När ölet går in, går vettet ut som det gamla ordspråket säger och det är väl ungefär så man kan beskriva Peter Farrellys nya dramakomedi. Inte för att folk hinkar öl tills de stupar utan för att det hela är så otroligt dumt att man baxnar. Det hjälper inte att filmen är baserad på en verklig händelse, snarare gör det saken ännu värre. Jag hoppas dock att verklighetens John "Chickie" Donohue var mindre enerverande än han är här och att verklighetens politiska debatt var åtminstone något djupare än den som skildras i The Greatest Beer Run Ever. Men det är klart, att förväntningarna bör hållas låga i en film med en sådan titel. Jag blundar och ser framför mig Jack Black, kanske Owen Wilson? Will Farrell? Seth Rogen? Det glada 80-talet och Chevy Chase? Nå, inte ser jag Zac Efron och Russell Crowe i alla fall men så är det. Det är denna oväntade duo som utgör stommen i den här otroligt spretiga tillställningen som å ena sidan vill vara en grabbig komedi men samtidigt vill berätta om hur fel kriget i Vietnam är, på samma gång som flaggorna vajar i vinden och America is the greatest country in the world. Det blir lätt schizofrent och det gör att den här filmen är oerhört svår att ta på allvar, på något plan.
I centrum ser vi Chickie (Zac Efron), en förvuxen slacker som fortfarande bor hemma och verkar leva uteslutande på öl. Efter ett kompisgnabb och ett par bira för mycket bestämmer han sig för att ta sig an ett uppdrag som ingen annan någonsin har tänkt på. Förmodligen av den anledningen att det är en rakt igenom idiotisk idé. Men för honom är den självklar. Han som brinner för de amerikanska trupperna och inte tvekar att slå ner någon som påstår att kriget är fel. De är trots allt där borta och slåss för sitt land, sin familj och sin ära. Alla som tycker att det är fel är kommunister. Men de saknar något, något hemifrån. Något som får dem att kriga ännu mer, ännu bättre. De saknar såklart amerikansk öl. Detta resulterar i att Dickie kläcker förslaget att ta sin gymbag, fylla den med Pabst Blue Ribbon på burk och ge sig av till andra sidan jordklotet för att dela ut bärs till soldater från hemkvarteret. Folk som han känner på någon nivå, ibland endast vid namn, andra kallar han sina barndomsvänner. Dessa är förstås inte heller samlade i ett och samma soldatläger utan han måste resa genom hela Vietnam för att lyckas med sitt uppdrag. Polarna i baren, som för övrigt drivs av en gammal krigsveteran (Bill Murray) tror förstås att han driver med dem men Chickie är en sådan där person som menar det han säger. Alltid. Så han säger bye bye New York och hello frontlinjen i Saigon.
Han blir dock snart varse att det inte går så bra som nyheterna hemma rapporterar med president Lyndon B. Johnson i spetsen. Sanningen är att det går riktigt dåligt och Chickie börjar nu att förstå varför demonstranterna i parken ville ha hem sina söner, bröder och vänner. Själva premissen med John "Chickie" Donohue är att han enligt filmen är "för dum för att bli dödad." Han är så där nästan orimligt glad och naiv och hopplöst optimistisk, alltid med ett leende på läpparna. Han tar sig an helt omöjliga uppgifter, sådana som ingen annan har lyckats med. Inte ens de rutinerade pressfotograferna som hänger på baren i Saigon, under ledning av Coates (Russell Crowe). Men han har avlagt ett löfte och tänker inte misslyckas på grund av en sådan petitess som att landet är under belägring. Sagt och gjort så lyckas han förstås undvika landminor och bakhåll. Han duckar för kulsvärmar, granater och bomber utan att spilla ut en enda bira. Som den civilperson han är så skulle det förstås vara en omöjlighet att ta sig runt i ett krigshärjat område, trots enorm viljestyrka så fru fortuna står honom bi och han misstas för en CIA-agent på hemligt uppdrag. Något som beviljar honom fri lejd i hela landet. När Coates sedan tar honom under sina vingar börjar han se vad kriget verkligen är.
Det är också nu filmen på allvar byter skepnad. När Chickie själv hamnar i skyttegravarna och ser lemmar flyga. När han hör hopplösheten i soldaters röster. Vi ser hur hans naiva inställning till kriget börjar utgöra en livsfara för de stackars vänner han åkte dit för att hjälpa. I en scen får han nästan sin polare dödad efter ett prank och det börjar till slut sakta att gå upp för den bekymmerslöse ynglingen att allt har varit ett falsarium. Att det är blodigt allvar. Det är här den skojfriske och naiva grabben förvandlas från en lyckosam skämtare till en upplyst frihetskämpe och det resonerar rätt illa med hans personlighet. Det klart att alla kan ha ett uppvaknande men att gå från vad som bäst kan beskrivas som en blandning mellan Forrest Gump och Brad Pitts PT i Burn After Reading till att i nästa scen förvandlas till Kapten Willard i Apocalypse Now blir lite väl magstarkt. Å andra sidan är det här filmen är som bäst. När den korkade collegehumorn, som aldrig är särskilt kul plötsligt byts mot lite verklighet. Men det finns förstås otroligt många filmer som avhandlar det temat på ett både bättre och mer realistiskt vis.
Zac Efron är dock behållningen här. Hans obekymrade Chickie är svår att värja sig mot. Den smittar av sig. Kanske är det mustaschen som avväpnar hans normalt hunkiga persona och gör honom mer mänsklig, om än korkad för det skall sägas direkt, att lika glad och naiv som han är, lika irriterande är karln. Han är den där dryga polaren som aldrig kan läsa av ett rum. Den där snubben som drar ett sexskämt på ett bröllop. Han som skrattar åt sin egna torra humor. Grabben som ständigt lyckas ställa till det men alltid klarar sig undan represalier. Men en svala gör som bekant ingen sommar och som helhet är det här verkligen ingen vidare film. Varken som komedi eller drama.