som en far. Under större delen av sin varaktighet är The Lord of the Rings: War in the North ungefär så medelmåttigt som ett spel någonsin kan bli.

Där spelet blänker till är istället i flerspelarläget. Vilket War in the North därtill är speciellt utformat för. Eftersom fiende- och medhjälparintelligensen i spelet inte kan ha snittat högre än 0,2 på högskoleprovet, så blir samarbetet och spelsystemet många gånger färskare av att lira War in the North ihop med ett par kompisar. I några stunder skimrar det rentav till av samma spelglädje som återfanns i tidigare Sagan om Ringen-spel, så som Sagan om de Två Tornen och Konungens Återkomst.

Tråkigt nog avbryts glädjen regelbundet av otaliga märkligheter. Som i det besvärliga återupplivningssystemet som lånat både en och två sidor från spel som Gears of War. Vilket i sig inte är något fel om det inte vore så att funktionen är tämligen uselt implementerat i War in the North. Vilket leder till att spelgruppen ofta får se sig kräla runt i leran och turas om att agera bollkalle och försöka återuppliva de andra. Vilket är frustrerande och inte särskilt roligt alls.

Utöver det kryllar War in the North av en mängd märkliga småbuggar, som kanske inte riktigt förstör spelet i sig men likväl skapar irritation. Exempelvis tycks spelet ha väldigt svårt att hålla reda på huruvida en partner svävar i livsfara och behöver återupplivas eller om han egentligen knappt ens tagit skada.

Överlag är The Lord of the Rings: War in the North i spelvärlden en medelmåttornas medelmåtta. Det är som att utvecklarna Snowblind tagit och räknat ut medianen på hela actiongenren och sagt, "Här ska vårt spel ligga". Spelets koncept är kul, men utförandet haltar på tok för mycket. Min kvalificerade gissning är att vi ungefär vid den här tiden nästa år kommer få se ytterligare en explosion i licensspel när den första The Hobbit-filmen släpps. Tills dess finns det betydligt roligare Sagan om Ringen-spel att spela än The Lord of the Rings: War in the North.