The Incredible Adventures of Van Helsing

Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Det här gamla ordspråket gäller egentligen inte bara konstaterandet att barn brås på sina föräldrar, det kan även appliceras i spelsammanhang. Som till exempel nu. Trädet i det här fallet är Blizzards fantastiska actionrollspel Diablo III och The Incredible Adventures of Van Helsing är äpplet.

Men låt oss istället, för skoj skull, börja med något som inte alls efterliknar Diablo III; storyn. The Incredible Adventures of Van Helsing börjar med att sonen av den svärdsvingande och pistolviftande vampyrjägaren får ett brev från Borgovia, en stad hans far en gång i tiden räddade från förödelse. Borgovia behöver hjälp och Van Helsings avkomma bestämmer sig för att assistera så gott han kan. Tillsammans med sitt lojala tillika fräcka spöke Katarina kommer han att kötta monster, rädda tafatta bybor och plocka på sig mer utrustning än vad en nepalesisk sherpa klarar av att bära.

Även om Van Helsings son bär en hel del vikt, gör storyn inte det. Här har vi att göra med en dussinhistoria som hyser fler klichéer än vad jag kan räkna till. Någon behöver hjälp, en hjälte dyker upp, det ena leder till det andra och plötsligt nystas en större, ännu mer klichéaktig story upp. Sen är det dags att slåss mot en hord av monster här, slåss mot ännu större hord av monster där, tills du slutligen möter en slutboss. Efter att du gjort detta tre gånger är spelet slut.

Missförstå mig inte. Även om vi endast har att göra med tre kapitel är det knappast en kortvarig kampanj. Det tog mig inte mindre än 15 timmar att varva spelet. Det är således en överraskande lång kampanj. Det enda problemet jag har är att jag inte spenderade dessa timmar med en last varierade uppdrag utan snarare med det motsatte. Kartorna är nämligen massiva och det tar uppskattningsvis en timme att slutföra ett simpelt uppdrag. Något som till viss del är positivt.

Något som däremot är oerhört negativt är att det verkar som att kartornas storlek påverkar spelet på det tekniska planet. Så fort jag rör mig på en större karta sjunker bilduppdateringen som en sten. Jag är helt övertygad om att det flera gånger rörde sig om cirka 20 bilder per sekund, vilket är totalt oacceptabelt i ett spel som lever på snabba rörelser.

För snabba rörelser finns det gott om. När skärmen fylls av läskigt stora monster som vill dra loss mina lemmar och slurpa i sig mitt blod, behövs det snabba reflexer. Synd bara att striderna är väldigt tama och erbjuder knappt något djup. Glöm att tänka i nya banor för varje monsterkraftskombo som i Diablo III, det enda du behöver göra är att röra dig i cirklar, eller i någon annan valfri geometrisk form, och attackera lite då och då.

Lyckligtvis är det smärtfritt att göra just detta. Det här spelet släpptes som bekant för flera år sen till PC, vilket innebär att spelet var tänkt att spelas från början på tangentbord och mus. Lyckligtvis har Neocore Games gjort övergången till handkontroll till en trevlig historia. Att ändra från svärd till pistol görs genom ett simpelt knapptryck på den vänstra styrspaken och alla åtskilliga krafterna och förmågor du väljer att använda kan du mappa till i princip vilken knapp du vill för på så sätt skräddarsy ett säreget kontrollschema

Ungefär där slutar The Incredible Adventures of Van Helsing vara ett eget spel och börjar apa efter Diablo III. Hittar du något i texten ovan som antyder att det finns någon form av originalitet överhuvudtaget? Inte? Bra, för det finns det inte. Allt, och då menar jag verkligen allt, är en kopia av Diablo III. Föremålssystemet med olika raritetsgrader och set, slumpartade kraftsuffix på alla monster, separata rage- och manaresurser... jag kan fortsätta hur länge som helst. Det jag vill komma till är att spelet inte kommer med något nytt alls. Har du spelat ett actionrollspel innan, då har du indirekt spelat The Incredible Adventures of Van Helsing.

Till råga på allt har Neocore Games gjort två ödesdigra misstag. Det första misstaget märker du av redan i menyn när du ska välja vilken klass du vill spela som. Av tre möjliga klassar har du endast tillgång till en. Resten? Ja, de måste du låsa upp genom att hosta fram cirka 30 kronor... per klass. Även om startklassen är mer än duglig, är den här sortens girighet en möglig nagel i ögat på mig.

Det andra misstaget har att göra med laddningstiderna. Fy. Fan. Det tar en evighet att teleportera sig från en plats till en annan. Faktum är att jag tog tiden vid ett tillfälle. Det tog mig drygt fem minuter att teleportera mig från min nuvarande plats till min bas och tillbaka. Helt absurt.

Jag, som älskar den här typen av actionrollspel, vill verkligen gilla The Incredible Adventures of Van Helsing. Men det går bara inte. Även om designen är stundvis tjusig, spelkontrollen är lättbegriplig och Katarina som karaktär är lite småhärlig, så kan jag inte förmå mig själv att gilla spelet.

Nej, äpplet faller verkligen inte långt ifrån trädet. Synd bara att när äpplet väl ligger på marken börjar det sakta men säkert ruttna. Äpplet går fortfarande att äta och du kommer mest troligt bli mätt, men du lär inte tycka att det är gott. Istället tycker jag att du ska käka ett annat äpple. Eller ännu bättre: lek med trädet istället. Det är trots allt bäst.