The Expanse: A Telltale Series

Telltale är äntligen tillbaka, efter nästan på dagen fem år av kreativ frånvaro och de har inte bara, likt fågel Fenix lyckats resa sig ur askan efter konkursen och sedermera uppköpet, de är dessutom i storform. Med nya titeln, The Expanse: A Telltale Series så cementerar Telltale sin position som bäst i klassen när det kommer till episodiska äventyr. Visst, det släpptes egentligen redan i somras, om man skall vara petnoga men då spelet har portionerats ut kapitel för kapitel, där den sista delen släpptes så sent som i torsdags så har inte den fullständiga upplevelsen gått att få förrän nu och man vill ju recensera den slutgiltiga produkten annars blir det som att beställa in en avsmakningsmeny och slänga ut ett betyg redan efter förrätten. Nej, även om det är ett kort äventyr, deras kortaste hittills så förtar det inte det faktum att utan en riktig final så har sagan inget slut förrän sista bladet har vänts så därför recenserar vi The Expanse: A Telltale Series först nu.

Spelet bygger på bokserien med samma namn, skriven av författarna Daniel Abraham och Ty Franck under pseudonymen James S.A. Corey och den som inte läst böckerna kanske i stället har sett TV-serien som hade premiär på Prime Video, år 2015. Oavsett hur man har valt att konsumera The Expanse så vet ju den som har tagit del av berättelsen att det är en ruskigt stark grund att stå på för att göra ett fängslande storydrivet äventyr av och det har man verkligen lyckats med här. Spelet fungerar som en prequel till showen och är alltså inte direkt en adaption av böckerna men karaktärerna är till stor del desamma och den som kastar sig ut i astroidbältet helt utan erfarenhet från varken böcker eller TV-serie kommer att få en introduktion till både spelvärlden och människorna i den.

Det är ett synnerligen komplext nätverk men studion gör ett riktigt bra jobb att simplifiera det mesta så att det ryms inom den modesta speltiden på strax under sex timmar. Successivt får spelaren lära sig att förstå det komplicerade förhållandet mellan till exempel UNN, MCRN och OPA. Vilka falanger som befinner sig i konflikt och vilka man faktiskt kan lita på. Det finns dessutom ett speciellt Belter-språk som kan vara svårt att förstå i början men snart lär man sig att fokusera på kontexten och de sporadiska rotvälska orden blir därmed snarare utfyllnad än en nödvändighet. Däremot ger det karaktär till narrativet och hjälper till att koppla ihop berättelsen i spelet med den som utspelar sig i böckerna. The Expanse: A Telltale Series känns därmed som en äkta himlakropp i ett stort universum, en naturlig del i franchisen. Den hör helt enkelt hemma här.

Att recensera ett spel från Telltale är ingen enkel uppgift. Då det handlar om episodiska äventyr så är själva berättelsen grundpelaren i upplevelsen och är det någon genre man verkligen inte vill bli spoilad i så är det just denna. Men det är inte bara storyn som sådan utan det är också de olika karaktärernas relationer till varandra, deras individuella val i livet som kommer att få både intergalaktiska konsekvenser och personliga sådana. Inget av det där vill man veta i detalj när man är på väg att sätta sig i cockpiten på rymdbärgaren, Artemis för första gången. Det är förstås inget nytt detta. Det är så Telltale alltid har verkat och nu, i sammanslagning med Life is Strange-studion, Deck Nine så fortsätter man på inslagen väg. Att tidigt kasta in ett par svåra val som åtminstone vid en första anblick ser ut att kunna bestämma över liv och död. Något jag kanske inte får veta förrän i femte kapitlet, spelets sista skälvande minuter eller så påverkar det ett val jag måste göra i kapitel tre. Det går helt enkelt inte att förutspå och den ovissheten får jag leva med under hela min speltid, något som gör att jag ofta sitter som på nålar, trots att tempot egentligen är ganska sävligt. The Expanse: A Telltale Series är mer en krypande klaustrofobisk rädsla än en actionfylld upplevelse. Mer Alien än Aliens om man så vill.

Gameplaymässigt är det enkelt, även om det i Telltale-termer är mer avancerat än tidigare. Nu kan jag röra mig fritt över stora ytor och till och med använda tyngdlösheten för att sväva i luften eller mitt jetpack för att flyga mellan olika områden. Jag kan till och med gå på väggar och i tak med mina magnetstövlar. Den mesta tiden spenderar jag ändå åt att försöka ta reda på vad som har hänt eller kanske snarare vad som är på väg att hända. Det innebär att jag behöver prata med andra karaktärer för att ta reda på deras roll i den här intrigen. Jag behöver interagera med diverse föremål genom att scanna dem. Genom att göra så lär jag mig mer och mer om både spelvärlden och dess invånare. Hur de hamnade på just detta rymdskepp och vad jag har för koppling till dem. Jag, Camina Drummer startar nämligen som ett tabula rasa, ett blankt papper och det är upp till mig att fylla i min egen bakgrund, att skapa min egen karaktär. Att kalibrera min egna moraliska kompass genom de beslut jag tar och det skall sägas direkt, att det är inga lätta val man ställs inför. Låter jag hjärnan eller hjärtat styra?

Efter varje kapitel får jag en sammanställning över dessa aktiva val och också en jämförelse med vad övriga spelare har tagit för beslut i ett antal signifikanta scener. Samtliga dessa kapitel, som alltså är fem till antalet känns verkligen som en del av The Expanse och genom att bara släppa ett var fjortonde dag så har suget efter mer hela tiden byggts upp. Det skall dock sägas att det har varit en något för utdragen process då varje avsnitt bara är en dryg timmas effektiv speltid så har två veckor känts alldeles för långt. Den som har valt att vänta får nu hela äventyret på en gång nu och kan spela det från början till slut. Något som kan vara bra dock, att ta med i beaktande om man är sugen på att spela är att genom att släppa episoderna under tre månaders tid så har spelet känts längre än vad det egentligen är. Nu, med möjlighet att kunna plöja igenom det under en kväll så kommer det förstås att kännas betydligt mycket kortare. Jag ser ibland att kort speltid sätts upp på minussidan men för egen del behöver det inte alltid vara så. I en era av massiva open world-spel på hundratals timmar så kan det till och med kännas befriande att hinna bli klar med ett spel på bara någon vecka. För mig är det innehållet som är det viktiga och även om jag inte tvivlar på att The Expanse: A Telltale Series hade kunnat fortsätta ett tag till utan att kännas utdraget så gör det vad det skall under de knappa sex timmar det varar och jag känner mig nöjd när sluttexten rullar.

Visuellt har ingen Telltale-titel ens kommit i närheten av det här även om det nostalgiska hjärtat ibland fortfarande kan blöda för den gamla "tecknade" estetiken men det här är en helt ny nivå för studion. Tekniskt är det långt ifrån perfekt, ansiktsanimationer och framför allt läppsynken lämnar ibland en del att önska men den tysta, karga rymden är både vacker och skrämmande. Dessutom är röstskådespelarna lysande, vilket framför allt kommer att vara uppenbart för de som har följt TV-serien men överlag håller denna del ytterst hög kvalitet och tillsammans med den mäktiga ljudbilden och det sparsamma men väl avvägda soundtracket, med det riktiga titelspåret blir känslan av att befinna sig i ett avsnitt av TV-serien ännu starkare. Quick Time Events kan vara Djävulens påfund, när de används fel men likt Supermassive Games och Quantic Dream så ligger detta i Telltales DNA och placeringen och syftet med QTE här är svårt att ifrågasätta. Snarare hjälper de till med att skapa lite spänning vid de få tillfällen när den här lågmälda rymddeckaren faktiskt höjer intensiteten.

The Expanse: A Telltale Series är ett fenomenalt tillägg till franchisen. Med ett utmärkt skådespeleri, nervkittlande val och några fantastiska plot-twistar höll det mig underhållen från början till slut. Jag skulle dock säga att även om det är en prequel och att Telltale gör vad de kan för att introducera nya spelare till The Expanse-universumet så låg en stor del av glädjen i ögonblick jag faktiskt kunde relatera till TV-serien. Jag är därmed inte helt säker på att en novis i sammanhanget kommer att kunna få ut lika mycket av den här berättelsen och uppleva samma känsla som jag gjorde under mina timmar i det mytomspunna asteroidbältet.