The Last of Us (HBO Max)

Efter att civilisationen gick under efter en förödande pandemi ger sig en härdad smugglare och en fjortonårig flicka ut på en oförglömlig expedition genom ett raserat USA, där laglösa gäng och svampzombies gömmer sig runt varje hörn. Historien om Joels och Ellies hjärtskärande resa är såklart inte helt obekant för oss som har följt Naughty Dogs älskade spelserie i snart tio år och inför HBO Max TV-seriesatsning har vi nog oss alla ställt oss samma fråga: Hur slaviskt bör man egentligen följa källmaterialet för att fånga spelets kärna? Med tanke på hur filmiskt Naughty Dogs postapokalyptiska mästerverk redan är har nu Chernobyl-geniet Craig Mazin och spelmakaren Neil Druckmann satt spelets emotionella kraft på prov för att konkurrera med andra dramajättar idag. Jag har sett alla nio avsnitten och måste säga att jag var rätt gripen av serieskaparnas omtänksamma översättning till TV-rutan.

Mycket av spelets emotionella framgång var ju en blandning av spelmässiga och filmmässiga faktorer, där spelsektionerna ofta berörde genom metodisk utforskning av banorna och många historier berättades via gamla dagboksanteckningar. Spelets filmsekvenser i sin tur var intima, närgångna och realistiska, där tystnaden mellan karaktärer kunde vara lika förödande som de hårdaste av ord. Det var denna saliga blandning som fick en hel spelvärld att kapitulera i gråt och i serien får vi se många av spelets filmsekvenser komma till liv, där många scener är direkt urklippta från spelet. Detta gör att mycket av tempot från spelet, som man som spelare själv kunde påverka baserat på hur stridssugen man var, är mycket snabbare i TV-format och har betydligt mer driv för att handlingen ska gå vidare.

Det kändes lite märkligt till en början att få hela Last of Us-historien uppspelad igen, fast i live action-format och i rappare tempo. Till slut anpassade jag mig till den strängare, episodiska strukturen och då kändes det som att jag hade hittat hem igen. Hemma bland de grönskande höghusen, i de förtryckande karantänzonerna Likt den muterande svampen som har ätit upp majoriteten av Last of Us värld växer dessutom nya historier från huvudhandlingen och det absolut bästa exemplet på seriens potential är det tredje avsnittet som handlar om Bill, en gammal enstöring som har klarat sig på egen hand i många år och som oväntat nog får ett helt avsnitt dedikerat till sig själv.

Man glömmer bort för ett ögonblick att Nick Offerman är synonym med den komiske machogubben Ron Swanson, för här förtrollar han som aldrig förr i sitt ömma och mänskliga porträtt av en mycket ensam man och står mest troligt för min absoluta favoritepisod i serien. Det är med andra ord en väldigt vågad episod och den här typen av sidoberättelser visar också hur många olika perspektiv som kan ta plats utanför Joels och Ellies odyssé. Vilka var människorna som slutligen blev fastklistrad svamp på väggarna? Vilka var beslutsfattarna som gav upphov till alla olika faktioner? Vad hände strax innan pandemin bröt ut?

Detta nya tag är dock inte helt utan sina skönhetsfläckar. Utan att säga alldeles för mycket finns det också ett ovanligt risigt avsnitt om en ny karantänzon som jag misstänker har varit baserat på bortklippt material från spelet och bevisar vilken skör balansgång det är mellan The Last of Us och övriga postapokalyptiska historier därute. I grunden består ju The Last of Us av många beprövade troper inom zombiegenren, vilket spelet inlindade i starkt berättande och oförglömliga karaktärer. Tacksamt nog lyckas serien med samma konststycke att skildra en berörande historia och precis som i spelet är det relationen mellan Joel och Ellie som gör att serien bevarar franchisens identitet.

På tal om Joel och Ellie hade jag som många andra en del farhågor kring valet av skådisar, men väldigt tidigt in i serien inser man hur klockren castingen faktiskt är. Jag var först osäker på Pedro Pascal som den brutale beskyddaren, men erkänner gladeligen hur fel jag hade. Smärtan och fördärvet i Pascals blick svider och Joels brutalitet blir på något sett mer påtagligt här än i spelet som normaliserade våldet. Bella Ramsey må i sin tur inte se ut som sin TV-spelsversion, men det kvittar när hon så tydligt har fångat Ellies kaxighet och snärtiga personlighet från topp till tå. Ramsey är direkt älskvärd som Ellie och tillsammans med Pascal fångar deras far-och-dotter-dynamik det själ och hjärta som ju utgör spelets kärna.

Förutom Offerman som jag nämnde ovan är också Firefly-profilen Merle Dandridge (som ju repriserar sin roll som Marlene) fantastisk som den kylige ledaren och Anna Torv är underbart stenhård som överlevaren Tess. The Last of Us är genomgående välspelad och även om några antagonister känns lite tunnare i jämförelse med seriens större tungviktare känns den postapokalyptiska världen lika inbjudande som den är avskräckande tack vare sin stora karaktärsskara. Den infekterade, sönderbombade USA är blek och ödslig, men också vacker i sin växande vegetation och är en fröjd att titta på i sin färglösa framtid till Gustavo Santaolalla sorgsna strängar.

Det är ganska lätt att man som Last of Us-fan jämför seriens emotionella scener med seriens känslosmällar och det är i grunden olika upplevelser, där vissa scener i TV-serien inte klickar lika mycket som scener i spelet. Mot säsongsfinalen var jag dock så investerad i berättelsen - trots att jag redan har lirat spelet fem gånger nu - att jag inte kunde göra annat än att rysa till Mazins och Druckmanns hantverk. Det märks att serieskaparna är så självsäkra i sitt historieberättande att de har råd att expandera och intensifiera världen utan att spelets stomme tar någon skada. The Last of Us är med andra ord en lyckad TV-spelsadaption som behåller franchisens själ och hjärta ända in i benmärgen. The Last of Us får svensk HBO Max-premiär den 16 januari.