Jag antar att namnet "The Evil Nurse" var upptaget, för särskilt god var han alltså inte. Inte någonstans. Charles Cullen arbetade under åren 1988 till 1999 på nio olika sjukhus i delstaten New York och tog under dessa 11 år ihjäl 29 människor genom att spruta in insulin i deras droppåsar. Varför han gjorde det och varför han gjorde det så godtyckligt utan urskiljning eller egentligt agg mot någon eller några, vet vi inte. Under denna tid var det främst kollegan Amy Loughren som misstänkte att det skedde saker i hemlighet som ledde till att patienter utan förvarning eller signaler om försämrat allmäntillstånd började dö som flugor, och det är henne som den här thrillern kretsar kring.
Amy är ensamstående tvåbarnsmor med en komplicerat hjärtfel och sliter som en hund rollen som sjuksköterska på ett sjukhus i New Jersey när Charlie plötsligt dyker upp som nyanställd, underlättar och backar upp med god energi och mängder av rutin. Allt börjar alltså bra, frid och fröjd och Amy får till och med hjälp med vardagssysslor som hämtning och lämning på skolan av allt allt för vänlig Charles. Åtminstone fram till att hon börjar misstänka att hennes avdelnings många överraskande dödsfall har något med hennes nya vän att göra.
The Good Nurse är regisserad av danske filmmakaren Tobias Lindholm som nu senast bjöd oss på den Oscars-nominerade En runda till samt Jakten, med en storspelande Mads Mikkelsen i huvudrollen. Detta är hans stora, uppmärksammade, efterlängtade Hollywood-debut och tills in hjälp har han Oscars-belönade Eddie Redmayne i rollen som Cullen samt Zero Dark Thirty-stjärnan Jessica Chastain i rollen som Amy. Lindholm jobbar sakta men säkert, bygger atmosfär via långsamma scener med välskriven dialog och fotot är sådär ljusgrönt avskalat, sterilt och kyligt som det ofta ser ut inne på framförallt amerikanska sjukhus. Det finns verkligen inte mycket värme här, vare sig visuellt eller tonalt och tanken är såklart att bygga upp Cullen som en inställsamt manipulativ psykopat vars handlingar tog 29 oskyldiga människors liv.
som den här thrillern kretsar kring.
Problemet här är att filmen liksom aldrig tar fart, det får aldrig in luften under vingarna, det lyfter aldrig och för det mesta upplever jag The Good Nurse som ett påkostat avsnitt en valfri sjukhus-dramaserie. Thrilleraspekten är svag som bäst och Redmaynes psykopat blir aldrig läskig, manipulativt effektiv eller skrämmande. Snarare bara vilset sorglig och detta trots att han har ihjäl patienter på löpande band. Chastain är bra, som alltid. Hennes förmåga att spela stark men sårbar är lika sevärd här som i Zero Dark Thirty eller A Most Violent Year och jag slås ofta av hur vass hon är rent närvaromässigt. Jessica är sällan bara "medverkande" i de scener hon gör, hon är scenen i sig utan att för den skull ta för mycket utrymme eller misslyckas med att ge sina motspelare det utrymme som deras karaktärer behöver.
som den här thrillern kretsar kring.
Efter att ha sett färdigt den här filmen kan jag inte rå för att undra varför vi överhuvudtaget måste hitta på fiktiva berättelser inom denna specifika genre, med tanke på hur mycket enormt sjuka, bisarra och skrämmande, sanna berättelser och händelser det verkligen finns. Samtidigt går det för egen del inte blunda för att Lindholm fokuserar lite för mycket på det estetiska här och på att skapa en väl sammanhållen, tight och framförallt snyggt steril film snarare än något som väcker känslor. Rädsla, oro, avsky... The Good Nurse är absolut ingen katastrof utan duger gott som torsdagsunderhållning men den hade ju kunnat bli så mycket mer spännande, mörk och nervigt olustig.