The Last of Us: Part I

Jag hade fel. Helt enkelt. När jag direkt fanatiskt granskade trailers och bildmaterial som Sony samt Naughty Dog visade upp för ett halvår sedan kände jag mig förhållandevis säker på att det här spelet inte var en regelrätt remake, utan en remaster av det tjusigare slaget. Det såg så ut. Bättre och mer högupplösta texturer samt bättre ljussättning, var ungefär vad jag hade förväntat mig. Men jag hade fel. När Sony sade att det här spelet byggts från grunden i spelmotorn från The Last of Us: Part II menade de såklart allvar och jag får lov att krypa till korset här, be så mycket om ursäkt. För det råder för egen del inte längre någon som helst tvekan om att The Last of Us: Part I är en remake och det märks redan fem minuter in i äventyret att de byggts om. Miljöerna har ofta en lite annorlunda stil med mer detaljer, fler objekt, mycket mer vegetation och slitage/förstörelse och karaktärerna är betydligt mer detaljerade.

Med det sagt är det här ett klart svårare spel att betygsätta än vad jag hade förväntat mig. Jag har under de senaste två veckorna velat en del, vacklat i min annars så beständiga beslutsamhet. Och det har varit intressant, ur flera synvinklar. För i grunden, hur jag än vänder och vrider på varenda litet begrepp och hur kritisk jag än tillåter mig att vara, älskar jag det här spelet. Jag älskar det sådär urskillningslöst, dedikerat, passionerat och snudd-på fanatiskt att jag fortfarande, nio år efter premiären, tar varenda liten chans att prata om det med folk i min närhet. The Last of Us betyder massor för mig och det kommer alltid att betyda massor för mig. Det vet jag, och det tror jag att jag varit tillräckligt övertydlig med att förklara även för dig som läser att hela det här stycket rimligtvis borde te sig relativt överflödigt.

Joel och Ellies resa genom ett pandemiplågat, raserat, förstört USA är den enskild vackraste och mest känslosamma historia som jag anser berättats i ett spel, någonsin, och det tar mig inte många minuter efter att jag inlett min nu fjärde genomspelning av The Last of Us innan jag sitter där med blöta ögon och alla de där småhåren på underarmarna i full givakt. Det finns så mycket känslor inbakat i det här spelet. Det finns så mycket lidelse, spänning, nerv, mening, motivation, sorg och saknad att mitt hjärta brister mot slutet av äventyret - igen. Jag älskar Joel som karaktär. Stoiskt butter, härdad med bristande empati och ett rättfram sätt som till en början ter sig skoningslöst. Jag älskar hur hans sorg efter den avlidna dottern förvandlas till hopp då hans relation med den föräldralösa Ellie utvecklas och liksom borrar sig in i hans inledningsvis sotsvarta hjärta. Jag älskar Ellie ännu mer. Hennes naiva, nyfikna tonårsbeteende tillsammans med en beslutsamhet och motståndskraft som kommer av att ha fötts och vuxit upp i en raserad, trasig, våldsam värld blandas med en kronisk rädsla för att bli lämnad, som tillsammans med Joels sorg, skapar en dynamik som inget annat spel kommit nära.

Manusarbetet i The Last of Us samt Troy Baker/Ashley Johnsons skådespeleri är så pass överlägset allt annat i spelväg som jag någonsin kommit i kontakt med att jag nu, såhär nio år efter den initiala premiären (PS3) sitter och ler, som ett fån, åt hur vältrimmad och genomgående gripande dialogen här verkligen är. Saker som sägs, känsloyttringar, konflikter, medhåll, berättelser om minnen - träffar precis där de ska och det finns ett liv och en mening i Joel och Ellie som jag inte anser att vi hittar i särskilt många andra spel. Detta trots att det passerat nio långa sedan Bruce Straley och Neil Druckmann lät oss stifta bekantskap med deras karaktärer.

The Last of Us som interaktiv berättelse är perfekt avvägd. Längden är alldeles perfekt, karaktärernas "arc" och deras drivkraft, logik och motivation likaså och aldrig för en sekund under de 14 timmar som det tog mig den här gången för att nå det enastående mångfacetterade slutet kände jag något annat än ren, koncentrerad kärlek till vad som spelades upp på min TV. The Last of Us är ett sällsynt superbt mästerverk som inte bara trollbundit mig fyra gånger från början till slut utan gjort spelvärlden bättre, på flera sätt än vad jag tror att vi tillsammans, rent kollektivt, kunde föreställa oss där för nio år sen.

Playstation 5-versionen ser väldigt mycket ut som The Last of Us: Part II till PS5. Miljöerna är grandiost detaljerade och den värld som ritas upp känns mörk och trovärdigt skoningslös men samtidigt vacker, på nåt sätt. Variationen i de olika delarna av spelet, de olika delarna av USA är strålande och prestandamässigt är det såklart fantastiskt att kunna spela detta i 120Hz utan tillstymmelse till tekniska bekymmer med flyt och pop-ins. Att använda Dual Sense i The Last of Us har varit en njutbart ljuvlig upplevelse också då omladdningar av Joels revolver, bärandet av stegar eller något så enkelt som att spänna pilbågen, fått helt nytt liv här. Jag känner mig involverad i även de minsta av manövrar och rörelser på ett annat sätt än tidigare och även om den haptiska feedbacken inte implementerats fullt lika väl som i låt säga Horizon: Forbidden West, är det fortfarande en härlig uppgradering jämfört med PS4:ans Dual Shock.

Det som gnager lite i mig, mitt i denna svärm av superlativ och kärleksfulla lovord, är att Sony kräver dig som spelare på hela 839 kronor för att spela ett nio år gammalt äventyr. Visst har man stoppat in originalspelet i motorn från uppföljaren och visst tusan är The Last of Us: Part I mer visuellt slående än The Last of Us: Remastered (PS4) men inte så mycket att jag tycker att man kan hävda att den smått groteska prisbilden är ens lite motiverad. Vi här på Gamereactor brukar otroligt sällan prata spelpris i våra recensioner men här känns det enligt mig extra motiverat med tanke på att Sony tar fullpris för ett gammalt spel, där man dessutom valt att utesluta allt vad multiplayer heter. Nu var jag rent personligen aldrig särskilt förtjust i multiplayeraspekten av originalet men det borde hur som helst naturligtvis funnits med här, till detta pris. Det hade väl då i min värld varit klart vettigare att erbjuda det här spelet för kanske 399 kronor till de som inte äger Remastered-versionen till PS4 och gratis för alla som redan köpt det. Den åsikten kan jag liksom inte skaka av mig och även om Rockstar visat vägen genom att släppa samma gamla Grand Theft Auto V till tre olika konsolgenerationer (plus PC) är detta en form av slentrianmässig girighet som är svårköpt.

The Last of Us: Part I är en väldigt fin uppgradering av det enskilt bästa spelet som någonsin gjorts och för egen del, som super-fan, är det ett måste. Det går dock inte skaka av sig känslan att Sony gått lite för långt här när det kommer till prissättningen och det finns saker som utlovades vid utannonseringen som heller inte inkluderats i den färdiga, slutgiltiga produkten. Det utlovades ju möjligheten att kunna rulla undan fiendeattacker samt att kräla på marken förbi patrullerande fiender, precis som i uppföljaren, men av någon icke klargjord anledning valde Naughty Dog att skippa dessa "nya" spelmässiga funktioner. Och det är synd. Jag skulle absolut velat se åtminstone en ny spelmässig funktion för att känna att detta var "fräscht" på ett annat sätt än vad mekaniken nu känns som. Det fungerar fortfarande utmärkt att hasa runt som Joel och ta del av den där klassiska katt-och-råtta-leken som präglar äventyret som helhet, men det känns stundtals en smula gammalt rent mekaniskt och det borde Naughty Dog och Sony naturligtvis åtgärdat nu när de ändå byggde om stora delar av originalmaterialet.

För dig som aldrig tidigare tagit del av Joel och Ellies resa är detta dock årets mest självklara köp, skulle jag säga. Du har ett 15-16 timmar långt äventyr framför dig dränkt i berättarmässig perfektion, död, sorg och desperation som griper tag, borrar sig in, påverkar, berör och vägrar släppa taget.