The Elder Scrolls V: Skyrim - Dragonborn

Det var en mycket vänlig själ som fick bli min vägvisare inför min nya färd. "Travel to the Windhelm docks and locate Gjalund Salt-Sage, a sea captain that will take you to Solstheim for a small fee," skrev hon i ett brev. Jag nickade för mig själv. Packade min ränsel, lade brevet på hedersplats och påbörjade mitt äventyr. Vägvisaren var ingen spelfigur, bör jag kanske nämna - utan en Bethesda-anställd som mailade mig instruktioner inför expansionen Dragonborn. Det är nog bara Skyrim-pepp som kan få en att romantisera på detta sätt.

Det är rätt talande för Skyrims storlek att det krävs relativt utförliga instruktioner bara för att överhuvudtaget ta sig till expansionens jaktmarker. Vem som helst (som kan nå ovannämnda sjökapten) kan ge sig på innehållet i Dragonborn, men för att aktivera expansionens huvuduppdrag måste du ha klarat uppdraget "The Horn of Jurgen Windcaller" i huvudspelet. Efter detta dyker en grupp kultmedlemmar som diskuterar Dragonborns huvudhistoria upp i världen.

Så jag tar mig en båttur från östra Skyrim, och när jag når mitt mål Solstheim är det inte en särskilt välkomnande upplevelse - åtminstone inte för min karaktär. "Passa dig", är det första min Wood Elf hör av en trumpen vakt när han anländer och till och med naturen tycks räcka finger åt mig. Allt är brungrått från askan på den vulkaniska ön, och traktens specialitet vad gäller mat är käk gjort på just... aska.

Samtidigt byggs det intensivt, eller snarare maniskt på ett altare vid strandkanten, och när jag frågar om saken tycks ingen ha en förklaring till varför. Alla har glömt. Vissa tror att de drömt. Men det var tydligen något viktigt...

Det går fort att inse att Bethesdas löfte om den bästa Elder Scrolls V: Skyrim-expansionen hittills faktiskt stämmer. Solstheim är ingen liten plutt-ö som många kanske befarat, utan en rejäl landmassa med skiftande terräng och, viktigast av allt, massor att göra. Det tar inte lång tid förrän min quest-logg är proppad av varierade uppdrag, alltifrån bagateller som att samla naturresurser och leta utlånade gruvhackor till att rensa ut spökinfesterade tempel och gruvgångar. För egen del är det ofta bagatellerna som roar mest, som när jag hjälper en krogägare att göra reklam för dennes nya äckeldryck Sujamma.

Nya fiender och vänner finns det gott om. Riekling till exempel, de blågröna små rackarna vi senast såg i Morrowind-expansionen Bloodmoon, är ett kärt återseende. Denna gång har de faktiskt lärt sig tala på ett väldigt underhållande hackigt och märkligt sätt. De fjäderbeprydda Rieklingarna ger mig småuppdrag, som att locka till mig en galt med hjälp av lite kött, samla in lite örter och så vidare, och att lämna in dessa uppdrag när de slutförts känns alltid kul - om inte annat för att få höra deras ytterst märkliga tal ännu en gång. Hur denna uppdragskedja slutar ska jag inte avslöja, men det är värt ansträngningen...

Vad gäller fiender är designen av de vulkaniska Ash Spawns spännande och det är kul att dräpa dessa pulvernissar och se dem förvandlas till en hög loot-vänlig O'Boy. Att stå framför en gigantisk Lurker och fundera på hur i helsicke man ska dräpa fanskapet är en härlig känsla, och mitt första möte med en "varbjörn" var också minnesvärt. Det går också att interagera med drakar på nya sätt och att lära sig en ny Shout för att faktiskt tämja och flyga vidundren är mäktigt, även om jag inte har en så stor frihet under sina flygturer som jag hoppats.

Det finns helt enkelt tonvis med saker att ge sig på, och denna frihets- och smörgåsbordskänsla är precis som den som huvudspelet gav oss. Att lista ut varför alla dessa altare byggs överallt, att ta sig närmare ens drakfödde antagonist, eller bara bläddra genom böcker och papperslappar är riktigt roligt och ger rejäl valuta för pengarna. Det går att ta sig genom huvudstoryn på 10 timmar om du rusar genom den, men vill du verkligen hitta allt kan du dubbla eller till och med tredubbla den siffran.

Några minustecken vi redan känner till sedan huvudspelet finns kvar, och pop-ups samt haltande skärmuppdatering under vissa hektiska strider händer då och då, åtminstone i Xbox 360-versionen som jag testat. Laddningstiderna kommer vi inte heller undan, inte heller den lite väl tredimensionella kartan som jag fortfarande tycker är ett steg nedåt jämfört med Elder Scrolls IV: Oblivion. Mitt äventyr tog sig en törn när spelet kraschade och jag fick spela om en lång bit, men detta verkar lyckligtvis bara ha varit en engångsföreteelse.

De tidigare expansionerna hade mycket att bevisa, då de trots allt skulle utöka fjolårets allra bästa spel. Det går verkligen att diskutera om de höll måttet, men i Dragonborns fall är det ingen diskussion: detta är en maffig, underhållande och värdig utökning till Bethesdas värld, som du lär spela fram till julafton och säkerligen längre.

Vår recension av Elder Scrolls V: Skyrim hittar du på denna länk

Vår recension av Elder Scrolls V: Skyrim - Dawnguard hittar du på denna länk