The Edge of Allegoria

Vid en första anblick är det lätt att avfärda Button Factory Games indie-äventyr och kanske rentav beskylla det för att vara en skamlös klon av Pokémon. Men skrapa lite på ytan och tillbringa mer än fem minuter i denna oldschool-inspirerade spelvärld så blir du snabbt varse om att så ej är fallet. Ja, inspirationen är hämtad från Nintendos gamla Game Boy-klassiker. Att påstå annat vore ren dårskap och teamet har snyggt lyckats fånga de där charmigt monokroma pixlarna. Men under ytan finner vi så mycket mer än bara ännu en anspelning till fornstora dar. Bortom den charmiga ytan finner vi en morbid ton som sätter knorr på upplevelsen och erbjuder en mörk, unik tolkning av den annars rätt traditionella RPG-forumlan. The Edge of Allegoria är nämligen inte bara ett spel som inte bara försöker återuppfinna en älskad genre, utan som även vågar sticka ut från mängden med sin satiriska ton och oväntade vändningar.

Den första och kanske mest uppenbara aspekten, vilken Button Factory också lyckats fånga med extrem fingertoppskänsla, är så klart det visuella. Spelet är en uppenbar kärleksförklaring till den handhållna estetik som Nintendos lilla mirakelmaskin lade grunden till under det tidiga 90-talet. Komplett med den monokroma färgpalett som genomsyrade spelen av den eran och något som gör en nästan kollrig av nostalgi, i varje fall om du likt undertecknad satt klistrad med en Game Boy i handen under bilresor och skolraster. Men Button Factory har inte nöjt sig med att blott imitera, nej här tar man det ett steg längre genom flera olika kreativa detaljer som lyfter upplevelsen långt över vad den lilla bärbara konsolen någonsin kunde mäkta med. Inte minst är det designen av fienderna i världen som sticker ut och imponerar, med allt från eldsprutande drakar till arga gäss och enhörningar.

Mixen är så klart absurd men det hjälper också att ge spelet en alldeles unik särprägel som hänger kvar med en. Likväl så är det tydligt att teamet jobbat hårt med miljöerna som trots strikta begränsningar känns både levande och bjuder på en härlig variation. Varje område du besöker presenteras genom en alldeles egen, tydlig ton och atmosfär. Från mörka skogar till mystiska grottor och gemytliga små byar. Bredden och detaljrikedomen är minst sagt imponerande och kreativiteten som världen gängse uppvisar ger The Edge of Allegoria en i mitt tycke rätt unik visuell identitet. Vidare så blir det också tydligt att The Edge of Allegoria inte är din typiska hjältesaga. Du spelar som Joe, en lat anti-hjälte som hellre fiskar än räddar världen. Och varför skulle han? Joe, saknar både krafter och speciella förmågor. Inte ens din hund är vidare hjälpsam. Men trots oddsen talar emot dig så känner Joe sig manad att bekämpa ondskan. En premiss som känns befriande fräsch ställt mot många andra mer traditionella rollspel som ofta kretsar runt episka hjälteberättelser. Joe är mer intresserad av att överleva och ha kul än att engagera sig i världens öde, vilket leder till en mängd komiska och absurda situationer - vilket också är något av spelets starkaste sidor.

Popkulturella referenser står som spön i backen, dialogen bryter ofta fjärde väggen och svämmar över av mörk humor och ironi. Något som så klart inte är för alla och antagligen kommer att vara spelets stora vattendelare. För även om jag skrockade gott åt absurditeten av det hela så går humorn i The Edge of Allegoria emellanåt över styr. Balansgången mellan att underhålla och chockera är en fin sådan och delar av storyn blev också lidande på grund av det. Likväl så vill jag ge en liten känga åt spelets balans för i skrivande stund är det en väldigt ojämn sådan. Svårighetsgraden bland de fiender du möter kan variera vilt och bidrar till en aningen frustrerande upplevelse emellanåt. Vissa situationer kräver mer eller mindre att du har exakt rätt utrustning och färdigheter och likaså kan det emellanåt bli väldigt grindy. Vilket är en aspekt av genren jag aldrig funnit någon större glädje av. I mitt tycke är detta också den sämsta sidan av The Edge of Allegoria och något jag innerligt skulle vilja se ändras genom en uppdatering eller två.

En sida av spelet som däremot inte går att kritisera är dess otroliga variation. Inte bara bland de många fiender du ger dig i kast med (vilka är en bra bit över 100 till antalet), men också alla de färdigheter och tillhyggen som du tillåts leka med. För om det är något som The Edge of Allegoria gör otroligt rätt så är det just hur gameplay loopen överlag belönar experimenterande. Men det kräver också att du lägger ner tid på att optimera din karaktär. Slutligen tåls det även att nämna musiken i The Edge of Allegoria, vilken nästan perfekt återskapar tonerna från Game Boy i kombination med precis lagom mycket "nytt". Vilket här kommer i form av några väl valda MIDI-instrument som bidrar till att forma en nostalgisk men ändå fräsch atmosfär som definitivt får en att gunga med.

Vad som är tydligt är att The Edge of Allegoria är ett passionsprojekt. Det är ett spel som både vill och vågar ta ut svängarna, ta risker och leka med det förgångna. Dess kombination av nostalgi, mörk humor och engagerande gameplay gör det förhållandevis unikt inom genren vilken ofta annars tenderar att luta sig mot mer säkra kort. The Edge of Allegoria återuppfinner knappast hjulet men bidrar ändå med tillräckligt mycket nytt, samtidigt som det aldrig glömmer sitt arv och stilfullt hyllar det som en gång var. Det är ett äventyr med charm, hjärta och en annorlunda ton som i kombination ger oss något utöver det vanliga. Så kan du bara stå ut med den just nu lite obalanserade utmaningen och är beredd att lägga tid på att bemästra spelets system så finns här otroligt mycket att älska i The Edge of Allegoria.