The Last of Us: Part I (PC)

Alla har vi bekantat oss med den här berättelsen vid det här laget. Om du ännu inte njutit av det idag tio (!) år gamla spelet (som ursprungligen rullades ut till Playstation 3) har du mest troligt kikat igenom HBO Max hyllade TV-serie-adaption an Naughty Dogs mästerverk, och behöver således inte varnas här för eventuella story-spoilers. The Last of Us är idag, efter alla dessa år, ett av de där spelen som inte bara hypnotiserat en hel generation gamers men även omdefinierat vad och hur interaktivt berättande kan se ut och vad det kan betyda för den som spelar.

Jag behöver nog inte för en sekund förklara hur mycket det här spelet betyder för mig och hur mycket det betytt för mig sedan premiären under sommaren 2013. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag mest troligt inte hade fortsatt jobba med att skriva om spel om det inte hade varit för den direkt massiva nytändning jag fick i och med The Last of Us och när jag avnjuter titlar som delar det DNA (God of War, Horizon: Zero Dawn, Days Gone) som Naughty Dog fyllde sitt storydrivna actionspel med, hamnar mina tankar inte sällan med Joel och Ellie, som ett tack för att ett otroligt begåvad utvecklingsteam tog spelmediet till nya höjder.

Hemma hos mig har historien och Joel och Ellie gripit tag och vägrat släppa taget så pass många gånger nu att jag tappat räkningen. Jag spelade såklart igenom The Last of Us inför min 2013-recension och ett halvår senare minns jag hur jag spelade igenom det en andra gång på högre svårighetsgrad. När Remaster-utgåvan sen släpptes till Playstation 4 och min dotter fötts, spelade jag igenom det igen och jag har sen dess spelat igenom PS4-versionen en gång till (inför testandet av The Last of Us: Part II) och sen en omgång med nyversionen till Playstation 5, som denna PC-konvertering är baserad på. Utöver det har jag sett HBO-serien två gånger från början till slut och trots detta kan jag verkligen aldrig få nog av Joel och Ellies resa genom ett lamslaget USA.

Det finns naturligtvis gott om spel vars story och karaktärer känns riktiga, levande och trovärdiga. Det finns gott om relationer mellan olika karaktärer i olika spel som griper tag om oss, berör och dröjer sig kvar. Kratos relation med sonen Artreus. Clementines relation till Lee i Telltales The Walking Dead, Max och Chloes relation i Life is Strange, Garrus och Shepard i Mass Effect är bara några av de bästa exemplen jag på rak arm kan komma på, men inget av dessa förhållanden kommer ens i närheten av det som målas upp i The Last of Us. Inte om du frågar mig. För på det sättet som Ellie läker Joel medan Joel räddar Ellie, och hur de sakta men säkert växer samman till den där fader/dotter-duon som Joel en gång i tiden miste... Den storyn och på det sättet som den berättas griper tag i mig varje enskild gång, och vägrar släppa taget. Det finns stunder i det här spelet, flera av dem, som på riktigt rör mig till tårar varje enskild gång de sker. Det finstämda i perfekta kontrast med det brutala. The Last of Us är så vackert och så skoningslöst på samma gång och det finns nyanser på nyanser här som jag skulle säga att 99,99% av alla andra storydrivna actionspel genom alla tider saknar.

Inför releasen av denna PC-version (där konverteringsarbetet skötts av rutinerade portningsstudion Iron Galaxy) har Sony varit noggranna med att verkligen banka in det faktum att detta är den "ultimata" versionen av Naughty Dogs spel. Här finns AMS FSR 2.2-stöd, Nvidia DLSS, V-sync, ultrawide-support, 3D-ljud samt fullt stöd för Dualsense och den haptiska feedbacken som den handkontrollen ger. På förhand lät det fenomenalt, såklart, men den slutgiltiga produkten som kostar 599 kronor (för ett tio år gammalt spel) är dessvärre inget vidare. Och det gör direkt ont i mitt gamla sotsvarta gubbhjärta att konstatera att denna konvertering är ett hafsjobb utan dess like.

Iron Galaxy Studios stod bland annat bakom PC-versionen av Uncharted: Legacy of Thieves Collection och redan där såg vi en del bekymmer med mikrostuttering och hur spelet renderade skuggor. Det existerade även dryga problem med bildskärmsuppdateringen och hur ett gammalt spel ställde direkt orimliga krav på datorerna det kördes på. Exakt samma irriterande tillkortakommanden (men lite värre, faktiskt) gäller nu även The Last of Us: Part I till PC som jag skulle vilja kora till den sämst optimerade PC-konverteringen sedan GTA Trilogy rullades ut till PC i ett direkt löjeväckande skick.

The Last of Us: Part I är mer krävande sett till grafikkortskrav och processor än i stort sett allt annat vi matar vår HP Omen 45L med här på redaktionen och att försöka nå upp till 100 bilder per sekund med fungerande skuggor är bara att glömma. Texturer vägrar ladda in, fel texturer laddas in, karaktärer ser ut som om de renderas i 120P till Nintendo 64 helt plötsligt, Joel och Ellie blir blöta under en mellansekvens inomhus (halvvägs in, dessutom), hus försvinner helt och spelet hostar, hackar och kraxar under långa stunder så pass mycket att det känns som ett tidigt aprilskämt. Under andra partier fungerar det rätt bra men det kvittar ju när en tio år gammal produkt som äntligen nu släppts till PC rullas ut i det här bekymrande skicket. Jag menar... Varför? Eller snarare; Hur? Iron Galaxy har ju haft massor av tid på sig och Sony har ju såklart nästan obegränsade resurser att verkligen göra något bra av deras mest älskade spel någonsin. För mig som superfan av The Last of Us är det inte bara obegripligt hur detta kan få ske, det är också ovärdigt ett actionäventyr som bara är värt den allra finaste av behandling.

Om du är en av de där spelarna som väntat och väntat och väntat på att få uppleva detta unisont hyllade mästerverk till din PC bör du såklart absolut vänta, eller avstå från detta helt. Det finns chanser att Iron Galaxy och Sony kan laga det som idag är trasigt men med tanke på hur sabbat GTA Trilogy till PC fortfarande är och hur mycket buggar som kvarstår i exempelvis Cyberpunk 2077 (trots år av patchande) skulle jag absolut inte räkna kallt med det. Tyvärr.