The Lord of the Rings: The Rings of Power (Amazon Prime)

Första två episoderna:
För 20 år sedan gjorde Peter Jackson det omöjliga: han översatte det oöversättbara och bjöd in en hel värld till J.R.R. Tolkiens kärleksfulla hem. Idag står sig den Oscarsbelönade Sagan om Ringen-filmer som filmhistoriens bästa trilogi tack vare den passion och respekt filmskaparna visade Midgårds skapare. Amazon hoppas såklart på samma slags dundersuccé nu när de har lagt en saftig summa på de brödsmulor som Tolkien har lämnat efter sig och nu när världens dyraste TV-serie äntligen har anlänt till våra streamingtjänster så är det just så det känns: som smulor. Mycket, mycket dyra smulor.

Serieskaparna har önskat ta lite mer avstånd från Jacksons filmtolkningar, men det är samtidigt tydligt att TV-adaptionen är sammanflätad med filmernas design och det gör det i princip omöjligt att inte jämföra med filmerna. Amazon siktar nämligen mot samma stjärnor när det kommer till fantasyvärldens skala, men efter två avsnitt lyckas de varken mäta sig med filmernas hjärta eller fokus. Det är för... sterilt. Det ligger något mulet över det nya äventyret, något trist och generiskt över presentationen. Som många recensioner redan har pekat är Maktens Ringar (som det heter på svenska) våldsamt snyggt. Miljöerna är tjusiga och det märks att det hela är riktigt påkostat. Det känns dock också tomt och påminner mer om Hobbit-filmernas platthet.

Även när serien lyser till med några inspirerade ögonblick är det hittills svårt att förundras som man först gjorde i Sagan om Ringen-filmerna och detta har inget att göra med korthåriga alver (även om det inte hjälper): det har främst att göra med den plottriga episodstrukturen och torrbollarna till karaktärer. Det är svårt att engagera sig i det spretiga berättandet än så länge och jag är framförallt besviken på Galadriel. Morfydd Clark är bra i rollen, men hennes hämndlystna alv är inte ens i närheten av filmernas mystiska gestaltning och jag har svårt att fästa mig vid någon av de olika berättelserna. Bäst hittills är nog dvärgarnas rike, där vi får se Khazad-dûm i all sin prakt och jag gillar relationen mellan Elrond och den envise prins Durin.

Det finns lite potential hos de småcharmiga Harfoots, som här figurerar som hobbitarnas förfäder, men de halvdana prestationerna ger mer av en unken såpa-känsla än en genuin Sagan om Ringen-adaption. Majoriteten av dialogerna är fyllda av plattityder och klyschor, där flera av skådisarna kämpar med att få det att låta så naturligt som möjligt. Det pratas så mycket om ljus och mörker att man nästan kan missta det för Kingdom Hearts-repliker. Repliker har också en tendens att vara lite för överförklarande också och kan kännas lite malplacerade, även om serien utspelar sig tusentals år innan Frodos ödesdigra resa.

Maktens Ringar bjuder på ett mysterium som dessvärre inte känns särskilt mystiskt. Vi vet från början att Sauron lurkar i bakgrunden, vilket påminner om den halvdana spänningen i Hobbit-rullarna. Det är ett äventyr utan någon vidare äventyrskänsla, då fokuset och den gråa tonen känns alldeles för splittrat. Actionscenerna är kompetenta, men saknar också lite av smutsen som gjorde filmernas strider så trovärdiga. Musiken fungerar, men Bear McReary lyckas inte skapa tillräckligt minnesvärda melodier för att välkomna tillbaka mig till Midgård. Seriens känns som en kall imitation av filmerna, även om det inte går att klanka ner på det visuella.

Det är såklart svårt att avgöra efter två avsnitt hur bra serien faktiskt är och förhoppningen är såklart att Maktens Ringar rycker upp sig när storytrådarna väl börjar flätas samman, men just nu ekar det märkligt tomt i dess storslagna sikte. Hade serien och några karaktärer hetat något annat hade det inte gjort någon skillnad om det var Sagan om Ringen eller inte. Maktens Ringar är än så länge inte den katastrof som flertalet på nätet kanske vill att det ska vara, men det är inte heller det renodlade fantasyeposet som fansen har hoppats på - åtminstone inte för min del. Premiäravsnitten är, helt enkelt, mer generiska än vad de är magiska.