The Last Remnant

Den breda massan har istället rört sig västerut; till Mass Effect, Fallout, Oblivion, eller det online-träsk vi vanliga dödliga benämner "World of Warcraft". Själv hade jag min personliga topp någonstans mellan Super Nintendo- och Playstation-eran. Square och Enix kapprustade om spelarna och deras titlar drev såväl på den tekniska utvecklingen som avgjorde konsolkrig (bara tänk vad ett Final Fantasy hade gjort för Saturn eller Nintendo 64).

Japanska rollspel var teh shit; lika eftertraktat upphypade som avlägset svåråtkomliga. Jag och mina kompisar satt och dreglade över suddiga skärmbilder och sparade ihop pengar till en Super Fire FX Pro-adapter. Jäpp, det här var the good old days, långt innan både internet och chipp-modding. Och så kom Final Fantasy VII och likt mången annan fjortonåring funderade jag i smyg på vad Tifas vita topp egentligen dolde.

Men sedan då? Njae. Det har blivit lite förrenderat och lite tredimensionellt om vartannat men i ärlighetens namn har det inte hänt speciellt mycket sedan Active Time Battle-systemet introducerades i Final Fantasy IV. Det är fortfarande samma androgynt Shibuya-stylade pojkar, samma flickor i för små kjolar och för stora svärd, samma stelbenta spelmekanik, samma slaviska berättande och samma pompösa scenarion.

Vare sig det står Square Enix eller Mistwalker på omslaget är du garanterad en spelupplevelse befriad från all form av nytänkande. Fram tills nu, är det tänkt. För nu äntrar den slumrande jätten vår nuvarande konsolgeneration på riktigt. "Tre år för sent", skulle man kunna tillägga men det är väl lite grinigt.

Square Enix är väl medvetna om sin förlorade publik och med The Last Remnant vill man nu återigen lägga västvärlden under sig. "Simultanous North America/ Japan release" och "An RPG for the World" basunerade trailern ut på E3 2007. Och det låter ju fint. Om inte annat som en symbolisk kompensation för alla dessa år av långsamma översättningar och usla konverteringar. Men förutom det då? Tja, trots att mer än ett år gått sedan dess och släppdatumet bara ligger några månader bort har informationen varit sparsam. Faktum är att titeln inte ens visats upp i spelbar version (även om jag antar att det förändras i och med Tokyo Game Show).

Så vad vet vi då? I ett fjärran land finns det rester av en svunnen civilisation, så kallade "Remnants". Dessa lämningar är viktiga maktfaktorer då den som lägger beslag på dessa får en himla massa... äh, makt. Tänk härskarringen fast väldigt mycket större (en av Remnants är så stor att man till och med har byggt en stad kring den). Vår hjälte, Rush Sykes, är dock inte alls intresserad av detta utan hänger mycket hellre på en avlägsen strand och myser med sin söta syster Irina. Riktigt hur "nära" de två syskonen är får vi inte veta (och tur är kanske det), då Irina kidnappas av mystiska män redan i introsekvensen. Och vipps, så är äventyret igång.

Väl ute i den stora världen kommer Rush att kunna ge sig in i stora strider med upp till sjuttio deltagare. Detta genom ett system med "unions", där du kan ha fem karaktärer i varje union och upp till fem unioner med i strid. Och det ska gå både att detaljstyra varje union genom det turbaserade upplägget som att ge dem förhållningsorder att agera efter. Vi kommer slippa slumpmässiga strider och alla monster kommer synas i omgivningen (något de i och för sig gjorde redan i Chrono Trigger, men nu ska vi inte vara sådana). Och hela härligheten renderas i Epics Unreal III-motor (något Chrono Trigger deifinitivt inte gjorde).

Men vad spelar det för roll, när allt ändå ser ut som en högupplöst version av ett tio år gammalt spel? Likt många andra japanska spelutvecklare (Capcom undantagna) har Square Enix inte alls fattat vad den här generationen går ut på grafikmässigt. Intetsägande ljussättning, tråkiga texturer, bleka effekter och stereotyp design bidrar till känslan av deja vú.

Att röster och läppsynk görs i Europa och USA för att "få till en mer autentisk upplevelse för västerländska spelare", att vi ska få en västerländsk hjälte "lättare för icke-japanska spelare att relatera till" eller att spelet släpps samtidigt över hela världen ändrar inte på saken. Det känns mer som ängsligt fokusgrupplyssnande och cyniskt marknadstänkande än något annat.

För min del hoppas jag att The Last Remnant floppar. Inte för att jag tror det kommer bli ett genomuselt spel (Square Enix är alldeles för rutinerade hantverkare för att släppa ifrån sig skräp), men för att det kanske skulle agera väckarklocka. För om det är något som de japanska rollspelen behöver är det ett uppvaknande. Dammiga fantasivärldar, stela stridssystem och berättande som det gått rutin i för länge sedan kan i alla fall jag vara utan. Och förmodligen du också.