The English (Amazon Prime)

Hämnd är ett tillfredsställande motiv om det görs rätt. I västernhistorier är det en särskilt tacksam drivkraft, där berättare tillåts att gå loss i laglöshetens land och visa upp karaktärernas sanna krut. I den nysläppta The English får vi se Emily Blunt som revanschlysten adelsdam som reser en hela vägen till prärien för att hämnas mordet på sin son, men inget kunde ha förberett henne på hur oförlåtande Amerika verkligen kan vara. Så fort hon sätter foten utanför ett rangligt hotell, mitt ute i ingenstans, blir hon medveten om de verkliga vargarna och gamarna därute. När hon stöter på en kavallerispanare från Pawnee-stammen, som söker mark i landet som togs ifrån honom, slår de sina påsar ihop och beger sig ut på en resa där de inte bara lära känna - de lär känna varandra på djupet, och inser att ett nytt hem inte ligger långt bort.

Filmskaparen Hugo Blick sparar inte på krutet när det kommer till västernsskildringen. Indianskalpar hänger som troféer, snorbromsarna är täckta av hjärnsubstans, flugorna dansar på ruttnande kött, och hela livshistorier rinner bort i den blodiga sanden. Det är en rå, brutal och kylig gestaltning där jakten på den amerikanska drömmen hänger på hur väl du kan sikta med din revolver. Mänsklighetens fulaste sidor blottas på mer än ett sätt, där tittaren får möta allt från ögonlockslösa monster till desperata småhandlare som behandlar förbipasserande offer som boskap. Det är härligt skoningslöst, precis som en sann västern bör vara.

Blick skär dock inte bara skalpar och ögonlock; han skär också igenom seriens brutala ton med hjälp av Emily Blunts och Chaske Spencers mänsklighet och rättskipande natur. Likt en fräsande brasa i den kala ökennatten värmer deras vänskap upp en värld som mest verkar bestå av smärta och ond bråd död. Blunt och Spencer växlar mellan det iskalla och det godhjärtade på ett naturligt vis, där Blunt i synnerhet är galet briljant. Sex episoder, som ju serien består av, bara blixtrar förbi tack vare karaktärernas starka band.

De vidsträckta landskapen är en lika stor karaktär som huvudrollsinnehavarna, som här öppnar upp sig i stjärntäckta nätter, uttorkade majsfält och klippiga gräsplättar. De soldränkta klipporna blir skådeplatsen för bakhåll, bedrägerier och banditer. De purpurröda solnedgångarna stryker våra ridande hjältar med en romantisk smekning. Här finns flera bilder som skulle kunna hänga på mina väggar, så mycket av en visuell

Det är inte alltid lätt att hänga med i handlingen till en början, då avsnitten ofta inleds med en sidohistoria som först blir relevant långt senare. Jag skulle dock inte beskriva det som rörigt, eller särskilt svårt att hänga med i - det hela klarnar ju längre in i misären man kommer och några avsnitt in börjar pusselbitarna äntligen falla på plats. Dialogen känns också lite för tillgjord i början, men sedan hypnotiseras man av de lika whiskeydränkta som bomullslena tungorna.

Seriens svaghet har mest med antagonisterna att göra. Det råder ingen tvekan om att det fanns några riktiga rötägg och sjuka vildhjärnor i den riktiga västern, men ibland lutar antagonisterna åt det pulpigt serietidningsaktiga än den drömlikarealism som serien ibland får till så väl. Serien har ju förvisso lite mer av en stilistisk flair över sig, lite som att det vore saxat från de gamla cowboylegenderna eller hämtat från de heroiska, men ibland kan det bli en gnutta överdrivet. Jag tänker exempelvis på en av skurkarna som har utrustat sin häst med en kulspruta, vilket känns som hämtat från Jonah Hex eller något liknande. Denna sortens överdrift är lite som också punkterar en annars riktigt gripande sista episod, vilket är synd med tanke på hur uppslukande berättelsen i övrigt är.

I sin helhet är dock The English en sevärd och storslagen västernsaga, som hämtar inspiration från olika sorters västernstilar och skapar en närmast hypnotisk TV-upplevelse. Det är som sagt inte alla element som klickar med varandra, men trots den smått komplicerade berättarstrukturen är detta en vild ridtur man inte vill hoppa av från.